Vad hände egentligen

Frankrike 1968

I maj 1968 i Frankrike stormade fotbollsspelare det franska fotbollsförbundets lokaler, låste in förbundets generalsekreterare, hissade den röda flaggan och hängde ut en banderoll med texten "Fotbollen åt fotbollsspelarna". En av otaliga händelser under majrevolten.

Vad var det egentligen som hände i Frankrike 1968? Var det ett studentuppror, gatuslagsmål, anarkistiska upptåg eller var det början till en verklig revolution?

Myt­ och nostalgiskaparna brukar försöka ge sken av ett glättigt studentjippo med inslag av brutala gatustrider, men bakom detta döljer sig en historisk händelse av stor betydelse och med rötter i ett allt annat än glättigt Frankrike.

Borgerlighetens gisslan

Vänstern lyckades inte genomföra en socialistisk förändring i samband med krigsslutet, då kommunisterna trots en enorm auktoritet hos arbetarklassen valde att bli gisslan i en borgerlig samlingsregering.

Efter Frankrikes nederlag i det indokinesiska frihetskriget och med krisen i Algeriet som tändsticka genomfördes en armérevolt bland trupperna i Algeriet och på Korsika. Den politiska krisen som följde blev signalen till De Gaulle att träda in på arenan och ena nationen Denna sentida variant på Napoleon blev den franska borgarklassens räddning trots att den demokratiska fasaden blev något tilltufsad.

Det fanns gott om bränsle på missnöjesbrasan.

Citroën hade till exempel rykte om sig att vara mer likt en fånganstalt än en arbetsplats. Fackföreningarnas inflytande var i stort sett obefintligt, minimilönerna extremt låga och ­68 började arbetslösheten att öka.

"Vi är en liten grupp"

Det som utlöste majrevolten var studenternas aktioner. Bland dessa grupper hade missnöjet också ökat. Antalet studenter hade ökat lavinartat under slutet av femtiotalet och hela sextiotalet.

Däremot hade inte universiteten vuxit i samma takt. Ett exempel är Nanterre som öppnades 1964 för att avlasta Quartier Latin. Vid öppnandet skrevs 2300 studenter in. 1968 var antalet sex gånger så stort.

Ett gammalmodigt regelsystem, med en sträng katolsk moral i studentområdena, ett skolsystem med auktoritära inlärningsmetoder och rigida examensformer, gjorde inte saken bättre.

Detta, tillsammans med vänstervågen bland ungdomar som växte i takt med Vietnamkrigets fasor blev till slut en kraft som bara väntade på att få explodera.

Under hela våren ­68 hade studenterna och deras yngre kamrater på gymnasierna haft skärmytslingar med statsmakten och högerextremistiska studentgrupper.

Fredagen den 3 maj bröt revolten ut i samband med att 500 protesterande studenter bortfördes från Sorbonne av kravallpolis, inkallad av universitetsledningen. Utanför stod en stor massa av studenter och såg hur deras kamrater fördes bort i polispiketerna. Plötsligt tog tålamodet och rädslan slut. Den första stenen kastades och snart restes den första barrikaden. Hela kvällen böljade slaget i Quartier Latin. Veckan som följde stegrades striderna. Tusentals studenter demonstrerade i Paris och skrek slagord som från början varit regimens tillmälen åt studentaktivisterna:

"Vi är en liten grupp" hördes från tiotusentals strupar.

Parisare gillar extremister

Regeringen insåg inte omfattningen i revolten. Tisdagen den sjunde maj demonstrerade närmare 100 000 studenter runt om i Frankrike, ett tjugotal gymnasier ordnade sympatiyttringar bara i Paris, lärare slöt upp. Men kabinettet benämnde ändå händelserna som enbart verk av "specialister på agitation och element som var främmande för universitetet". En något överdriven respekt för de franska vänstersekternas förmåga att manipulera massorna.

Den åttonde maj visade en opinionsundersökning att fyra femtedelar av parisarna stod på studenternas sida.

Barrikadernas natt

Natten mellan den tionde och elfte maj stod striden hård i Quartier Latin. Över sjuttio barrikader restes. Tusentals studenter stred mot kravallpolisen. Invånare i kvarteren gav sårade studenter skydd. Från hyreshusen vräktes vatten ner för att lindra svedan från tårgasen. Polisbrutaliteten var skrämmande.

"Frivilliga från Röda Korset fälldes till marken av batongslag, och deras patienter rycktes från bårarna för att emot ytterligare hugg och slag". (Från boken Revolution! Frankrike 1968 av Patrick Seale/Maureen McConville, journalister på den engelska tidningen Observer under majrevolten).

Dagen efter utlyste de franska fackföreningarna, den kommunistiska CGT och den tidigare katolska CFDT samt studenternas organisation FEN en nationell strejk­ och protestdag. Den genomfördes den trettonde maj. Över 800 000 genomförde en mäktig demonstration genom Paris. Den dagen höll sig kravallpolisen klokt nog på avstånd.

