Lönestopp inget nytt - Sundsvallstrejken 1879

När nu Svenskt Näringslivs direktörer kräver lönestopp och andra eldar på med krav om sänkta löner, är det inget nytt. Det är kapitalisternas vanliga försök att vältra över krisens följder på arbetarna. Samma sak hände 1879 i Sundsvall. I dagarna är det precis 130 år sedan Sundsvallstrejken bröt ut.

Kanske var det tystnaden som fullt ut fick sågverksägarna att förstå, att något var fel. När den ena ångsågen efter den andra stannade spred sig en stillhet som var mer hotfull än högljudd vrede. I deras värld var de anställda helt beroende av patronens välvilja, de var tvungna att acceptera den lön som betalades och de arbetsvillkor som erbjöds. Chocken blev stor den 26 maj 1879 när de förstod att de anställda vid sågverken, tillsammans gjort myteri. Strejkvågen från Gävleborg hade nått södra Norrland. Den skräckinjagande Internationalen gjorde entré i Sundsvall.

I mitten av 1860-talet inleddes för Sveriges del, den första verkliga högkonjunkturen under kapitalismen. När hela Europa byggde ut, ökade efterfrågan på svenskt trä och papper. Ångmaskinen ökade produktionen och allt fler industrier startade. Efter nödårens torka och missväxt sökte sig människor bort från det magra jordbruket i norrlandsinland till kustens sågverk och pappersbruk utmed kusten. Människor invandrande från Värmland, Småland och andra delar av Sverige i hopp om en bättre tillvaro. Sundsvall var en av de städer som skrek efter arbetskraft. Utmed Indalsälven och Ljungan låg sågverken på rad, Heffners, Ortviken, Vapelnäs, Svartvik, Essvik och Klampenborg var några av dem.

Den höga efterfrågan och ackordsarbete drev upp lönerna. Sågare och plankbärare kunde tjäna bra, vissa så mycket som åtta kronor om dagen. Människor som inte ens vågat drömma om en människovärdig tillvaro började vädrade morgonluft. Kanske fanns det ett liv bortom misären? En del fick råd köpa ett hus och komma bort från brukets dåliga bostäder. Andra var glada att de äntligen lyckades ta sig ur skulderna i handelsboden.  Tidningarna skrev senare att arbetarna till och med hade råd att röka cigarr!

Ända fram till sommaren 1874 varade de goda tiderna. Sedan började den internationella lågkonjunkturen ge sig till känna och priserna på trävaror sjönk.

Även om många arbetare fått del av högkonjunkturen var det naturligtvis bara smulor från de rikas bord. Träpatronerna, ägarna till de nu trettio sågverken, hade levt livets glada dagar. Inom synhåll, men ändå på behörigt avstånd, från brukets lusiga och förfallna hyreskaserner låg deras storslagna villor. I Sundsvall var det Hotell Knaust som var deras främsta vattenhål, där hölls deras överdådiga fester.

Nu skapade lågkonjunkturen snabbt ekonomiska problem för träindustrin. Patronerna ville absolut inte ändra sin livsföring, istället försökte de hålla sina vinster uppe genom att sänka arbetarnas löner.Men de som börjat ana att det kunde finnas en dräglig tillvaro, gav sig inte så lätt. Från 1975 och framåt blev strejkerna allt vanligare i bruksorterna utmed hela kusten, från Skutskär i Uppland och norrut.

Skogsarbetarna i Norrlands inland hade också känt av högkonjunkturen. När det var som bäst kunde en man med häst och timmersläde, tjäna ända upp till 20 kronor om dagen. Vintern 1875 blev det ont om skogsarbete och senvintern blev dessutom oerhört kall med 40 minusgrader veckor i sträck. Järnvägsbyggena kunde inte ta emot fler arbetssökande, där pågick också ständiga strejker när lönerna sjönk.

I desperat hopp om att hitta arbeten som inte längre fanns, sökte sig ännu fler till Sundsvallstrakten. Den tidiga våren 1879 fanns kanske sammanlagt 7000 arbetare, anställda och arbetslösa, i området.

