Kommunistiska Manifestet 150 år:

Kritiken famlar i mörkret

Inför 150-års-jubileet har rader av skribenter läst Kommunistiska Manifestet. De häpnas över att Manifestet är "förmodligen den koncisaste och mest spännande berättelsen om den process som nu orsakar ödeläggelse i vår värld" (Hans Magnus Enzensberger i DN 1/3-98). Utifrån deras egna perspektiv ser de med avundsjuka på hur Marx och Engels lyckades med det som alltid har varit så förtvivlat svårt för dem - att inte hela tiden överrumplas av händelseutvecklingen och endast i efterhand någotsånär kunna beskriva den.

Manifestet förutsåg globaliseringen långt innan ordet uppfanns:

"Storindustrin har skapat den världsmarknad, som upptäckten av Amerika förberedde. Världsmarknaden har gett handeln, sjöfarten och landskommunikationerna en omätlig utveckling. Bourgeoisien har genom sin exploatering av världsmarknaden givit alla länders produktion och konsumtion kosmopolitisk gestalt."

Även en global kultur förutspåddes långt innan Beatles och Hollywood:

"De enskilda nationernas andliga produkter blir allmän egendom." Och 80-talets satsa på dig själv trend: "Den (bourgeoisien) har kränkt det fromma svärmeriets heliga rysning, den ridderliga hänförelsen och det spetsborgerliga vemodet i den egoistiska beräkningens iskalla vatten."

Utvecklingen av de jättelika företag (i USA idag svarar 500 företag för 92% av alla inkomster och 0.5% av befolkningen äger hälften av alla finansiella tillgångar som ägs av individer) och miljonstäder förutspås av Manifestet:

"Bourgeoisien upphäver mer och mer splittringen av produktionsmedlen, av egendomen och av befolkningen. Den har trängt ihop befolkningen, centraliserat produktionsmedlen och koncentrerat egendomen i få händer."

Och IT-revolutionen:

"Bourgeoisien kan icke existera, utan att alltjämt revolutionera produktionsinstrumenten." Samt dess paradoxala konsekvens, att ju mer man ökar produktiviteten desto mer måste man jobba: "I samma grad som maskinanvändningen och arbetsdelningen tilltar, i samma grad ökas också arbetets mängd, vare sig det sker genom arbetstidens förlängning eller genom utökning av det på en viss tid krävda arbetet eller genom maskinernas uppdrivna fart o.s.v."

Marx ett geni?

Vad ligger då bakom denna märkliga förmåga att förstå utvecklingen 100 till 150 år innan den slår igenom på allvar? Enzensberger, i likhet med många andra skribenter (borgerliga, reformistiska och stalinistiska) ser Manifestet som en produkt av en "l'artiste d'emolisseur" , den kritiska individuella artisten, som genom sin opposition till samhället får visionära inblickar som undgår makthavarna. Och visst besitter även Manifestet en konstnärlig styrka i dess klara och obarmhärtiga språk, men det är inte det som ligger till grund för dess aktualitet. Manifestet skrevs huvudsakligen av Marx (nånting som Engels alltid insisterade på) men den skrevs i ett sammanhang, på uppdrag av Kommunistiska Förbundet. Förbundet bildades på en kongress 1847 och där beslöt man att man behövde ett manifest för att sammanfatta förbundets ståndpunkter. I likhet med de problem som Socialisten ibland brottas med, är inte revolutionära skribenter alltid de snabbaste och därför skickade Kommunisternas Centralkommitté i London i januari 1948 följande resolution till distriktskommittén i Bryssel, där Marx bodde:

"Centralkommittén instruerar härmed distriktskommittén i Bryssel att uppmärksamma medborgare Marx om att ifall inte det manifest för det kommunistiska partiet, vilket han på senaste kongressen samtyckte till att skriva, når London innan torsdagen den 1 februari, kommer ytterligare åtgärder att vidtas mot honom. Om medborgare Marx inte skriver manifestet, kräver centralkommittén omedelbart återlämnade av de dokument som överlämnades till honom av kongressen. I namn av och på uppdrag av centralkommittén, [signerad av:] Schapper, Bauer, Moll."

Mitt i klasskampen

Manifestet skrevs mitt i klasskampen och som en del av klasskampen. Just detta är nyckeln till varför en korrekt metod för att analysera verkligheten utvecklades. Första raden i Manifestets första kapitel avslöjar grunden till den metod som Marx (och hela Kommunistiska Förbundet) använde för att dra sina slutsatser:

"Historien om alla hittillsvarande samhällen är historien om klasskamp."

Och vidare:

"Vår epok, bourgeoisiens epok, utmärker sig dock därigenom, att den har förenklat klassmotsättningarna. Hela samhället delar sig alltmer i två stora fientliga läger, varandra direkt motsatta klasser, bourgeoisie och proletariat."

Men det är just användandet av en klassanalys som Enzenberger anser vara det största felet med Manifestet!

Intellektuella fastnar

Det finns tyvärr en tendens hos intellektuella (och arbetarrörelsens ledning) att i sina analyser alltid spegla gårdagens situation. Under det långa ekonomiska efterkrigsuppsvinget fanns det en viss grund för att påstå att klasserna höll på att upplösas, att arbetarklassen, eller åtminstone delar av den, höll på att amerikaniseras eller förborgerligas. En utjämning utan historiskt motstycke skedde (åtminstone om man bortser från den ökande misären som drabbade nästan alla i u-länderna, en majoritet av världens befolkning). Denna epok är nu definitivt begravd och kapitalismen har återgått till sitt normala beteende även i industriländerna. Och under efterkrigsuppsvinget försvann en stor del av de återstående resterna av småföretagare och bönder i de industrialiserade länderna in i löntagarnas fålla.

