Marxism vs Keynesianism

De borgerliga har sadlat om

Tidigare varnade borgerliga ekonomer och ideologer starkt emot alla statliga ingrepp i marknaden. Det var, sade de, ”onaturligt” för staten att blanda sig i ”den fria marknaden”. Den offentliga sektorn skulle hålla sig till de allra mest nödtorftiga uppgifterna och låta bankerna och kapitalisterna klara resten. Marknadens ”osynliga hand” skulle ordna allt till det bästa. Så sade de tills nyligen. Nu är tonen en helt annan.

Nu kräver bankdirektörer och stora aktieägare högljutt att staten ska gripa in i ekonomin. När det var uppsving i ekonomin skulle staten låta profiterna vara i fred. Men när det är kris, kräver överklassen att staten går in och täcker deras underskott med pengar som arbetarklassen har betalat i skatt.

Den amerikanska centralbanken låter nu sedelpressarna köra för fullt för att pumpa in pengarna i systemet och täcka bankernas tapp. De har nu täckt underskott för ett belopp som är jämförbart med en tredjedel av USA:s BNP. Bara den 18 mars gav centralbanken 300 miljarder dollar till bankerna. Det är tio gånger så mycket som det skulle kosta att bli av med all svält på världsnivå.

Arbetarrörelsens ledare är villrådiga

Ledarna för arbetarrörelsen är som vanligt bland de människor som har förutsett utvecklingen allra minst. De förutsåg inte den ekonomiska krisen, eftersom deras grundläggande ekonomiska teori är importerad från borgerliga ekonomer. Idag är de oförmögna att presentera ett ekonomiskt program som skiljer sig i grunden från de borgerligas.

Keynesianismen

Många ledare i arbetarrörelsen argumenterar för att krisen kan lösas genom ökade offentliga investeringar och större reglering av bankerna. Deras teori hämtar de från den borgerliga amerikanska ekonomin John Maynard Keynes, som skapade sina teorier på 1930-talet.

Keynes menade att kapitalismen skapar kriser p.g.a. bristande efterfrågan i ekonomin. Lösningen var, menade Keynes, att någon använda pengar för att varorna skulle bli köpta och hålla igång produktionen. Den enda som kunde göra det, var staten. Var skulle pengarna komma ifrån?

Det skulle inte fungera att höja skatterna massivt, eftersom det bara skulle ge folk ännu mindre pengar att spendera för, och efterfrågan skulle vara fortsatt låg. Keynes ”lösning” var därför att staten skulle använda pengar som den inte hade. Alltså skulle staten låna pengar.

Underskottsfinansiering

Keynes menade att denna ”underskottsfinansering” förr eller senare skulle betala sig själv. Idén var att staten skulle sätta igång den ekonomiska aktiviteten och skapa en ”multiplikationseffekt” som gjorde att arbetarna, som fick anställning för projekt som staten finansierade, skulle få pengar att handla för. Det skulle också hjälpa producenterna av konsumtionsvaror, skapa fler arbetstillfällen, och på det sättet skulle det fortsätta. Stigande sysselsättning och produktion skulle ge staten högre intäkter i form av skatt, och därmed möjliggöra för regeringen att betala för lånen.

Pengar, krediter och offentliga investeringar skapas inte i ett tomrum. Det måste uppnås genom skatter genom att skära på kapitalisternas profiter eller arbetarnas levnadsstandard, eller genom en underskottsfinansering, som keynesianerna föreslår. Problemet med en sådan underskottsfinansering är att den efter en tid av cirkulation vänder tillbaka till utgångspunkten. Om staten använder pengar som den inte har, och sätter riksbankens sedelpressar på överarbete (som det sker nu i USA), kommer det oundvikligen sänka pengarnas värde och skapa inflation. Istället för att lösa krisen, gör det bara saker värre.