Arbetet på sågverken bedrevs på ackord. Sågare och plankbärare var fortfarande bäst betalda. Ofta arbetade man 14 timmar utan rast. Mat åt man medan sågbladen slipades. Sågarnas arbete var stressigt och farligt, många miste händer och fingrar. Plankbärare blev endast de största och starkaste men även de blev snart utslitna. De kändes igen på sin sneda kropp, vanställda av tunga bördor på ena axeln.

Sommaren 1978 sjönk trävarupriserna dramatiskt på alla exportmarknader. Nu började småsågarna gå i konkurs och köptes upp av de större. De nya ägarna var mer intresserade av den skog som följde med än om driften vid sågen, verksamheten lades ner. Hösten 1878 låg högar av osålt virke kvar på kajerna och grånade i regnet.

Strejkåret 1879 hade lönerna sjunkit fyra år i rad, mer än halveras. Nu tjänade en sågare lite drygt tre kronor om dagen medan en dagsverkare endast kom upp i dryga en och femtio.

Räknar man med att varje arbetare skulle försörja en familj på fem personer så hade de lägst avlönade familjerna, när hyran var betald, cirka arton öre per person att köpa mat för. I tidningarna jämfördes detta med uppgifter om kostnader för fångarnas mathållning, tjugofem öre om dagen för män och tjugotre för kvinnor.

Under vintern var det lågsäsong i träindustrin och lönerna var därefter. Då höggs skogen i inlandet. När flottningen kommit igång på våren och timret nådde kusten blev det bråttom att ta hand om stockarna.  Då gick också isarna upp i hamnarna och de färdiga trävarorna kunde skeppas ner över landet och ut på kontinenten.

Med högsäsongen höjdes också lönerna och arbetarna kunde börja betala av de skulder i handelsboden som vuxit under vintern. När nu lönerna halverats blev det allt svårare för arbetarna att komma ikapp ekonomiskt under sommaren.

Vårvintern 1879 blev det närmast panik bland sågverksägarna. Engelsmän, tyskar och holländare ville inte ens betala de låga priserna från året innan.Nu lät arbetsgivarna meddela att man på grund av lågkonjunkturen tänkte behålla vinterlönerna även under sommarhalvåret.

Träpatronerna hade en längre tid hoppats på ett nödlån från staten. Ägaren till Svartviks sågverk, Oskar Dickson, var god vän med kungen och många räknade med att han skulle lyckas övertyga regeringen. Man argumenterade för att en rekonstruktion av sågverksindustrin skulle skapa massor av arbetstillfällen.

I början av maj beviljades sågverksägarna ett lån på tre miljoner kronor och man firade med en stor bankett på hotell Knaust. Samtidigt höll man fast vid att lönerna inte skulle höjas.

Nu började det jäsa bland arbetarna även i Sundsvall.

Många påstod att det var kvinnorna som eldade sina män. Det var mödrarna som bäst förstod vidden av familjens skuldsättning. Som kanske försökte lägga undan några kronor under sommaren för att minska vinterns oro. Kanske hade de lyckats med det något år innan och visste hur annorlunda det var att ha marginaler, att kunna servera sin familj riktig mat och ge barnen mjölk att dricka. Utan sommarlöner visste de att de inte skulle kunna betala i handelsboden utan tvärtom tvingas fortsätta att skuldsätta sig och befinna sig i ett ännu mer desperat läge nästkommande vinter.

Andra tror att det var två agitatorer från Hudiksvall som låg bakom. De hade enligt uppgifter under början av maj åkt runt och argumenterat för strejk. Eller kanske var det helt enkel ryktet om den lyckade strejken vid brädgårdarna i Gävle 1875 som inspirerade.

