Marxistisk kongress samlade 1486 i Pakistan

Många västerländska kommentatorer ser den muslimska delen av världen som förlorad, ett mörkt hot mot demokratin. Och det är sant att  fundamentalistiska, extrema grupper vunnit anhängare det senaste decenniet. Men det beror inte på religionen i sig utan på att  människorna inte ser någon politisk utväg ur  på en desperat situation. För att bryta utvecklingen av självmordsbombningar och överbrygga både religösa och etniska  motsättningar krävs att ett socialistiskt alternativ skapas.  

I Pakistan, en stat vars hela existens bygger på att islam är den dominerande religionen, är läget för den stora massan på många håll förtvivlat. Men här har det tänts ett ljus. I Pakistan har grunden lagts till en socialistisk rörelse som har förutsättningar att vinna masstöd. Socialisten besökte den 23-24 mars 2006 ”The Struggles” kongress.
De kamrater som är aktiva för the Struggle är marxister, de tillhör precis som Socialisten den internationella idéströmning som presenteras av nättidningen In Defence of Marxism, och de kämpar för att ena arbetare och ungdomar bakom ett socialistiskt program. ”The Struggle” är egentligen namnet på den urduspråkiga tidning de ger ut, men så kallas nu hela organisationen. Med tanke på att Pakistan har närmare 150 miljoner invånare är de fortfarande en liten grupp, men deras inflytande är betydligt större än deras antal antyder. I valet 2002 vann Manzoor Ahmed en parlamentsplats som representant för PPP i strid mot en f.d minister och en företrädare för en av Pakistans rikaste familjer. I hans valkrets Kasur, där det alltså fanns en kompromisslös socialist att rösta på, fick fundamentlisterna mindre än en procent av rösterna! Det är bara ett exempel på att The Struggles anhängare har all den entusiasm, beslutsamhet och det mod som krävs för att växa och utmana de mörkermän som styr i regionen.
The Struggle hade inför sin kongress bokat Lahores största samlingssal med över 1000 sittplatser. Ändå fick många kongressdeltagare lov att sitta på trappsteg och i gångarna. Hela 1486 deltagare prickades av under de två dagarna: ungdomar, studenter, arbetare och småbönder. Många av dem var ledare för ungdomsorganisationer och fackföreningar, andra hade förtroendeuppdrag i Pakistan People’s Party (PPP). Att även kvinnor deltog var extra glädjande med tanke på hur starkt beskuren kvinnors handlingsfrihet är i Pakistan. ”Det tar fyra gånger så lång tid att vinna en kvinna som en man”, berättade kvinnoaktivisten Sadaf för oss. ”Det räcker inte med att övertyga kvinnan själv. Man måste också övertyga hennes far, bröder och/eller man för att hon ska få gå på politiska möten”.
Alla deltagare betalade förutom en obligatorisk deltagaravgift sina resor själva. De drygt 300 deltagarna från Kashmir tillbringade 11 timmar på bussar och tåg (utsmyckat med röda fanor) för att komma fram.
På en jättelik röd banderoll längst fram i salen kunde man läsa de klassiska orden ”Arbetare i alla länder förena er!” I ett land som gång på gång exploderar i etniska konflikter och sekterisktiskt våld får det budskapet en extra tyngd. Och The Struggle lyckas verkligen samla människor från Pakistans alla delar: Punjab, Baluchistan, Sindh, Karachi, Pakhtunkwa (tidigare North West Frontier) och- för första gången i år - från Waziristan (området närmast gränsen till Afghanistan där ett krig rasar sen flera år tillbaka). Kongressen besöktes dessutom av ett antal indiska riksdagsmän.
Medan salen fylldes den första dagen deklamerades revolutionär poesi från talarstolen. Kamrat efter kamrat från olika regioner gick upp och framförde dikter på olika språk. Några spridda meningar: ”Vi tror inte på gränser. Jag tror inte på lögner. Jag är rebell, jag är rebell”.
(Om armén)”Hela Pakistan brinner. Er uniform är vår hud på era kroppar.”
 Kongressen öppnades av Hina, en ung kvinna aktiv och ansvarig i en kampanj för jobb åt ungdomar. Hon hälsade alla välkomna och presenterade dagordningen, som den första dagen dominerades av punkterna om internationella perspektiv och Kashmir. Manzoor Ahmed, parlamentsledamot och ordförande för PTUDC, förklarade att i Kashmir förlorade alla våra kamrater nära och kära, men trots detta vände ungdomarna tragedin till vrede och kamp. Mötet höll en tyst minut för de sex kamrater som förlorade livet i jordbävningen.
