Som att släcka törsten med saltvatten

Tio myter om massmedia

Den här artikeln är inte objektiv.

Den är inte ens befriad från känslosamhet.

Jag måste erkänna att jag tycker illa om de flesta massmedier.

Jag retar mig på så kallade nyheter med sin låtsade objektivitet och sin brist på sammanhang och bakgrund.

Massmedias åsikter är jag heller inte intresserad av eftersom dom oftast är ointressanta, dessutom har jag egna.

Jag brukar också hetsa upp mig över dessa journalister som genom att medverka med sina bylines låtsas vara där, men egentligen bara skriver en uppdatering av en standardartikel som har skrivits tusen gånger förut (vilket gör att resultatet oftast är uruselt). Eller så är de mentalt där själva och skriver utifrån sina egna politiska fördomar men utan att redovisa dem (=ännu värre).

Vissa perioder blir det här tydligare. Kronförsvaret 1992 då ett ifrågasättande var som att spotta i kyrkan eller det ryska presidentvalet 1996 när alla massmedia så ohämmat hejade på Jeltsin var två lågvattenmärken och det har funnits andra. Men det är inte dem jag tänkte ta upp här. Utan jag har i stället försökt att ge min antipati en mer generell/politisk form.

Medan jag funderade på den här artikeln läste jag om Karin Ekman som skrivit en bok om Vecko-revyn och hur den sortens massmedia fungerar på unga tjejer (DN 29/5) . Hennes poäng är i korthet att Vecko-revyn består av två spår; det ena är att man skull vara sig själv och tycka om sig själv; det andra är ett motsatt budskap: att banta eller att ha en viss sorts kläder för att vara "rätt". Och att bägge dessa budskap är nödvändiga för tidningen. De skapar tillsammans en förvirring hos läsaren, som leder till att hon vill ha "mer", köpa ytterligare ett lösnummer - för att förstå, hitta en syntes mellan dessa motstridiga budskap.

Som nån som försöker stilla sin törst med saltvatten.

Ungefär så tycker jag att de flesta massmedia fungerar. Till exempel TV-nyheterna skapar ett slags beroende. Om jag inte ser dem varje dag så känner jag mig som om jag tappat kontrollen, som om världen springer ifrån mig. Och den effekten uppnås genom att ge precis lagom mycket information om varje "nyhet". Blir det för lite känner jag mig dum, blir det för mycket känner jag att jag skulle behöva mer och att TV-nyheterna inte har någon chans eller intresse av att göra detta.

Men det är inte detta denna artikel handlar om. För om det i någon mån förekommer en kritisk granskning av massmedia så handlar den oftast om saker som dessa, etiken. Eller värre: Om "informationsbruset", mediasamhället, politikernas mediaberoende eller liknande sidospår.

1. Medias uppgift är att granska makten

Hur kan man granska makten när man ägs och/eller är beroende av makten?

Ett aktuellt exempel är vad som nu pågår på TV4: Varför gick ägarna så hårt emot Jan Scherman som programdirektör trots att han var verkställande direktörens man? Jo, därför att Jan Scherman var den som för nio år sen hade gjort negativa TV-program om JAS-katastrofen. Och TV4-ägarna Investor är också knutna till SAAB som tillverkar JAS - ni förstår. Nu fick Scherman jobbet ändå efter många om och men. Men han kommer säkerligen inte att göra nyheter som kritiserar SAAB en gång till.

ETC har också i sitt senaste medianummer avslöjat att det finns en sluten journalistklubb som heter Riksdagsjournalisterna och har ett årligt kalas tillsammans med riksdagsmännen. Ett år sjöng Aktuellt-journalisten Elisabeth Höglund (som för övrigt får min röst i ETC:s tävling om Sveriges sämsta journalist) en sång till politikerna på melodin "Jag vill tacka livet". Jahapp. Det var ju det man anat. Att dom sitter i varandras knä. Ger du mig nyheter så presenterar jag dom snällt. Varför skulle journalister annars ställa så urbota mesiga frågor till politikerna?

2. Medias mål är att stärka demokratin

Kommersiella medias syfte är inget annat än att sälja. Sälja vad? Sälja reklam och annonser i första hand. Men annonsörerna är bara intresserade om tidningen har några läsare. Alltså kan man säga att tidningarna och reklam-TV egentligen säljer människor (tittare/läsare=dig) till annonsörerna.

