Marxism behövs i arbetarrörelsen
Vågar du läsa den här hemsidan öppet? Om du inte redan vet det så anses det inte lämpligt för en SSU:are att prenumerera på Socialisten. Man bör inte heller delta i Socialistens aktiviteter, skriva artiklar i tidningen eller bli intervjuad. SSU:aren som gör detta hotas med att uteslutas ur förbundet. Därför tvingas en del av våra skribenter att använda pseudonym.
Den som läser Socialisten har säkert svårt att förstå det eftersom vårt budskap är att människor skall bli aktiva inom socialdemokratin.
På 70-talet fick tidskriftsföreningen Offensiv stort inflytande bland SSU:are. De som blev aktiva kring Offensiv ville förändra SSU och arbetarrörelsen. De drev socialistiska krav och ville att socialdemokratin skulle återvända till sina marxistiska rötter. SSU-ledningen kände sig hotade och under 80-talet blev ett stort antal uteslutna ur SSU på grund av att de var aktiva i Offensiv. Efter uteslutningarna blev många offensivare isolerade från arbetarrörelsen vilket blev inledningen till att Offensiv så småningom urartade och blev en politisk sekt. Samtidigt fanns det fortfarande kvar personer som höll en marxistisk linje inom Offensiv. De kritiserade de nya arbetsmetoderna och att man vände arbetarrörelsen ryggen. De oppositionella ville inte alliera sig med vänstersekterister eller grupper som sökte bråk med polisen. Detta ledde till att de blev uteslutna ur Offensiv och startade sen tidningen Socialisten 1992.
Nu var det Socialisten som gjorde SSU-ledningen orolig och 1993 gjorde
de en utredning för att kunna ta ställning till tidningen. Tyvärr
bestod utredningen i huvudsak av citat ur en artikel i Offensiv där
Socialisten attackerades. Med denna utredning som grund tog SSUs
förbundsstyrelse beslut om att det skulle vara oförenligt att engagera
sig i Socialisten och vara medlem i SSU. Man uppmanade medlemmar
att akta sig för tidningen. Om någon misstänkte ett engagemang för
Socialisten hos någon i sin egen klubb eller distrikt skulle man skriva
en anmälan till förbundstyrelsen som skulle behandla denna anmälan som
en skrivelse för uteslutning. Enligt stadgarna kan bara en kongress
utesluta någon, men förbundsstyrelsen ska förbereda beslutet och utreda
alla faktorer kring det enskilda fallet.
Den 30 november 1999
skickade Jonathan Clyne, som då var chefredaktör för Socialisten, ett
brev till dåvarande SSU ordförande Micke Damberg. I brevet frågade
Socialsitens redaktion var gränsen för uteslutning går. Man ville
träffa Damberg för att diskutera detta och erbjöd sig att komma till
förbundsexpeditionen, och man bjöd in Damberg att besöka Socialistens
redaktionen. Redaktionen bifogade alla tidningar som man givit ut det
senaste året så att förbundet skulle kunna göra en ordentlig bedömning
av vad Socialisten var.
Det dröjde två månader tills dåvarande förbundsekreteraren Lena Hallengren svarade kort på Socialistens brev:
”Med anledning av ditt brev till Mikael Damberg, SSU, daterat 1999-11-30, vill vi redogöra för vad SSUs förbundstyrelse har beslutat. Vid förbundsstyrelsemötet 1999-12-10 beslutade SSUs förbundsstyrelse enhälligt ”att engagemang i tidskriftföreningen Socialisten inte är förenligt med medlemskap i SSU”.
Beslutet är inte det första i sitt slag då SSUs förbundsstyrelse i mars 1993 fattade samma beslut.
Lena Hallengren angav inte varför det inte är förenligt för en SSU:are att engagera sig i den här tidskriften. Hon förklarade inte heller varför Socialistisk forum (som har en internet tidning och årligen en hel helg med föreläsningar under namnet Socialistisk Forum) samtidigt är helt tillåtet.
Socialistens redaktion ringde därför Lena Hallengren och ställde en massa frågor om underlaget för beslutet. Hon sade då att förbundsstyrelsen tycker det är olämpligt att SSU:are blir intervjuade, skriver för eller prenumererar på tidningen. Samtidigt är det kända socialdemokrater som bland andra Göran Greider och Karin Wegestål som blivit intervjuade. Lena Hallengren menade att Socialisten vill förändra partiet inifrån och att Socialisten inte har samma grundläggande idéer som SSU och partiet. (Detta bemötte vi i förra numret, nr 77, av Socialisten). När redaktionen frågade på vilket sätt våra idéer i grunden är annorlunda, svarade hon att när man läser tidningen så märker man det på andan och tonen i alla artiklar, utan att ge några som helst konkreta exempel. August Palm, Axel Danielsson, Atterdag Wermelin och Carl L Lundberg, som alla var med och byggde socialdemokratin, skulle bli riktigt förbannade i den skärseld som alla svenska präster dömt dem till att tillbringa en himlans massa år.
Det är så tydligt att man försöker ta till alla möjliga barnsliga argument för att kunna förbjuda vår tidskrift. Gå gärna tillbaka i artikeln och läs igenom svaret som Jonathan Clyne fick av Lena Hallengren, lägg märke till datumen. När redaktionen ifrågasätta de rykten som blomstrade kring tidningen, tog förbundsledningen första bästa tillfälle att befästa samma beslut hos den sittande förbundstyrelsen som det som togs 1993. De blev antagligen rädda. De vågar inte ta en ordentlig diskussion kring detta odemokratiska beslut. De vågar heller inte lyfta förslaget till kongressen för ifall de förlorar så blir det ytterst pinsamt och då är alla vägar öppna för att bilda nätverk och att börja bygga ett demokratisk socialistiskt förbund. Om de vinner så blir det hårdare för oss marxister, men vi skulle få uppmärksamhet och sympati från många radikala SSU:are.
SSU:s förbundsstyrelse har ett beslut som grundar sig på sekten Offensivs syn på Socialisten. Enligt förbundsstyrelsen så är Socialisten oförenlig med SSU trots att tidningen alltid uppmanat människor att bli aktiva i socialdemokratin och fackföreningsrörelsen, alltid deltagit i valrörelser för en sosseregering. Den enda orsaken är att vi tror på det som August Palm, rörelsens farsa, och de andra pionjärerna trodde på, och hängav hela sitt liv åt.
SSUs ledning säger att Socialisten är oförenligt med socialdemokrati. Det är snarare så att liberalism och klass-svek är oförenligt med socialdemokrati. Snabbt som en olycka drar jag slutsatsen att marxism och socialdemokrati går hand i hand. Det gör inte liberalism, denna bakåtsträvande ideologi, och socialdemokrati.