Vi kommer aldrig att få veta helt säkert hur det började, men måndagen den 26 maj sökte fyra brädgårdsarbetare på Heffners sågverk upp inspektor Gedlöv och krävde högre lön. De fick snabbt besked om att tiderna var för dåliga för några lönehöjningar. På eftermiddagen började sågarna stanna, tystnaden spred sig och liknande krav på högre löner framfördes på flera arbetsplatser. Sågverkspatronerna blev oroade och telegraferade till landshövdingen Curry Treffenberg i Härnösand.

På tisdagsmorgonen gick sågen i Essvik aldrig igång. Istället tågade arbetarna in mot Sundsvalls stad. På vägen gick de förbi Kubikenborgs och Mons ångsågar och övertygade arbetarna där att ansluta sig till strejken. Vid Mons ångsåg blev det för första och enda gången våldsamheter. Innan de lämnade sågen gav arbetarna inspektor Erlandsen stryk. Erlandsen var ökänd som översittare. Dessutom hade han tillsammans med förvaltaren Stackell på Svartvik, rest runt bland sågverken och försökt få patronerna att gemensamt ställa upp på lönesänkningen. Man kan föreställa sig att han inte bara stod och såg på när arbetarna stannade maskinerna. För slagen mot Erlandsen dömdes en arbetare senare till sjuttiofem kronor i böter, en summa som han naturligtvis inte kunde betala utan fick sitta av, det vill säga avtjäna fängelsestraff istället.

När arbetarna nådde staden var det åter lugnet som dominerade. Tidningarna noterade att arbetarna tågade tysta, stillsamma och nyktra genom Sundsvall.

Då var Treffenberg redan på väg från Härnösand med 22 artillerister. Han anlände till Sundsvall på eftermiddagen och fick veta att de strejkande var på väg från Svartvik där de stannat brädgården och framfört sina krav på två kronor om dagen samt höjda ackord.

Tillsammans med borgmästaren och stadsfiskalen (den lokala polisen) gav sig Treffenberg genast iväg för att möta arbetarna.Det berättas att myndighetspersonerna träffade på arbetartåget, som nu var uppe i över två tusen personer, att Treffenberg klev ur vagnen i sin officiella uniform och genast börjad argumentera.

- Ni klagar över dåliga förtjänster men det beror på de dåliga konjunkturerna som sågverken lider av. Så dåliga att staten beviljat nödlån och flera företag hotas av konkurs. Under sådana omständigheter är det orimligt av er att kräva högre lön. När det varit goda tider har ni haft goda förtjänster. Jag har fått uppgift om att en arbetare mycket väl kan komma upp i tre kronor om dagen...

Demonstranterna lät sig inte imponeras av den storvuxne och vältalige landshövdingen utan ropade ut sina protester.

- Nej!

- Nej, det stämmer inte!

- Ja, i alla fall två och femtio utan ansträngning...

- Nej, nej, nej fortsatte de strejkande att ropa.

- Det är orimligt att kräva högre lön när det inte finns några utsikter att lyckas. I utlandet där strejker ofta förekomma förbannar arbetarna den dag då de lurades in i sådana företag. Förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare vilar på ett fritt avtal och när man får sin överenskomna rätt bör man ej lämna sin plats...

Från den stora gruppen arbetare hördes protester från alla håll...

- Det är arbetsgivarna som sänkt våra löner!

- Det är orätt att tvinga och locka med sig andra i en sådan här drabbning, försökte Treffenberg.

- Ingen är tvingad!

- Ingen är lockad!

Fram till denna stund är det ingen som kan peka på att det fanns några som ledde eller organiserade strejken, men här i landsvägsdammet kliver Isak Boström fram. Kanske är det några arbetskamrater som knuffar fram honom, som vet att han kan formulera sig och prata för sin sak. Kanske kan han inte hålla sig längre utan måste upplysa landshövdingen om de verkliga lönerna. Att många inte kommer upp i en krona om dagen ens.

Isak Boström var 28 år och eldare i Vapelnäs, en vänlig man, omtyckt av både arbetsgivare och arbetskamrater, aktiv i missionsrörelsen och nykterist. Han kom att bli en av ledarna för den stora strejken.

