Sommarläsning

Bodil Malmstens ilska och glädje

Bodil Malmsten har flyttat till Frankrike och anlagt en trädgård. Om det handlar hennes bok "Priset på vatten i Finistère", som jag med förtjusning läst i sommar. Men inte bara om det. Insprängda bland skildringarna av stenläggningens vedermödor, det franska språkets fallgropar och vita pioners skönhet finns ilskna utfall mot tillståndet i världen.

Bodil Malmsten växte upp hos sina morföräldrar i en liten bondby i Jämtland. Ofta går hennes tankar tillbaka dit. Till mommas bistra "huvaligen" och doftande syrener. "Min morfar byggde ett land där småbönder, hjon och idioter hade samma värde som de rika. Solidaritet var inte ett ord för min morfar, det var vad han gjorde och var."

Om sin flytt konstaterar hon: "Allt har jag utom ett hemland att komma tillbaka till. Min morfar byggde det och nu finns det inte kvar." Folkhemmet är rivet.

Bodil är arg på Bush, på oljeutsläppen utanför den franska kusten, på sin egen oförmåga. När hennes raseri blir för stort åker hon till tippen i Quimperlé, där hon vräker ner stora tunga saker. Och hon förklarar att "ingenting gör mig så upprörd som när någon säger att jag inte behöver vara upprörd.". Särskilt arg är hon på de socialdemokrater som tappat all markkontakt om de någonsin haft någon. Hon skriver:

"Lionel Jospin har avslöjats som före detta trotskist. Det fyller tidningarna i Finistère och rikspressen, den socialdemokratiske Jospin har i sin ungdom varit med i en politisk förening baserad på Leon Trotskijs idéer.
Avslöjats.
Det värsta brott en socialdemokratisk politiker idag kan bli anklagad för är att någon gång ha trott på någonting".

Jämsides med trotset finns också mycket glädje i Bodils bok. Krokusar som mot alla odds överlever århundradets översvämning. Små ekplantor som slår rot. Umgänget med Madame C. "Det violetta ljuset över fälten mellan regnen."

Själv känner jag en spirande lust att sätta en spade i jorden, och trycka ner några lökar. Att göra motstånd mot orättvisor hindrar inte att man kan njuta av en klarröd tulpan.

Kerstin Alfredsson

Från Socialisten nr 64, augusti 2003