Lögner om Venezuela (... eller stackars journalister)
Alla demokratier sätter gränser för yttrande- och tryckfriheten. Exempelvis har vi lagar om hets mot folkgrupp, och i likhet med Venezuela är det i Sverige förbjudet att förtala människor. Om en journalist medvetet bryter mot lagen så ställs han/hon alltså inför rätta precis som vilken medborgare som helst. Organisationerna Reportrar utan gränser, vars syfte sägs vara att värna om en global yttrandefrihet, och Society International Press, amerikanska pressällskapet för mediaägare i Nord- och Sydamerika, anser dock att denna regel inte bör innefatta journalister. I synnerhet inte under pågående revolution i Venezuela.
I mars släppte den
Inter-amerikanska pressassociationen en rapport där de hävdade att
yttrandefriheten är hotad i Venezuela. Hugo Chávez förkastade
rapporten, men sa samtidigt att offentliga tjänstemän bör vara
hårdhudade och inte överkänsliga när det gäller angrepp från
journalister.
Mediemogulerna
Naomi Klein är en av dem som granskat makt- och kapitalkoncentrationen inom den venezolanska mediasfären. Venezuelas privata tv-kanaler ägs av ett fåtal familjer som har ett stort ekonomiskt intresse av att besegra Chávez. Venevisión, kanalen med de högsta tittarsiffrorna, ägs av mogulen Gustavo Cisneros som har en nära kontakt med det korrumperade facket CTV. Cisneros är bland annat största aktieägare i Univisión, den främsta spanskspråkiga TV-kanalen i USA, som ses av 100 miljoner personer i hela Latinamerika. Han har även kontroll över delar av Coca Cola-koncernen och Playboy Latinamerika. Vid sidan av detta gigantiska medieimperium, har Cisneros över 70 andra företag i 40 länder med sammanlagt 37.000 anställda. Den amerikanska tidskriften Forbes rankade honom och hans familj som den 94 rikaste i världen. Cisneros har givetvis även en fot i oljebranschen och kan genom sina vinster investera allt mer i de tevekanaler som sänder Chávezkritiska program och hatisk propaganda.
Innan Chavez makttillträde i slutet av 1998 var ett tvåpartisystem väletablerat, där det ena partiet var mer korrumperat än det andra. Cisneros var en ansedd man och teve kunde skapa eller förstöra en politisk karriär. Medierna har sedan den misslyckade statskuppen 2002 alltmer börjat överge en seriös journalistik, och vad som sägs i media har snarare blivit ett krig mellan de välbärgade som vill försvara sin makt över vinsterna och oljan och de som stödjer den sittande regeringen. En del journalister som i protest lämnat sina jobb på de största tevekanalerna har berättat hur de blivit uppmanade att tiga om Chávez framgångar medan man gör allt för att framhäva oppositionens framgång.
Propagandan mot Chavez som florerar i alla typer av sändningar, från det sportkommentatorer säger till de seriösa nyhetsprogrammen, har skadat principen om verklig och objektiv information i de nationella medierna grovt. Chavez, som annars brukar ses som rättframheten själv, har kallat de fyra privata kanalerna för Apokalypsens fyra ryttare, men har inte för den sakens skull hindrat någon tevekanal från att sända.
Under den så kallade ”oljestrejken” i början av 2003, vilken i själva verket var en överenskommelse mellan arbetsgivarna och ett litet fåtal facktoppar i det gamla korrumperade facket CTV, sände exempelvis de privata tevekanalerna i genomsnitt 700 reklaminslag varje dag till stöd för ”strejken”, enligt regeringens överslag. Den så kallade ”strejken” snarare begravde det gamla och korrumperade facket i arbetarklassens ögon i en situation då folk var på gränsen till svält eller tvingades elda med möbler.
Det är sedan dess Chávez och regeringen allt mer bestämt sig för att ta sig an tv-kanalerna på allvar. Bli inte förvånade om vi börjar stänga tv-kanaler sade han i början av 2004. På senare tid har även ett flertal stora demonstrationer ägt rum kring Venevisions högkvarter och allmänheten har för länge sedan slutat ta högermedian på allvar, då det är glasklart att syftet med mediakoncentrationens utsändningar är att underminera den venezolanska regeringen.
Samma medicin tillbaka?
Det är inte bara Chávez bombastiska retorik utan också en utredning om brott mot sändningsnormerna och en ny uppsättning regler som satt fart på organisationer som Reportrar utan gränser. I den bolivariska konstitutionen från 1999 står det skrivet: Alla personer äger rätt till lämplig, sanningsenlig och objektiv information utan censur i enlighet med principerna i denna grundlag. Det är inte samma sak som att propagera för oppositionen eller att överföra en ideologisk konflikt till att smutskasta en enskild person.