Landshövdingen avslutade sitt övertalningsförsök med att enträget uppmana alla att återgå till arbetet nästa morgon. Han trodde säkert att sågverksägarna skulle ta emot dem med öppna armar och att inga repressalier väntade. Han uppmanade dem också att välja några ombud som kunde träffa hon nästa förmiddag. Han lär ha pekat på Isak Boström och uppmanat honom att komma med

- Blir jag vald ska jag komma, blir jag inte vald har jag inget där att göra, ska Isak Boström ha svarat.

Landshövdingen uppmanade demonstranterna att slänga bort de käppar och påkar som några bar på och de flesta gjorde det snabbt.

- Vi har inte tänkt bruka våld men trupperna ni tagit hit visar att ni ser oss som fosterlandsfienden och förrädare, sa Isak Boström.

- De sänker löner för oss, men själva minskar de inte på kalasen, ropade en arbetare.

Treffenberg svarade inte, vad skulle han ha sagt?

Efter sammanträffandet med landshövdingen fortsatte arbetarna upp till stadsberget där de slog läger. Morgonen därpå anslöt sig arbetare från fler sågverk. Även anställda vid renhållningen och vattenledningsverket i staden ville strejka men övertalades av sågverksarbetarna att låta bli.

På morgonen, onsdagen den 28 maj, hade de strejkande utsett en delegation på 22 personer med Isak Boström som ordförande, som gav sig iväg för att möta landshövdingen.

Treffenberg ville anteckna namnet på alla närvarande men de hade kommit överens om att vägra. Bara Isak Boström skulle enligt beslutet på strejkmötet tala om sitt namn. För att stödja delegationen genomfördes en ny och större demonstration genom staden. Nu gick man till Skarpskyttefältet där man sen skulle stanna genom hela strejken.

Det fanns inga fackföreningar bland sågverksarbetarna i Sundsvall. De strejkande tillhörde tre olika kategorier, sågverksarbetare, brädgårdsarbetare och stuveriarbetare. Spontant verkar de ha förstått vikten av att hålla ihop vilket tog sig i väldigt konkret uttryck. De höll ihop dygnet runt, lagade mat över öppen eld och sov under bar himmel med bara enkla filtar hemifrån. De frireligiösa var många och varje kväll och morgon höll man bön.

Flera gånger varje dag höll man strejkmöten där man tillsammans bestämde hur man skulle göra och vilka krav som skulle framföras. Ett av besluten som togs var att man skulle se till att alla krogar höll stängt. Strejkmötet utsåg grupper av arbetare som skulle gå iväg och se till att den eller den krogen stängdes.

Vid mötet med landshövdingen berättade delegationen om situationen. Sågverket vid Svartvik togs som exempel, det var ändå en av de bättre arbetsplatserna. Där hade under vintern de sämst avlönade bara haft en krona, eller lite drygt, om dagen. I sågen på Svartvik var daglönen två och femtio, samma lön hade plankbärarna medan stuvarna endast tjänade två kronor. Arbetstiden var fjorton timmar med endast fem minuters rast. Maten åt man medan sågbladen filades. Många plankbärare var utslitna efter sex år andra efter åtta.

Landshövdingen uttryckte sin sorg över situationen, han tyckte deras lidanden var förfärliga. Han ville ändå inte på något sätt påverka arbetsgivarna innan strejken var slut och alla gått tillbaka till arbetet.

Kraven som delegationen framförde var

1. Att förra årets sommarlöner skulle gälla.

2: Att arbetsgivarna inte skulle söka efter strejkens upphovsmän eller straffa dem.

3. Att krogarna i Sundsvall skulle stängas, och om det inte gick, i alla fall skulle ha stängt på söndagarna.

Treffenberg upprepade att han inte ville påverka arbetsgivarna men att kräva amnesti för ledarna var direkt orimligt. Han reste sig häftigt, knöt näven i luften och röt.

- Var ni arbetsgivare skulle ni göra precis på samma sätt, "Vad ni vill att människor skall göra er skall ni också göra dem".