Alan Woods, chefredaktör för nättidningen In Defence of Marxisism, inledde diskussionen om världsperspektiv.  Han sa: ”Vi lever i en tid av plötsliga förändringar och chocker på alla nivåer. Miljoner drabbades av jordbävningen. Några har sagt att detta beror på naturen eller på Guds handling. Men frågan måste ställas: Varför dog så många? Varför skedde de flesta dödsfallen i de fattiga områdena? Var det Guds eller Allahs fel? Byggde Gud dessa uselt konstruerade hus? Jag tror inte det. Religion och moral har inget med den här katastrofen att göra. Katastrofen hänger samman med det kapitalistiska systemet och jakten på profiter.”
Alan talade sen om USA-imperialismens militära rustningar och Bush-doktrinen som säger att USA har rätt att ingripa i varje land där de tror att ett hot finns. Han frågade om Pakistan verkligen är ett oberoende land. ”Amerikanarna dominerar det fullständigt. Bush läxar upp Musharraf som en rektor som läxar upp en skolpojke. PPP och Benazir har utarbetat en plan för att återupprätta demokratin i Pakistan. Och vart skickade de den?  Hit till medlemmarna? Nej, de skickade den till USA:s ambassad!”
Slutligen höll Alan en appell för en socialistisk federation för hela subkontinenten som det enda alternativet till krig, och de barbariska strider som ställer nation mot nation och religion mot religion. Talet fick ett entusiastiskt mottagande.
De frågor som följde rörde bl a konflikten mellan USA och Iran, ”the clash of the Civilizations” och möjligheterna för en socialistisk revolution att spridas internationellt.
Under diskussionen om Kashmir och jordbävningskatastrofen hölls många passionerade inlägg.
Shujaad Kazmi (f.d ordförande för  JKNSF) förklarade att 70 procent av Kashmirs invånare lever under fattigdomsgränsen. Han sa att vad de härskande klasserna i Indien och Pakistan och deras underhuggare i Kashmir åstadkommit är ett hån mot de drabbade. ”De förtyckta i Kashmir saknar en röst. Vi försöker ge dem en”.
Adil Khan (ledare för den nybildade fronten Jammu och Kashmirs Revolutionära Ungdoms Allians) sa: ”Den 12 oktober, tre dagar efter att jordbävningen börjat kallade vi till ett möte som samlade över 150 kamrater från The Struggle, PTUDC och andra vänligt sinnade organisationer. Efter det mötet inledde vi en bred räddnings- och hjälpoperation som fortfarande är igång.”
”Men vi insåg behovet av en enhetsfront för dessa aktiviteter. Inom 45 dagar organiserade vi JK Revolutionary Youth Alliance. Det är en allians där alla  viktiga vänsterinriktade och progressiva ungdomsorganisationer i Kashmir ingår. Vi krävde att folket själva skulle organiseras för att utföra räddningsarbetet, i stället för att armén skulle göra det. Vi baserade oss på en klasspolitik. Bara de förtryckta massorna hade ett verkligt intresse av att hjälpa sitt folk. Vår slogan löd: ”An injury to one is an injury to all” (Ungefär: en en oförrätt mot en är en oförrätt mot alla). Vi satte upp kommittéer i byar och städer grundade på arbetarråds (sovjet-)principen för att bedriva räddningsarbetet och fördela  de förnödenheter som vi fick genom de Revolutionära solidaritetskonvojerna från Indien och Pakistan.”
Näste talare var A.R Shaheen, indisk parlamentsledamot från Baramula i den Indien-kontrollerade delen av Kashmir. Han hade kommit som gäst till kongressen och sa:
”Fundamentalisterna säger att bara muslimer är förtryckta. Det är inte sant. Hinduer och andra är också förtryckta. Såren efter delningen har inte läkts. Många grupper utnyttjar Kashmir-frågan för sina egna syften. Men hur kan vi lösa Kashmirs problem? Efter att ha kommit hit känner jag ett hopp i den här kongressen. Min fanas färg är röd. Vi behöver ert stöd för att bygga en mäktig revolutionär ungdomsorganisation tvärs över gränsen.”
S.N. Shoorida (ledare för The Struggles organisation i Kashmir) avrundade punkten.