Keynesianismens konsekvenser: inflation och nedskärningar

Sanningen är att Keynes politik inte har fungerat. Den blev fullständigt misskrediterad efter krisen på 70-talet. Resultatet av ”reglering” på kapitalistisk basis blev en enorm inflation, och ledde till att den offentliga sektorn i västländerna i årtionderna blev tvungna att hålla igen med investeringar i välfärden för att kunna betala tillbaka lånen.

Nedskärningarna i den offentliga sektorn på 80-talet och senare, var inte ”regleringens” motsats – utan en direkt konsekvens av att staten hade satt sig i bottenlös skuld för att ”reglera” kapitalismen. Arbetarrörelsens ledare, som förde denna politik, bär ansvaret och även nu är de på väg att styra in på samma katastrofala kurs på ett högre plan.

Kapitalistisk kris

Problemet med kriser inom kapitalismen handlar inte bara om bristande efterfrågan och marknader, det handlar om bristen på profitabla marknader. Det kan möjligtvis skapas en marknad för kapitalisterna, om det pumpas in mer pengar i systemet. Men det ger inte kapitalisterna grund till att investera i produktionen. En ökning av profifterna måste nödvändigtvis ske på bekostnad av arbetarnas levnadsstandard på det ena eller andra sättet. Underskottsfinansering stoppar inte klasskampen.

Mervärde

Vi genomlever en klassisk överproduktionskris. Överproduktionser är inbyggda i kapitalismen. Det beror i grunden på att det under kapitalismen produceras efter vinst istället för rationell planering. För att få profit måste kapitalisterna hålla arbetarnas löner nere mer än det nya värde som arbetaren skapar.

För att ta ett exempel: om man drar bort utgifterna från de olika delarna och maskinerna, producerar en arbetare på åtta timmar kanske en dator. Utgifterna för delarna och maskinen kan vi säga går på 1600 kronor. Låt oss säga att värdet av hans åtta timmars arbete är 200 kronor per timme...men arbetaren får inte 200 kronor per timme. Låt oss säga att han får 100 kronor. Alltså har kapitalisten haft en utgift på 1600 kronor till maskiner och råmaterial, samt 800 kronor i lön, dvs en samlad utgift på 2400 kronor. Därmed kan kapitalisten skrapa hem 800 kronor till sig själv per dag och arbetare. Det är detta belopp som Marx kallar ”mervärde”. Alltså det värde arbetaren skapar, som han eller hon inte själv får i lön. Klasskampen handlar i grunden om hur stor del av det skapade värdet, som ska gå till arbetarklassen i förhållande till kapitalisterna.


Kapitalistisk anarki

Köpkraften i samhället kan dock höjas genom krediter eller lån. I den föregående perioden såg det ut som att det kunde pågå för evigt. Bostadspriserna fortsatte att stiga och alla kunde låna enorma summor utan säkerhet. Men det har bara uppskjutit den oundvikliga krisen, och bankernas tygellösa spekulation har bara gjort krisen ännu värre.

För tillfället arbetar den svenska industrin långt under sin kapacitet. Tusentals maskiner står stilla, och arbetslösheten stiger för varje dag som går. Det finns massvis med bostäder som behöver byggas och renoveras, samtidigt som byggnadsarbetare går arbetslösa. Det är vansinnigt, men det är så kapitalismen fungerar. Keynesianismen erbjuder ingen lösning förutom att sätta sig i ännu större skuld samt en enorm inflation. Det är en ren utopi att föreställa sig att en reglering av kapitalismen för arbetarklassens bästa är möjlig.

Behov av en plan

De borgerligas nationaliseringar sker för att rädda kapitalisterna. De nationaliseringar som marxisterna står för, är en expropriering av de viktigaste delarna av ekonomin för att kunna planera ekonomin utifrån behov istället för profit.

På grundval av en socialistisk plan är det fullt möjligt att utnyttja den fulla potentialen i produktionen, sätta alla byggnadsarbetare i arbete, investera i ny forskning och utveckling, och därmed föra samhället framåt. För att göra det möjligt måste arbetarrörelsen klart bryta sig ur kapitalismens ramar och lämna borgerliga idéer som keynesianismen bakom sig.