Alfred Kämpe har i sin skrift om strejken kommenterat att arbetarna var vana vid domedagspredikningar i missionshuset och därför inte lät sig skrämmas av landshövdingens utfall.

Krogfrågan sa sig landshövdingen inte kunna påverka, det var stadsfullmäktiges sak att besluta om.

Arbetarna envisades med att vilja ha svar på sina lönekrav och eftersom det i verkligheten var landshövdingen själv som förbjudit arbetsgivarna att förhandla med de anställda, fanns det inte mycket mer att säga.

Innan delegationen gick var det en arbetare som passade på att berätta att många uppfattat det som att det var Dickson som låg bakom lönenedpressningen. Även om det nu inte var så kunde situationen lätt bli farlig för denne, nu när människor var så uppretade.

Landshövdingen läxa snabbt upp den som talat och gjorde klart att han såg det som sagts som ett förtäckt hot mot honom själv. Treffenberg såg till att få sista ordet och lyckades då förtränga de 22 yrkessoldaterna han haft med sig liksom de trupper han redan då visste var på väg som förstärkning..

- Jag erkänner att dagpenningen är låg, samtidigt är livsmedlen billigare än förr. Att sammangadda sig i tusental i avsikt att med hotande uppträdanden tilltvinga sig löneförhöjning strider mot avtalets fria natur och är ovillkorligen förkastligt. Arbetsgivarnas svåra situation medger inte någon förhöjning och därför kan jag inte heller tillstyrka en sådan. Första villkoret för att det hela ska ordnas är att ni återgår till arbetet. Uppmana era kamrater till det. Om jag i morgon ser röken stiga ur ångskorstenarna så är det ett bevis för att ni antagit mitt förslag. Jag skall då besöka sågverksägarna och lägga fram era önskningar. Jag skall göra allt jag kan. Om ni begår våldsamheter beklagar jag er. Ordningen måste upprätthållas. Jag är ensam, ni är tusen, men levande eller död skall jag visa er att lagen skall segra. Var lugna och be era kamrater att följa mitt råd. När jag återkommer från min rond till sågverken kan ni träffa mig här om ni vill det.

Vid fyratiden på eftermiddagen återkom delegationen till Skarpskyttelägret. Där höll man strejkmöte och röstade enhälligt för att säga nej till landshövdingens förslag. Istället satte man ihop en skrivelse som lika enhälligt antogs.

I skrivelsen som sedan skickades till varje sågverk krävde arbetarna åter att lönerna från 1878 skulle utbetalas, att alla skulle få tillbaka sina gamla arbeten och att dessa bestämmelser skulle gälla till den 15 november innevarande år.

Arbetsgivarna svarade inte på skrivelsen, de hade sina order från landshövdingen, istället började de fundera på vilka som låg bakom myteriet.

Nästa dag, torsdagen den 29 maj, kom en deklaration från arbetsgivarna. De meddelade att de förstod att de flesta av deras arbetare mer av tvång, än av fri vilja, anslutit sig till strejken. Nu hade alla som ville, chans att återgå till arbetet. De som gjorde det före klockan sex på fredag morgon skulle anses som utan del i strejken. De som inte återgick i arbete skulle anses skilda från sina anställningar. Man försäkrade att civila och militära myndigheter skulle skydda dem som ville arbeta.

Ja, Curry Treffenberg hade dagen innan, trots sina 22 elitsoldater, utmålat sig som ensam mot de strejkande. Nu började förstärkningen komma. Tvåhundraåttio elitsoldater från Göta livgarde i Stockholm samt fyra hundra indelta soldater från Hälsingland var först på plats. Under dagen anlände också minfartyget Ran och flera kanonbåtar som ankrade på Sundsvalls redd.

Arbetare från Mohögs mekaniska verkstad och ett stort antal byggnadsarbetare lade ner arbetet, i solidaritet med sågverksarbetarn. Byggnadsarbetarna hade en röd fana som de tog med till Skarpskytte lägret.

