Frågan om löntagarfonder samt pensionsfondernas användande är åter uppe till diskussion inom arbetarrörelsen. Orsaken till detta är inte svårt att förstå. Dag för dag får vi uppleva hur den socialdemokratiska regeringens politik blir kringskuren av den så kallade marknaden. Goda intentioner, löften och mål faller vid vägkanten när de konfronteras med dem som har den ekonomiska makten i samhället. Ett sökande har därför börjat efter ett sätt att bryta eller åtminstone begränsa kapitalets bestämmanderätt över produktionsmedlen, politiken och våra liv.

För att fördjupa fonddiskussionen träffade vi Stefan Sjöberg. Han är doktorand i sociologi vid Uppsala Universitet och håller på att skriva en avhandling om just löntagarfonderna utifrån en marxistisk analys. Men för honom är frågan inte bara av akademiskt intresse. Han är sedan 1994 aktiv i Vänsterpartiet och representerar dem i kommunfullmäktige i Stockholm. Han anser att det på sikt är av avgörande betydelse att Vänsterpartiet, Socialdemokratiska partiet och fackföreningsrörelsen tillsammans utarbetar en strategi för hur arbetare och tjänstemän ska tillskansa sig den ekonomiska makten i samhället.

"Det fanns en tid då det kändes att allt var möjligt."

Kan du beskriva bakgrunden till löntagarfonderna?

På LO-kongressen 1971 antogs en motion för att utreda kollektiv kapitalbildning och fonder. Uppdraget gick till Rudolf Meidner, Anna Hedborg och Gunnar Fond. (Ja, han hette faktiskt så). En av orsakerna var att det fanns vissa problem med den solidariska lönepolitiken. Löntagarna i vinstrika företag höll tillbaka sina lönekrav, samtidigt som löntagare i den offentliga sektorn och lågvinstföretag, eller till och med i företag som gick med förlust, drog upp lönekraven. I de vinstrika företagen ledde detta till ännu större vinster, så kallade övervinster som man ville skulle komma löntagarna till godo. En annan källa till utredningsuppdraget var vänsterstämningarna från 1968. Det hade varit en strejkvåg inte bara för lönekrav och materiella omständigheter, utan också för att förbättra arbetsförhållanden, medbestämmande och inflytande.

Utredarna satt för sig själva och i augusti 1975 presenterade de sin rapport. Den slog ned som en bomb kan man säga. På DN:s löpsedel stod det "Revolution i Sverige" och Expressen skrev "Är detta Sveriges farligaste man?" över en bild på Meidner.

20% av vinsten hos storföretagen, de med över 100 anställda, skulle gå till löntagarfonder. Dessa storföretag hade 80% av alla vinster och 60% av alla anställda i Sverige. Vinsten skulle inte gå som kontanter till fonderna, utan i form av aktier i de här företagen. Efter 25 år skulle fonderna få majoritet.

Den kollektiva andelen aktier skulle ersätta den privata. Det skulle ge ekonomisk demokrati och motverka förmögenhets- och maktkoncentrationen. Då ägde Wallenberg 1/10 av svenskt näringsliv och hade 200 000 anställda. Sedan dess har koncentrationen inte minskat. Så förslaget borde vara minst lika aktuellt nu.

LO-kongressen i maj 1976 ställde sig bakom. På kongressen var det en fantastisk stämning. Att ekonomisk demokrati stod på dagordningen präglade kongressen. I LO-tidningen skrev man "Nu tar vi över".

Sedan gick högern till motangrepp och i valet september 1976 förlorade socialdemokratin makten. I eftervalsdebatten kopplade man ihop valnederlaget med löntagarfonderna. 1978 tillsatte LO och socialdemokraterna en gemensam arbetsgrupp. Och det ursprungliga socialistiska förslaget började transformeras. Men den socialdemokratiska ledningen tyckte inte det hade förändrats tillräckligt. En ny arbetsgrupp tillsattes utan Meidner och med Kjell-Olof Feldt som ordförande. 1981 lade den fram en ny rapport. Nu hade tyngdpunkten förskjutits bort från ägande och makt till kollektiv kapitalbildning. 1983 kom regeringspropositionen och det var slutpunkten. Ägandet var ytterligare nedtonat. Fem fonder skulle vardera inte få äga mer än 8% av aktierna i ett företag. Fonderna skulle förse företag med riskvilligt kapital.