Det är nog illa förstås. Men egentligen är det värre. För media säljer dessutom på ett annat plan propaganda. En amerikansk mediaforskare och ekonom som heter Edward S. Herman har tillsammans med Noam Chomsky gett ut en bok om mediaindustrin som heter "Manufacturing Consent" (ung. Att tillverka samtycke) där dom formulerar en modell som förklarar varför massmedia ser ut som de gör. De menar att både nyheter och åsikter måste passera genom fem filter som tillsammans garanterar att samhällsbevakningen kommer att se ut på ett sätt som inte på allvar ifrågasätter makteliten:

1. Ägandekoncentration och vinstmotiv. (se exemplet med Scherman ovan)

2. Annonsberoende. Annonsörerna vill inte ha läsare som är kritiskt inställda till systemet utan naturligtvis sådana som är konsumtionsinriktade.

3. Ett symbiotiskt (symbios =ömsesidigt beroende) förhållande till källorna (jämför Riksdagsjournalisterna).

4. Flak, deras ord för negativa påtryckningar på media som inte anpassar sig (t.ex. SVT:s stämning av ETC mot upphovsmannarätten då tidningen använt bilder ur ett TV-program för att kritisera SVT).

5. En övergripande ideologi, tidigare i USA anti-kommunism, numera tron på "marknaden".

Resultatet blir propaganda, dold propaganda.

Sen kan man dessutom tycka att det är jobbigt med den öppna propagandan. Som när ledarna i Dagen Nyheter, Expressen och Svenska Dagbladet den 26 maj alla handlade om att sänka det så kallade skattetrycket, dvs att puffa för moderaternas valfråga.

3. Eller: Medias mål är fördumning

Se ovan. Media har i grunden inget intresse utöver att sälja. Det sitter ingen på något kontor och försöker få folk att bli dummare.

Det finns ingen medveten konspiration som för fram propaganda utan den är bara resultatet av mediasystemets struktur (privat ägande, vinstmotiv, annonsberoende)

4. Demokratier har inte propaganda i media

Det intressantaste med Hermans åsikter tycker jag är att han menar att propaganda, indoktrinering och desinformation, är viktigare i ett s.k. demokratiskt system eftersom detta bygger på medborgarnas passiva samtycke till den ekonomiska ojämlikheten, än i en diktatur som oftare använder sig av våld och hot. Men att det i ett demokratiskt system är svårare att uppfatta massmedias ideologiska funktion. Otydligare men kanske giftigare.

Jag kommer att tänka på en intervju med den ungerska författaren Péter Nadás (DN 27 maj) där han menar att konsten har fått sämre villkor sen kapitalismens genombrott - att å ena sidan bara klichémässig kunskap släpps fram och å andra sidan att allt ska vara originellt, "nytt". Och att den som inte spelar med stängs ute. Bara skit och skådespeleri, som han uttrycker det.

5. Medias makt gör socialismen omöjlig

Kan ett socialistiskt parti vinna ett val om de har hela massmedia emot sig?

Det är en intressant fråga, men inte avgörande i Sverige där arbetarrörelsen ändå har tillgång till viss media. I en tillspetsad situation så vet man i vilket fall att media inte fungerar som vanligt. Det har förekommit ett antal gånger i historien att journalister eller grafiker på en tidning har vägrat publicera eller trycka ägarnas åsikter, då ägarna varit på kollisionskurs med den allmänna opinionen, tex under storkonflikten 1980.

Ett annat exempel är då grafiker agerat fackligt, som när de vägrade trycka Toys'r'Us annonser i samband med Handels blockad av företaget.

6. Det finns bra och dålig journalistik

Det finns det naturligtvis, men ser man massmedia som en helhet så kan bra journalistik fungera som det nödvändiga alibit för skiten, det som gör att produkten säljer. Se t.ex. exemplet med Veckorevyn. Det är förvirringen som skapar beroendet.

Sen är kvällspressen värst, men inte alls annorlunda. Principerna är detsamma. Och alla hör dom ihop. Komiskt är det när SVT:s kulturchef Anneli Rogestam i SvD skyller att det finns en del dåliga TV-program på ... kvällspressen. Om inte kvällspressen skrev om de sämsta TV-programmen "skulle televisionen (kanske) sanera sig själv. Åtminstone något." Aftonbladet kommenterar (26 maj): "Ligger det något i vad hon skriver innebär det att publiciteten i kvällstidningarna avgör vem som ska vinna eller försvinna i tv-huset - och hur intresserad man är av att leva upp till public service-avtalet. För att uttrycka oss milt: det verkar inte främst vara kvällstidningarna som har det svårt med själslivet." Nej, Aftonbladet. Sanningen är att ingen av er har råd med mycket till själsliv.