Situationen för de strejkande och deras familjer var svår, ingen hade några sparade pengar efter vintern, tvärt om. Efter diskussion på strejkmötet satte några arbetare ihop en skrivelse där de vädjade till stadens köpmän att få rekvirera livsmedel. "Kostnaderna förbinder sig femtusen redliga arbetare att betala så snart striken upphört."

Inledningen är vördsam men där finns också ett hot. "Såvida ej herrar handlare godvilligt ingår på detta förslag, så ser vi oss nödgade att på annat sätt förskaffa oss det nödvändiga."

Landshövdingen meddelade att han tänkte besöka de strejkande arbetarna på fredagen. När han kom åkande i en öppen vagn hade de strejkande ställt upp sig i en fyrkant. Man stod sågverk för sågverk. Inte mindre än tjugoen arbetsplatser var representerade, tillsammans var man 6 000 personer. Landshövdingen var uppenbarligen gripen av stundens allvar och åkte fram till de samlade med blottat huvud.

Även om de flesta arbetare inte längre hade några förhoppningar om att han skulle gripa in till deras fördel, så möttes han ändå med uppskattning. Det var säkert mer än inlärd vördnad för överheten som låg bakom.

Långt senare, i en radiointervju 1937, när Isak Boström skulle förklara varför arbetarna gick ut i strejk, menade han att arbetarna var kränkta i sitt rättsmedvetande. Han syftade inte enbart på orättvisan att sågverksägarna fortsatte sitt festande medan arbetarfamiljerna fick svälta. Bruken hade en arbetsorganisation som var hämtad från det militära. Chefer och förmän kallades befäl och många uppträdde som små tyranner mot de anställda. Med fjorton timmars arbete utan rast blev de utskällda som latmaskar och oduglingar om de var tvungna att hämta andan ett ögonblick eller fumlade med ett handgrepp.

Det var uppenbart att landshövdingen gick arbetsgivarnas ärenden men nu när han var tvungen mötte han i alla fall de strejkande öga mot öga och tog debatten med dem. Därför viftade de med sina mössor när han åkte fram till dem.

Budskapet som greve Treffenberg hade med sig var dock det samma som tidigare. Han fortsatte att betona risken för att de strejkande skulle gripa till våld, han läste upp arbetarnas skrivelse och fick ett rungande "ja" på frågade om de verkligen stod enade bakom den. Sedan läste han upp sågverksägarnas svar som i princip var det samma som den tidigare uppmaningen att återgå till arbetet.

I sitt tal utgick Curry Treffenberg ifrån att det stora flertalet var vilseledda av en liten grupp uppviglare. Han omväxlande hotade och övertalade de strejkande att ge upp sitt företag.

- Men det kommer en dag då era resurser är slut och då, då står ni på tröskeln till olagligheter. Ni kommer att få gå från hus till hus och tigga ert bröd trots att tiggeri är förbjudet enligt svensk lag.

Nu drog han fram brevet till handlarna från dagen innan, läste upp det och berättade att handlarna sökt upp honom och bett om råd. Han hade som arbetarnas fader och vän uppmanat handlarna att säga nej, man kunde inte falla undan för hot. När sedan ett nytt brev kommit under eftermiddagen, utan hot hade han bedömt läget annorlunda och föreslagit köpmännen att gå med på begäran av "kristlig barmhärtighet". Nu fanns också, menade Treffenberg, soldater som kunde skydda staden.

Han pekade på arbetsgivarna, de som arbetarna hade kallat tyranner, nu visade sig vara storsinta och välvilliga. De erbjöd alla utan åtskillnad, att återgå i arbete, till och med strejkens upphovsmän och de som begått lagbrott. När det gällde lönehöjningarna så kunde och vågade arbetsgivarna inte gå med på dem eftersom det skulle innebära en fara för framtiden.

Han bönföll de strejkande att lyssna till vädjanden och bespara honom den smärta det skulle innebära att återkomma, inte ensam, "utan med en stab av polis och omgiven av bajonetter".