Kanske är det så att när Enzensberger skriver om

"Den åtföljande stegringen av en amorf och flerskiktad medelklass har vederlagt uppfattningen om att alla mellanliggande strata är dömda till undergång"

i själva verket inte menar

"De hittillsvarande medelstånden, de små industriidkarna, köpmännen och räntetagarna, hantverkarna och bönderna"

som Manifestet uppenbarligen helt korrekt talar om kommer att "sjunka ned i proletariatet", med ett fåtal undantag som blir kapitalister.

Tjänstemän

Kanske Enzensberger helt enkelt menar tjänstemän, som Marx också definierar som en del av proletariatet. Eller för att utrycka det i dagens språk - löntagare - de som är beroende för sitt levebröd av att sälja sin arbetskraft. Men även på en ytlig nivå har Enzensberger fel, för under de senaste decennierna börjar tjänstemännen leva under omständigheter som mer och mer liknar den gamla industriarbetarklassen. Många tjänstemän har samma eller t o m lägre lön än industriarbetarna. De föses ihop i jättelika kontorslandskap och IT-revolutionen reducerar många av deras uppgifter till enformiga mekaniska upprepningar, samt resulterar i massarbetslöshet även bland dem. Så att även om man tidigare kunde (i icke-marxistiska termer) tala om tjänstemän som tillhörande ett slags mellanskikt så stämmer detta i stor utsträckning inte längre. Tjänstemännen har organiserat sig fackligt och under 80-talet visade privattjänstemännen i SIF, Banktjänstemännen och Kommunaltjänstemännen att de anammade arbetarklassens gamla metoder - strejk, strejkvakter och demonstrationer.

Klassamhället

Enzensberger hävdar också att Marx hade fel när han påstod att samhället allt mer delades upp i två klasser:

"I stället bevittnar vi nu en snabb tillväxt av en ny underklass, både på den nationella och internationella skalan: miljoner, om inte miljarder, av oanställbara människor som det postmoderna samhällets globaliseringskrafter inte ens har ansett duga för exploatering." (DN 1/3-98).

Men även denna utveckling finns med i Manifestet som ett tecken på att borgarklassen har förbrukat sin historiska roll:

"Den (borgarklassen) är ur stånd att härska, emedan den är ur stånd att tillförsäkra sin slav existens ens inom gränserna för hans slaveri, emedan den är tvungen att låta honom sjunka ned i ett läge, där bourgeoisien måste nära honom i stället för att näras av honom."

I vilket fall så motsäger inte en växande skara arbetslösa (de flesta, i de utvecklade länderna, är dessutom bara temporärt arbetslösa och återgår periodvis till arbete, medan andra blir arbetslösa) att samhället delas upp i två allt mer fientliga läger, som framförallt består av å ena sidan arbetarklassen och å andra sidan borgarklassen.

Produktionsmedlen

Klasser och klasskampen är i allra högsta grad fortfarande vid liv. Dock inte klasser i någon ytlig sociologisk mening (då klass definieras utifrån en analys av antalet utbildningsår eller hur smutsigt jobbet är eller hur mycket lön som betalas ut eller hur bra tänderna är), utan klass i marxistiskt mening - vilket förhållande man har till produktionsmedlen.

Om inte Marx hade förstått att det finns kapitalister som äger produktionsmedlen, som använder dem för att maximalt suga ut arbetare och som konkurrerar med varandra, hade han aldrig kunna dra slutsatsen att en världsmarknad dominerad av ett fåtal jätteföretag skulle växa fram efter 1848. För då var den enda verkligt utvecklade kapitalistiska ekonomin England. Tysklands och Frankrikes industrier var i sin begynnelsefas och gömde sig bakom massiva handelshinder och mycket annat fanns det inte.

1990-talet

Om Marx inte heller hade förstått att vissa klassförhållanden i början leder till en stor ökning av samhällets rikedomar för att i ett senare skede fungera som en broms på utvecklingen hade han inte heller kunnat förutse de senaste årens ekonomiska kriser. Det privata ägandet av produktionsmedlen, vinstmotivet och konkurrensen övergår från att bygga upp ekonomin till att bromsa dess utveckling och arbetarklassen får betala för det:

"Bourgeoisiens växande inbördes konkurrens samt de där ur framväxande handelskriserna gör arbetarnas lön allt osäkrare, maskinernas ständiga allt snabbare utveckling gör hela deras levnadsställning ovissare".

Är det inte detta som hände i början av 90-talet då produktionen sjönk, lönerna sjönk, en halv miljon jobb försvann och nedskärningar haglade. Temporärt får handelskrisernas förstörelse av jobb, maskiner och fabriker, kombinerat med "erövring av nya marknader och en grundligare utsugning av äldre marknader" systemet igång igen, men därigenom förbereder kapitalet "ännu mer ingripande och våldsamma kriser och minskar medlen att förebygga kriserna." Det är detta perspektiv vi nu har framför oss.

Till skillnad från oraklet i Delfi som behövde sätta sig på en trebent pall och insupa en speciell ånga som försatte henne i trance för att kunna se in i framtiden, kan vi utgå ifrån den metod som finns i Manifestet.

Med hjälp av den kan man förutse att återkommande våldsamma kriser kommer att leda till en revolt bland arbetarklassen som lägger grunden för ett helt nytt socialistiskt samhälle med en kollektivt ägd och planerad ekonomi. Vilket är första steget till att skapa ett klasslöst samhälle.

Under tiden låter vi Enzensberger och andra av hans kaliber famla vidare i mörkret.

Jonathan Clyne

Från Socialisten nr 31 mars 1998