Regeringen pressades att frisläppa studentledarna som satt arresterade och Sorbonne öppnades efter att ha varit stängt över en vecka. Samma kväll ockuperade också arbetarna vid en flygplansfabrik i Nantes sin arbetsplats och låste in VD:n på kontoret.

Dags att tala allvar

Om revolten varit en prövning för regeringen så långt blev den till en djup politisk kris när arbetarklassen trädde in på arenan med sina fackförbundsledningar motvilligt släpande i hälarna.

Den fjortonde maj strejkade 200 000 arbetare. Den nittonde maj hade det vuxit till två miljoner. Den tjugoandra maj var nära tio miljoner arbetare ute i strejk och ockupationer, betydligt fler än som var fackligt organiserade. Kraven var ekonomiska men under utvecklingens gång restes fler och fler politiska krav, krav på inflytande och på regeringens avgång.

Ledningarna för socialisterna och kommunisterna stod handfallna. De hade inget perspektiv på en sådan utveckling. Det kommunistiska facket försökte begränsa kampen till en rent ekonomisk sådan.

Situationen var sådan att den brittiska affärstidningen Economist skrev:

"Närhelst någon talar på den franska radion och angriper 'äventyrare' kan man vara säker på att man menar M Cohn Bendit (en av studentupprorets ledare) eller någon annan vänsterradikal student. Men man kan inte gissa vilken politisk färg talaren har. Det kan vara en gaullist eller också en kommunist. Å andra sidan om någon talar om revolution, strukturell förändring eller ett socialistiskt samhälle, så kan man vara säker på att det inte är en kommunist." (25 maj 1968).

Alla grupper var ute i kamp. Från studenter till industriarbetare till advokater och astronomer för att nämna några. Den starka centralmakt som de Gaulles Frankrike utgjorde befann sig i upplösning. Överallt bildades aktionskommittéer. Det pratades och pratades. Nya idéer föddes.

En glimt av framtid

I staden Nantes tog under sex dagar en gemensam strejkkommitté av arbetare, studenter och bönder kontroll över staden. All in­ och utgående trafik bevakades med vägspärrar. Bensinkuponger utdelades från strejkkommittén. Körtillstånd för lastbilschaufförer så att mat kunde distribueras till strejkande skrevs ut. Kvinnorna bildade distriktskommittéer och tog kontrollen över matvaruprisernas utveckling. Strejkkommittéerna öppnade minuthandelsplatser i skolorna och genomförde ett distributionssystem direkt ihop med lantbrukarorganisationer. Priserna sänktes drastiskt då inga mellanhänder fanns. Bönderna fick hjälp av skaror av arbetare och studenter med potatisskörden. För de fattigaste delades det ut matkuponger. Det var inget mindre än embryot till arbetarstyre som visades i Nantes. Hade det funnits ett socialistiskt parti moget uppgiften i Frankrike skulle en fredlig socialistisk revolution kunnat genomföras.

Staten - det är jag - eller

I detta läge packade de Gaulle sina väskor och överlämnade nycklarna till sitt kassaskåp med sina politiska memoarer och flydde Paris. Under en tid visste ingen var han var. Men efter ett dygn visade det sig att han begett sig till de franska militära styrkorna i Västtyskland för att söka stöd. Av sin försvarsminister hade han blivit rådd att inte lita på trupperna i Frankrike.

Efter positiva förhandlingar återvände De Gaulle för att ta upp striden med det otacksamma franska folket. Hans självförtroende var stärkt. Den balansräkning han gjorde då visade att det viktigaste elementet för en segerrik revolution inte fanns - ett målmedvetet socialistiskt massparti med marxistisk teori som grund.

Tillbaka i Paris startades en kontrarevolutionär offensiv. Reaktionära massor mobiliserades och de Gaulle talade under tiden till folket i "sin" TV­kanal.

Han målade upp hotet om ett kommunistiskt maktövertagande och manade till bildandet av försvarsgrupper för nationen. Några timmar senare fyllde en miljon högeranhängare från när och fjärran Paris gator.

Det som några dagar tidigare kunde blivit en socialistisk omvälvning förbyttes nu i en oordnad reträtt från vänsterns partier.

De Gaulle utlyste nyval och upplöste parlamentet. Utanför Paris gick stridsvagnar i ställning som en påminnelse om att staten - det är jag - och om nödvändigt talar jag med kanonkulor.

Inte slutet ­ bara början

Maj ­68 var både segrar och nederlag för den franska arbetarklassen. Man vann ekonomiska förbättringar som dock åts upp och återupptogs bit för bit under de efterföljande åren.

Majrevolten 1968 var inte en tillfällighet utan en tidig signal om den skärpta klasskamp som under trycket från efterkrigsuppsvingets slut i början av sjuttiotalet spred sig i Europa.

Inge Eriksson, Lund

Från Socialisten nr 24, maj 1997