Sitt eget hot om våld motiverar landshövdingen med att det fanns arbetare bland dem som tvingats delta i strejken och som inget högre önskar än att få återgå i arbete.

Klockan sex på kvällen gick den sista tidsfristen ut för arbetarna. Treffenbergs övertalningsförsök hade misslyckats, nu återstod att knäcka strejken med våld.

Lördagen den 31 maj var pingstafton. Det regnade på arbetarna på Skarpskytte fältet. Efter lock och hot hade med hjälp av strejkbrytare arbetet delvis återupptagits på Essvik, Svartvik och Kubikenborg. Fem kanonbåtar låg ankrade i Sundsvallsdistriktet, en sjätte låg i Söderhamn. Tillsammans hade de en besättning på trehundra man och proviant för sex veckor. Nykterhetsföreningen, som många strejkande tillhörde, lät i en skrivelse meddela att de tog avstånd från den olagliga aktionen.

Landshövdingen besökte fältet med femtio soldater. På grund av regent och kylan hade många arbetare tillfälligt gått hem. Treffenberg lät hälsa att han tänkte lämna dem ifred över helgen men om inte alla var tillbaka på arbetet på tisdagen så skulle han se till att få slut på ofoget.

Under helgen fortsatte det regniga och kyliga vädret. Frusna och med fuktiga kläder kan man ana att stämningen blev ganska dyster. Uppladdningen med militärer skapade oro och rädsla. Vad skulle hända efter helgen? Landshövdingen hade ju hotat återkomma med bajonetter.

På annandagen sattes åter nya övertalningsförsök in. Men trots alla påfrestningar höll de strejkande ut.

Många tidningar runt om i landet hade nu uppmärksammat konflikten. Högerpressen stod naturligtvis helt på landshövdingens och sågverksägarnas sida medan radikala tidningar tog parti för strejkande. I tidningen "Fäderneslandet" skrev man om hur sågverksägarna bokstavligt talat högg sig själva tjocka och sina arbetare magra. Där såg man det rimligt att arbetarna krävde högre lön när de arbetat ihop en förmögenhet åt sågverksägarna.

Tisdagen den tredje juni var mörk och kulen. Alla arbetare var åter samlade på Skarpskyttefältet. De var nu endast 1200 eller kanske 1500 personer under 16 hemmagjorda fanor som representerade deras olika arbetsplatser. Åtminstone två tusen personer höll sig därifrån, kanske i rädsla för vad dagens sammandrabbning skulle innebära. Efter kraftiga påtryckningar hade Treffenberg lyckats få Skarpskytteföreningen att begära vräkning av de strejkande. Samtidigt hade sågverksarbetarna blivit avskedade och alla de som bodde i personalbostäder blivit vräkta. Eftersom majoriteten därmed sakande arbete och bostad kunde Treffenberg och hans kumpaner använda lösdriverilagstiftningen emot dem.

Redan på morgonen slog militären en ring runt fältet, fyrahundra soldater ur Hälsinge regemente. Arbetsgivarna tog det däremot lugnt. Först vid elvatiden tog de ångbåten från Sundsvall till Kubikenborg och vidare därifrån till fältet. Vid halv tvåtiden var de framme och Treffenberg kunde påbörja sin gärning.

Sågverk för sågverk och person för person kallades arbetarna fram till de uppslagna borden där landshövdingen, polisen och representanter för arbetsgivarna satt. De fick uppge om de var bofasta och om de hade några tillgångar. En del överlämnades till arbetsgivarna och fick under åtta dagar inte lämna sågverket, då skulle de bli häktade för lösdriveri. Andra häktades omedelbart och fördes ombord på en av ångbåtarna där de åter förhördes. Flera sågverksägare utfärdade amnesti för dem som återgick i arbete, undantaget de mest ledande personerna.

Natten mellan tisdagen och onsdagen var fruktansvärd. Många häktade hölls fastkedjade utomhus i redan blöta kläder. Många var utmattade men försökte ändå springa i en cirkel för att hålla värmen.