7. Det går att trycka på stängknappen

Javisst kan man slippa undan media. Det är bara att flytta ut till en stuga på landet, få hemleveranser av mat och annat eller odla själv. Man bör dessutom undvika att ha barn eller undervisa dom själva i hemmet. Man bör aldrig gå på bio, titta på TV, läsa tidningar och inte ha några arbetskamrater eller alls nåt jobb. Minimikrav är i praktiken att gå med i nån livsstils-sekt som antroposoferna eller Hare Krishna.

8. I längden går kvalitet hem

Det är svårt att få genomslag för kvalitet eftersom det inte finns någon publik som skapats för detta. Dom försvinnande få media som är kvalitetsmedvetna (snarare än trend- eller stilmedvetna) har svårt att hitta fram till den ropande rösten i öknen eftersom öknen är så extremt överbefolkad med trams och skrikig underhållning.

9. Folk får det dom vill ha

Ingen kan avgöra vad "folk" vill ha eller inte. Inte nu och ännu mindre i framtiden, i ett annat samhälle.

Visst finns det massor av riktigt dålig underhållning i massmediaform. Men det inget fel på underhållning i sig. Problemet uppstår när underhållningskravet utarmar innehållet. Men det är viktigt att fundera över varför människor köper skvallertidningar eller Slitz eller går på actionrullar på bio o.s.v.? Precis som barn leker med Barbiedockor eller Action Man-dockor tycker de flesta vuxna om att nån gång fantisera om styrka, skönhet, pengar och dramatik i nån form, bio, böcker eller tidningar. Dom vill drömma om ett annat liv. Mig inkluderad.

Men om vi skulle uppleva mindre maktlöshet i våra egna liv och framför allt skulle ha mera tid eftersom arbetstiden hade minskats tror jag att detta behov skulle vägas upp av andra behov, t.ex. behovet av att verkligen utvecklas, lära sig något.

Kultur betyder odling. I begreppet ligger att människan genom arbete kan utveckla sig själv. Men dagens massmedia talar ofta till det sämsta i oss, exhibitionism, blodtörst, avundsjuka. Och legitimerar dessa egenskaper.

10.Förändring börjar med att bryta ägarkoncentrationen

Mediakoncentrationen i Sverige och internationellt är enorm. I Sverige ägs alla stora ('svenska') media av antingen Marieberg/Bonnier, Stenbeck eller norska Schibsted. Och internationellt finns tre absoluta jätteföretag; Time Warner, Disney och Rupert Murdochs News Corp. det säger sig självt att detta inte är bra. Men hur ska denna koncentration brytas?

Just nu har det kommit fram förslag (bl.a. via Greider i DN) om att socialisera krisande Svenska Dagbladet och göra det till en public-servicetidning.

Gärna det. Men man bör heller inte överskatta förändringen. En sån tidning skulle bli tvungen (t.ex. genom annonskravet) att spela på samma planhalva som de andra, precis som Aftonbladet eller just SVT, public service-tv.

En förändring på djupet handlar främst om att ändra samhället som helhet. Om de flesta stora annonserande företagen är samhälleligt eller kooperativt ägda skulle innehållet i deras inflytande förändras. Om folks livssituation förbättrades skulle de ta till sig andra sortens media och media skulle bli tvungna att anpassa sig. Och jag tror att det i många fall skulle utvecklas media som ägdes och drevs av journalister och grafiker.

Vad gäller de riktigt stora media med tusentals anställda så är det enda rimliga att socialisera dessa, precis som vilka storföretag som helst. Och fördela utrymmet på ledarsidorna t.ex. i förhållande till valresultatet. Att införa demokrati helt enkelt.

Är det inte märkligt att det känns så orealistiskt i dagens läge? Vi har vant oss vid att tryckfriheten och yttrandefriheten i praktiken gäller dom som äger media och hanteras av deras hantlangare och medlöpare.

Men det får också konsekvenser. För som tidningen ETC skriver i sitt senaste nummer (läs den!): Varför ljuger, förtiger, förlöjligar och förvrider journalister fakta och debatter så?

För att det är deras jobb.

Lena Hanno Clyne

(Uppgifterna om Herman/Chomskys bok är tagna från ETC:s hemsida www.etc.se)

Från Socialisten nr 33 juni 1998