Kan man säga att det var den ekonomiska krisen som knäckte löntagarfonderna som medel för att ta makten, eftersom det då inte längre fanns övervinster att ta?

Delvis. Under lågkonjunkturen i början av 80-talet uppvisade företagen inte goda resultat.

Det som framförallt saknades var politisk vilja från ledningen i SAP (Och tyvärr som medlem i Vänsterpartiet måste jag säga att VPK delvis ställde sig vid sidan om striden och var överdrivet kritiskt till Meidner-förslaget). Om LO och SAP hade varit samlade och 1976 noggrant förberett en informationskampanj där man gått ut till sina medlemmar och väljare om fonderna, hade kunnat utgången kunnat vara en annan. Det handlar bland annat om politisk vilja. Wigforss, som då var över 80, frågade "Vågar ni gå så långt?" när han såg Meidners förslag.

Det som saknades från arbetarrörelsens sida var, för att använda Gramscis uttryck, att man inte fungerade som ett hegemoniskt block. Med detta menar han att arbetarrörelsen behöver stå enad i grundläggande frågor för att dra åt samma håll. Runt 1980 hade borgerligheten samlats som ett sådant block. Nicolin bidrog till att ena dem. Men den socialdemokratiska ledningen backade steg för steg. Man skulle ha stått kvar, istället för att väja för borgarnas vulgärpropaganda. Under valrörelsen 1982 fick borgarna blodad tand och fick fart på högervågen.

Bland de arbetare som var ute och kämpade aktivt för sina jobb, i till exempel textil- och varvsindustrierna, var det förstatligande och inte löntagarfonder som fördes fram?

Ja, de ville rädda sina jobb. Men LO-aktivisterna var entusiastiska för fonderna och de hade ett brett stöd i medlemskåren. På arbetsplatserna var kraven mera livsnära - kamp för jobben, löner och medbestämmande. Inom väljarkåren var stödet för fonderna svagare.

Jag har varit i kontakt med Rudolf Meidner och han sa: "Det fanns en tid då det kändes att allt var möjligt." Den möjligheten skulle man ha tagit tillvara.

I arbetarrörelsen diskuteras möjligheten av att använda pensionsfonderna till att köpa ut kapitalet. Vad anser du om det?

Fempartiuppgörelsen 1994 mellan de fyra borgerliga partierna och (s), innebar att man på sikt smälter ned AP-fonderna. Pensioner ska betalas ut därifrån, men inga nya pengar tillförs. I det nya systemet kan man själv välja i vilken pensionsförsäkring en viss del av arbetsgivaravgiften eller lönen, hur man nu ser på det, ska placeras. Det handlar om oerhörda belopp. De privata försäkringsbolagen vill att man ska placera pengarna hos dem. De vill tjäna pengar på det. AP-fonderna, med undantag för fjärde AP-fonden, har huvudsakligen placerat pengarna i säkra statsobligationer. I det nya systemet ska pensionspengarna kunna satsas i aktier.

Nu tittar man på Kanada och delvis USA, och även annat håll för att se hur man ska använda pengarna. Richard Minns i New Left Review 1996 har inspirerat många. En sak bör man dock har klart för sig. De fackliga pensionsfonderna i Kanada och USA syftar inte till majoritetsägande, utan i bästa fall medbestämmande.

De satsar väl inte heller långsiktigt?

Många vill inte se detta. Pensionsfonderna bygger upp ett aktiekapital i ett företag. När företaget börjar gå uppåt säljer de hela skiten. Man vill inte ha aktiemajoritet.

Är det inte riskabelt att satsa pensionspengarna i aktier?

Pensionerna måste ha sina pengar. Går det nedåt på börsen blir det problem. Det var olyckligt att upplösa AP-fondssystemet.

Skulle man verkligen kunna använda pensionpengarna till att påverka företagen?

LO kunde ha tecknat ett avtal med Folksam för att starta en fond som ägs av LO och förvaltas av Folksam. Då skulle fackföreningsrörelsen kunna utse representanter i företagsstyrelserna. LO valde att inte göra detta. Istället är det Folksam som äger 51% och LO 49%. LO-ledningen är rädd för en ny löntagarfonds-debatt. Hypotetiskt skulle man kunna använda pensionsfondspengarna till att köpa upp börsen, men det skulle leda till våldsamma reaktioner och kapitalflykt.

Intervju: JC

Från Socialisten nr 44 aug 1999