Anhöriga som kom med mat och kläder hindrades av soldaterna från att komma fram till arbetarna. Vid flera tillfällen försökte grupper av kvinnor förgäves bryta sig igenom.

Av de trettiosex som häktades omedelbart friades så småningom alla utom två som dömdes till böter. Det var helt enkelt svårt att påvisa att arbetarna gjort något olagligt. Under sommaren gjorde Treffenberg ytterligare ett försök att få någon fälld genom att häkta ytterligare åtta personer däribland Isak Boström, som kvarhölls i häktet i sju veckor. Även dessa arbetare friades.

En av de andra åtta som häktades var Anders Backström, ursprungligen från Värmland men hade arbetat i sju år på Tunadals sågverk. Han pekades ut, vid sidan av Isak Boström, som en av de tre ledande arbetarna. Enligt uppgift var det han som organiserade strejkvaktskedjor och mötena med strejkkommittén. Den tredje ledaren var Johan Petter Wikberg, arbetare från sågen i Nyhamn. Han framstår i polisprotokollen och i Treffenbergs redogörelse som en agitator lätt att urskilja i mängden med sitt röda skägg och spaltgom. Wikberg tycks ha avvikit från lägret innan det sprängdes av militären. Ryktena sa att han höll sig gömd i skogen ett par dagar och sedan emigrerade till USA, något som förövrigt en mängd sågverksarbetare gjorde under de kommande åren.

Det märks hur skrämmande arbetarnas gemensamma kraft är för arbetsgivarna och överheten. De vill inte erkänna det djupa och välgrundade missnöjet, de kollektiva och demokratiska besluten.  Till varje pris vill de hitta enstaka uppviglare som förleder det stora flertalet. En förvrängd spegel av sitt eget förtryck, de är själva enstaka individer som styr över kollektiv. I efterdyningarna av strejken påstod Treffenberg till och med att de var de frireligiösa predikanterna som låg bakom. Motivet skulle ha varit att när arbetarnas löner minskade så minskade också det tionde de betalade till sina församlingar. Eftersom alla församlingar hade kapell och predikanter att underhålla så fick de ekonomiska problem. Treffenberg kunde dock inte ge några exempel på vem som hade uppviglat och hur det gått till.

Precis som Sundsvallsstrejken hade en förhistoria, strejkerna på brädgårdarna i Gävle 1875 där arbetarna lyckades begränsa arbetsgivarnas försöka att sänka lönerna, så fick den också en fortsättning, en strejkvåg ner över Norrlandskusten, ända till Skutskär i Uppland.

Trots att strejken vid första anblicken var ett nederlag så var den oerhört betydelsefull. Själva storleken imponerar. När den var som störst deltog mer än 6 000 personer. Trots att strejken var spontant och de inte fanns några fackföreningar genomfördes den på ett ytterst välorganiserat och demokratiskt sätt. Den är ett av många exempel på hur arbetarrörelsen i kampen spontant formar sina demokratiska strukturer. Vi kan se många exempel på det, från Pariskommunen 1846 över Ryssland 1905 och 1917 till Venezuela 2008.

Kampviljan och sammanhållningen imponerar. I det spontana känner vi igen det organiserade, på samma sätt som man organiserade sig på Skarpskyttefältet organiserar vi oss fortfarande i klubbar och sektioner.

Vi känner igen arbetsgivarna, deras pendlar mellan att locka och hota, deras syn på oss, att vi inte vet vårt eget bästa.

Vi känner igen frågan om människovärde. I varje facklig konflikt lyfts den. Även om det inte klart uttalas, så varje gång vi slåss för högre lön, för bättre arbetsmiljö eller mot försämringar i a-kassan slåss vi för vårt människovärde.

Lena Ericson Höijer

 

Lästips

Den stora strejken av Alfred Kämpe

Arbetarestrejken vid sågverken i trakten af Sundsvall år 1879 av Curry Treffenberg

Timmerdalen, roman  av Martin Koch

Träkusten roman av Lars Molin

Baggbölingar roman av Olof Högberg