”Hade vi inte haft det internationella stödet bakom oss så hade vi inte kunnat utföra det arbete vi utförde. Å de kashmiriska kamraternas vägnar vill jag tacka alla kamrater i Pakistan och Indien och alla arbetare i resten av världen som hjälpte oss.
Marxismen hjälpte oss att analysera situationen. Vi tror på nationers rätt till självbestämmande, men det betyder inte att vi bör arbeta för att skilja nationer åt. Nationalismen är för trånsynt för att erbjuda en lösning. Världsekonomin har skapat behovet av internationalism.”
Han fortsatte: ” Kashmirs självständighet är nära förbunden med arbetarklassens självständighet i Indien och Pakistan i kampen mot kapitalismen. Kashmir blöder. Hundratals miljoner på subkontinenten lever i fattigdom. De härskande klasserna i både Indien och Pakistan har använt sig av Kashmirfrågan för att trycka ner arbetarrörelsen under 60 års tid. Men nu kommer den revolutionära rörelsen i Kashmir tillbaka, och det med kraft!
Dagen avslutades med kommissioner om fackligt arbete, ungdomsarbete och arbete bland kvinnor.
Kongressens andra dag inleddes precis som den första med sånger och dikter. Sen började diskussionen om läget i Pakistan. Lal Khan, redaktör för Asian Marxist Review och författare till flera böcker, inledde med en analys av dagens regim.
”Musharraf är rädd. Han oroar sig för mordhot och han är socialt isolerad. Han härskar över en stat som är instabil. Staten kan inte lösa folkets problem och härskarna erkänner det.
Globaliseringen minskar den statliga kontrollen över ekonomin och leder till motsättningar.”
Lal Khan förklarade att när Mushararraf  försöker göra USA till lags hamnar han i konflikt med andra delar av statsapparaten; med armén, fundamentalisterna,  ISI (säkerhetstjänsten) med flera. Han har ingen kontroll längre. Armén försöker kuva revolten i Baluchistan, men möter hårt motstånd. Tillämpningen av IMF:s och Världsbankens politik- privastisering, liberalisering, omstrukturering – gör att fasta jobb blir tillfälliga och arbetslösheten stiger.
Manzoor Ahmed kompletterade bilden i sitt inlägg: ”Hela systemet är i kris. Ekonomin baserar sig fortfarande i huvudsak på jordbruket, men ändå importeras nu bomull, vete och socker. Det årliga underskottet är runt tre miljarder dollar och importen ökar hela tiden. De försöker lösa detta problem genom att devalvera rupien, men det kommer att leda till inflation och ytterligare en sänkning av människors levnadsstandard.”
Varje år går nästan hela statsbudgeten till att betala militärkostnaderna och statsskulden.
”Musharraf kommer att packa en väska med pengar och lämna landet, som de andra gjort,” sa Manzoor.
Inläggen i diskussionen var många, engagerade och innehöll starka känslor.
Hameeda Ghangro, en kvinna från Karachi, var under 70-talet gift med en av ledarna för Pakistans kommunistparti, Nazir Abbasi. Han arresterades av polisen och mördades i en fängelsecell. Innan hon fick kännedom om hans död hade han redan begravts. Hameeda berättade att hon känt sig ”nästan död” under en lång tid, men att hon kommit i kontakt med The Struggle och PTUDC i samband med kampen mot privatisering av stålverket där hon arbetar. ”Jag kände mig ensam, men är det inte längre. Jag är med er.”
Ghulam Abbas, en känd vänsterprofil inom PPP, attackerade Musharrafs regim och fördömde den brutala militärinterventionen i Baluchistan och Wana. Men han kritiserade också PPP:s ledning skarpt för att de övergivit den socialistiska linjen. ”Den socialistiska revolutionen är den enda lösningen” avslutade han till entusiastiska applåder.
Lal Khan sa: ”Efter 60 år av självständighet råder i Pakistan barbari och misär. Det enda som erbjuds oss är influensa. Kvinnor dör av fattigdom och våld. Barn säljs av sina föräldrar. 10 000 människor sjunker varje dag under fattigdomsgränsen. Med en socialistisk ekonomi kan fattigdomen utraderas. Alla få gratis elekticitet och vatten – rent vatten.
Människor kommer att kämpa och vi måste kämpa med dem!”

Socialistens korrespondent i Pakistan Tanvir Gondal
och Kerstin Alfredsson