President Chávez skulle med ett enkelt beslut kunna göra som hans företrädare alltid gjort, fängsla tidningsägaren eller skjuta journalisten för att markera vem som bestämmer. Istället har regeringen valt att utarbeta en lag som fastställer ramarna för massmedias ansvar. 2004 gjordes även en lagändring som höjer straffsatsen för förtal och smutskastning och förra året utökades lagen ännu mer till att även gälla förtal mot fler offentliga institutioner. Detta blev nyligen uppmärksammat då tevereportern Napoléon Bravo anmäldes för att offentligt ha förolämpat Högsta Domstolen.
Nyligen så anklagades även den venezolanska regeringen och myndigheterna av de två journalistorganisationerna för att förfölja journalisterna Gustavo Azócar och Ibéyise Pacheco. Latinamerikakorrespondenten Dick Emanuelsson är en av dem som skrivit om det uppmärksammade fallet. De båda organisationerna använde fallen som en ursäkt för att få Venezuela att framstå som en stat där press- och yttrandefriheten är ständigt hotad och regimkritiska journalister fängslas. Ibéyise Pacheco är tidigare känd för att under Pedro Carmonas tillfälliga tillträde som president under statskuppen i april 2002 ha hånat Chavez medan hon i TV intervjuade de män som tillfångatagit honom. Nu skriver hon för Venezuelas största dagstidning El Nacional, där hon i en kolumn hävdade att man i presidentpalatset planerade kidnappningar och avrättningar av motståndare till Chávez. Det var en uppenbar lögn, men hennes artiklar citerades flitigt av motståndare till den bolivariska revolutionen runt om i världen. Pacheco satt i husarrest i några dagar, men bad sedan om ursäkt och det dömda straffet verkställdes inte.
I Gustavo Azócars fall handlade det om anklagelser från delstaten Táchiras nuvarande guvernör, Ronaldo Blanco La Cruz, som år 2000 anklagade Azócar bedrägeri och att ha försnillat allmänna medel. Azócar fick sitta i husarrest i några dagar och förklarades sedan oskyldig.
Under 2004 sattes ett antal journalister under skyddsåtgärd från den Interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter för att garantera deras rätt till liv, personlig integritet och yttrandefrihet. USA spelar en avgörande roll för den politiska utvecklingen i Venezuela. När vänstervågen spridit sig på kontinenten har många för USA tidigare gynnsamma frihandelsavtal brutits och USA har pumpat in pengar till högeroppositionerna. Även Reportrar utan gränser finansieras delvis av State Departements NED, National Endowment for Democracy, liksom Chávez- och Castrofientliga exilkubanerna i Miami (där ligger även Society International Press huvudkontor).
Socialism eller barbari
Venezuela har liksom alla andra demokratiska länder brister. Bland dessa är avsaknandet av ett starkt arbetarparti, utbredd korruption bland tjänstemän, en statsapparat som kontrolleras i stor utsträckning av personer som inte står på folkets sida. Fortfarande motarbetas regeringen av byråkratin och av våldsapparaten och Chavez anhängare trakasseras ofta eller arresteras av polisen. Kalle Holmqvist skrev exempelvis nyligen i Flamman om hur han blev tagen av polisen, fick sina id-handlingar och tillhörigheter genomsökta, trots att han egentligen hade lagen på sin sida. Venezuela är det enda landet i världen som har inskrivet i konstitutionen att det är till tillåtet att göra uppror.
Samtidigt har det förekommit att både teve- och radiostationer attackerats av Chávez-sympatisörer. Journalister har även rapporterat att de har trakasserats, hotats och utsatts för våld av polis och säkerhetsstyrkor. Men Chávez säger samtidigt att han för egen del inte planerar att anmäla några journalister. Han menar att vissa av dem vill att han ska falla i den fällan, så att de sedan kan hävda att regeringen fängslar journalister och attackerar yttrandefriheten.
Detta visar snarare att den bolivariska rörelsen är bred och innefattar många samtidigt som kampen mot korruption och byråkrati går vidare. Regeringen har dock aldrig sett det som en lösning att förbjuda, utan snarare har den bolivariska rörelsen, utifrån de resurser som funnits, startat oräkneliga radiostationer och tidskrifter, av och för det venezolanska folket. Grunden för att detta ska fortgå, och för att matta av mediakoncentrationen, är att alla ska vara lika inför lagen. Hur man än vrider och vänder på statistiken så har Venezuela enbart ett fåtal fängslade journalister jämfört med de flesta andra Latinamerikanska länder där politiska kriser skett och regeringar störtats.
Uttalanden som “Ned med kapitalism och journalister” framstår som ganska blygsamma jämfört med den privata media som dagligen kallar Chavez och regeringssympatisörer för pedofiler, mördare, psykiskt sjuka eller apor och totalt bortser från den politiska debatten.
Oppositionens verkliga problem är inte brist
på yttrandefrihet – det är brist på folklig förankring.
Regeringen har över 60 procent stöd i ett land där oljepengarna används
till förbättringar för folket och man talar om socialism på varenda
arbetsplats.