LO redo för Vänsterpartiet
MÅNGA FÖRSÄMRINGAR har drabbat hela
den svenska fackföreningsrörelse som en gång utgjorde ryggraden för Sveriges
arbetarrörelse.
Redan innan den borgliga
regeringssegern 2006 var vi många som kunde utläsa vad en borgerlig majoritet
hade för planer med för den fackliga verksamheten.
Höjda avgifter, urholkning av LAS, försämrade villkor för A-kassa och en falsk bild, som säger att facken är den största bidragande orsaken till att svenska företag inte kan expandera sin verksamhet, är bara några av exemplen som regeringen utsatt fackföreningsrörelsen för de senaste fyra åren.
Och med en ny borgerlig mandatperiod,
efter den rödgrönas misslyckande vid valet 2010, kommer påhoppen och urholkningarna av de fackliga
rättigheterna att öka.
FACKFÖRBUNDEN inom TCO har sett
medlemsavhopp, försämringar och åtstramningar. Men inte alls i samma
utsträckning som LO:s fackförbund, där följderna av den borgerliga politiken
resulterat i att man tappat 300 000 medlemmar sedan 2006 då a-kasseavgifterna
höjdes, i vissa fall med det tredubbla. Det är också bland de kollektivanslutna
inom LO som både löner och arbetsvillkor är betydligt sämre än
bland kollektivanslutna hos TCO.
LO-tidningen presenterade den 5 november 2010 en rapport från Sifo, som tidningen själv beställt, där endast 30 procent av LO:s medlemmar vill ha kvar partistödet till Socialdemokraterna.
Vad LO:s syfte med undersökningen var framgår inte.
Men Socialdemokraterna har varit den
politiska spetsen för LO:s medlemsorganisationer, och många gånger har
socialdemokraternas politik varit en återspegling av medlemmarnas vardag och
drömmar om förändringar, ett led att genom reformer bygga ett socialistiskt och
demokratiskt samhälle utan sociala orättvisor.
Men när 70 procent av organisationens medlemmar väljer att inte ekonomiskt stödja den politik partiet bedriver, har partiet uppenbara problem med att nå ut till arbetarrörelsens medlemmar.
Och vad detta innebär för SAP:s politiska utveckling är något endast partiet själv bör diskutera konsekvenserna av.
Men om många fackmedlemmar inte har förtroende för sina traditionella politiska företrädare, vilka har de då förtroende för?
Missnöjet gror inte direkt av
vad borgerligheten
gör mot fackförbunden, utan av vad arbetarrörelsens företrädare inte gör!
VÄNSTERPARTIET har i sin
”Facklig-politisk plattform”, antagen av partistyrelsen 2007, dragit
slutsatser om att ”det finns ingen särskild ’vänsterpartistisk uppgift’ inom
facket än att vara goda fackliga företrädare”.
Detta är inte tillräckligt.
Om Vänsterpartiet i stället stod för en starkare facklig tydlighet gentemot LO:s medlemmar och antar de demokratiska utmaningarna, skulle Vänsterpartiet stå som ett tydligt alternativ till den byråkrati som råder inom arbetarrörelsen.
Och Vänsterpartiets facklig-politiska
arbete ska inte bygga på att man tar den
politiska fajten med ryggen in i ringhörnan, utan att man utmanar den rådande
ordningen.
ATT OMBUDSMÄN och förtroendevalda inte ska tjäna mer är en genomsnittlig LO-lön, avtal ut på omröstningar och mer facklig makt till medlemmarna, är bara några exempel på facklig-politiska frågor som Vänsterpartiet borde driva.
Löntagare behöver en demokratisk och stridbar fackförenings- rörelse, en motpol mot arbetsgivare och kapital.
För detta krävs en politik som gynnar löntagare, stärker tryggheten och motverkar kapitalets inflytande över folks livssituation. Det behövs kort sagt en socialistisk politik.
Vänsterpartiet har i sin ideologiska
tradition möjligheten att vara den
motpolen.
Till skillnad från andra etablerade partier kan Vänsterpartiet fortsätta arbeta för en socialistisk politik, det som behövs idag, och som skulle bli det självklara politiska alternativet för Sveriges arbetare, Vänsterpartiet har den redan i grunden.
Men då måste man anta den politikens
utmaningar på allvar, och våga visa hur man ska bygga socialistisk politik på
2000-talet.