Medelklassvänstern ljuger om förorten!

Det är dags att säga det, så att det är klart en gång för alla: Medelklassvänstern ljuger. De tror att det är radikalt att förneka vad som händer i förorten. OG (Original Gangsters) och andra gäng stärker sitt grepp över ställen som Rinkeby, Rosengård och Hammarkullen, myndigheterna sticker, busslinjerna ställs in.     Det som händer är ett resultat av frustrationen över arbetslöshet, misär och diskriminering. Självklart är det en minoritet som är kriminella, men det är tillräckligt för att göra situationen i förorten ännu värre. Där snuten trycker upp folk mot väggarna och registrerar vill småbröderna vara grymmare än sina äldre bröder, och där maskerna dras på och automatvapnen åker fram växer brutaliteten inom poliskåren. 
 
Arbetarrörelsen borde organisera striden mot de grå husens misär, mot vårdbiträdenas alienation, mot att vi ska betala priset för kapitalismens kris. Om det är Sverigedemokraterna eller några andra kostymbeklädda rasister som står för samhällskritiken i EU-parlamentsvalet, kommer de ta sig in där, och med det som språngbräda kommer vi få tillbaka den svarta pesten i riksdagen år 2010. 
 
Men det behöver inte bli så: om arbetarrörelsen går till offensiv mot krisen och om vi i förorten organiserar oss mot skiten vi ser runt oss kan vi slå tillbaka rasisterna och kapitalisterna på samma gång. Om det ska bli möjligt kan inte vänstern vara en sekt där arbetarklassen känner sig som UFO:n. 
 
I åttavåningshusen, på skolorna där hemspråkslärarna och speciallärarna sparkats är man ful i munnen, och många måste slå sig fram för att få respekt (bokstavligt talat). Folk passiviseras av öl, sprit, grönt och brunt, och det finns de som fastnar i ännu värre skit. Verkligheten är smutsig, käftig, aggro.  
 
Den enda vägen ut finns i förorterna: potentialen finns i frustrationen över situationen, det oriktade hatet mot systemet. Lösningen är inte större socanslag eller fler fältassistenter (även om det kan spela en roll), utan självorganisering för förändring.  
När jag växte upp i Jordbro var alla utom två i min klass invandrare, och vår klass var en mardröm för lärarna. Somliga av oss blev ibland utslängda flera gånger per lektion. Mina vänner som barn hade föräldrar som fick slita arslet av sig på nätterna som vårdbiträden, som oroade sig över att deras barn skulle se fattiga ut, som gick långtidsarbetslösa. 
 
Att se sina föräldrar förnedras och få budskapet förmedlat till sig att man inte kan bli nåt, sätter spår. Ingen accepterar att vara en nolla utan värde i samhället, man väljer hellre att bli bra på nåt och slå sig fram på det sätt som man kan. Att väcka fruktan är alltid att föredra framför att väcka förakt. 
 
Samhället uppfattar problemet först när symptomet träder fram, men man fattar inte sjukdomens natur och hur den kan botas. Problemet är inte kriminaliteten utan dess rötter, men när containrarna brinner och stenarna viner skickar samhället snuten för att banka bort problemen. 
 
Låt mig vara tydlig: Sverigedemokraterna är ett rasistiskt högerparti som splittrar arbetarklassen och pekar fingret mot de som är längst ner på samhällstrappan. De förtjänar enbart förakt. Orsaken till problemen är kapitalismen, som inte längre kan leverera det den gjorde under välfärdsstatens och den svenska modellens tid. Det arbetarrörelsen behöver inse är att den tiden är död, perioden som inletts är en period av kraftigt ökade motsättningar i samhället. 
 
Den enda vägen är framåt, och vad som behövs är en systemkritisk arbetarrörelse som inkluderar förorten. Inte utifrån revolutionära fraser, utan genom att koppla folks frustration till hur samhället fungerar, och måste fungera, så länge pengarna styr. För att vinna förorten behövs inte anpassning högerut, utan tvärtom att göra budskapet mer kärnfullt, rått, rakt på sak. Oavsett vad jag skriver kommer huvuddelen av jobbet att behöva göras inifrån, för förortens befrielse måste vara dess eget verk.  
 
Vänstern måste göra sig av med hycklande snack om förorten, och resa motstånd inifrån. Bara så kan rasisterna slås tillbaka. 
 
Erik Andersson