Liverpool - marxismen i praktiken

Liverpool var på 60-talet en blomstrande hamn- och industristad. Under 70-talet hade en tory-liberal koalition kört den kommunala servicen i botten. När tories (det konservativa högerpartiet) anfört av Thatcher tog över styret i Storbritannien 1979 permanentade regeringen statsbidragen till Liverpool på en hopplöst låg nivå.

Krisen i ekonomin drev samtidigt upp arbetslösheten så att 1985 60 000 av stadens 500 000 invånare var arbetslösa. Drogproblemen var omfattande och vissa bostadsområden ren slum.

I valet 1983 hade Thatchers högerparti, efter en djup svacka i opinionsstödet, på nytt vind i seglen. Den nationalistiska yra som följde segern i Falklandskriget gynnade tories. Labour fick bara 28%. Men det fanns ett lysande undantag _ Liverpool. Där fick tories bara 21 procent i kommunalvalet, det sämsta resultatet på hela 1900-talet. I stället blev det ett labourstyre, med ett betydande inslag av Militantanhängare i fullmäktige. Till och med Stockholmstidningen kommenterade resultatet i Liverpool och ansåg att det skulle bli intressant att följa utvecklingen i kommunen.

I riksdagsvalet samma år ställde en Militantanhängare, Terry Fields, upp för Labour i valkretsen Broadgreen, Liverpool. Hans budskap var klart: nationens rikedomar och resurser måste ägas offentligt för att jobb och reformer ska kunna garanteras. Han hade dessutom en slogan som skilde honom från andra kandidater. Han lovade att bli en "arbetarnas riksdagsman, med en arbetarlön". Han hade tidigare varit brandman.

Terry Fields valkampanj väckte oerhörd entusiasm i folkdjupet. Trots hetsen från högern, som gjorde allt för att lyfta fram att Terry Fields var militantanhängare och måla upp en bild av en oansvarig extremist, och knivhugg i ryggen från Labours högerflygel, så blev han vald. Och det var den enda valkrets i hela landet som Labour erövrade från tories i det valet! Allt snack om att marxister omöjliggör för socialdemokrater att vinna stöd bland folk fick här svar på tal.

Men labourdistriktet i Liverpool hade samma usla ekonomi och otillräckliga statsbidrag som tidigare regim hade nöjt sig med. Vad kunde de göra? De beslöt sig för att vända utvecklingen. För att förstå hur de tänkte måste man veta att kommunerna i Storbritannien till 80% täckte sina utgifter med statsbidrag. Staten i sin tur fick inkomster från statsskatter och moms.

I Liverpool stoppade kommunfullmäktige omedelbart planerade avskedanden av 1000 kommunalanställda, skapade 1000 nya jobb och vägrade höja de lokala skatterna (som redan höjts dramatiskt tidigare år). Inte minst uppmärksammade blev de byggnadsprojekt som drogs igång. Mellan 1980 och 1983 hade inte ett enda bostadshus byggts trots att 22 000 stod i bostadskö.

Labourgruppen utgick inte från de pengar som fanns utan från behoven. Det gap som uppstod mellan intäkter och utgifter krävde de helt enkelt att regeringen skulle fylla. De accepterade inte de ramar som regeringen satt och de hävdade att vad som var "realistiskt" att uppnå berodde på viljan hos befolkningen att ta strid.

På mängder av möten med tusentals fackligt förtroendevalda, politiska aktivister, ungdomar, anställda på olika arbetsplatser, i bostadsområden förklarade fullmäktigegruppen hur alternativen såg ut. Antingen fortsatta försämringar och avskedanden eller kamp för mer pengar.

Kampalternativet innebar planer på sanering av slumområden, bygge av 6000 kommunala bostäder, nya parker, upprustning av skolor, bygge av dagis och sportanläggningar. Alla var på det klara med att det var förbjudet att ta en budget som inte gick ihop, som förutsatte ett tillskott av ca 25 miljoner pund från regeringen.

Den 29 mars 1984 när den "olagliga" budgeten skulle behandlas i kommunfullmäktige demonstrerade och strejkade 50 000 människor utanför stadshuset till stöd för Labours förslag. Labour fick inte majoritet den gången på grund av att sex labourledamöter på högerkanten svek och lade ner sina röster.

Men i kommunalvalet i maj vann Labour en överväldigande majoritet på 17 mandat. Budgetbeslutet kunde tas i fullmäktige. Till att börja med svarade regeringen med att hota med domstolar, men eftersom Thatcher redan låg i krig med gruvarbetarna och Liverpools invånare uppenbarligen menade allvar så kapitulerade regeringen.

I juli 1984 slöt regeringen en överenskommelse med fullmäktiges ledning som gav Liverpool 20 miljoner pund extra! (Andra beräkningar säger att avtalet var värt 60 miljoner pund.)

Men året efter var läget ett annat. Arbetslösheten hade nu stigit till över fyra miljoner i landet, trots en svag uppgång i konjunkturen sen 1982. Tories rasade i opinionsundersökningarna (i Liverpool var de nere i 12%). Thatcher var emellertid inte den typ som påverkades av folkligt missnöje. När den årslånga gruvstrejken var över såg hon tvärtom sin chans att koncentrera krafterna och krossa Liverpool.

I december 1984 hade 20 labourstyrda kommuner bildat en gemensam front mot regeringen för att pressa den till eftergifter. Huvudfrågan var regeringens metod att förbjuda lokala skattehöjningar över en viss nivå och bötfälla de kommuner som överskred nivån, samtidigt som statsbidragen krymptes.

Men när det verkligen gällde gav en efter en av kommunerna upp. De valda politikerna fruktade att bryta mot lagen och riskera sina politiska karriärer. Liverpool beslöt ändå att ta en budget som inte gick ihop - trots att de stod praktiskt taget ensamma. Argumentet var att regeringen sen 1979 stulit 350 miljoner pund från Liverpool genom sina nedskurna statsbidrag. Kommunledningen krävde tillbaka 30 miljoner pund av dessa pengar.

Regeringen tvekade. Massmedia bedrev en fruktansvärd förtalskampanj och Labours partiledning under Kinnock ville inget hellre än att Liverpool skulle ge upp. I mars marscherade åter 50 000 på Liverpools gator till stöd för fullmäktigegruppen.

I september slog slutligen regeringen till. 49 labourledamöter i Liverpool dömdes av distriktsrevisorn till böter på 106 000 pund, ca 2 000 pund var (över 20 000 kronor) och till avstängning från alla maktpositioner fem år framåt. De riskerade också fängelse.

I pressen började det spekuleras om att sända in trupper till stan och sätta in regeringsrepresentanter med fullmakt att ta över kommunen. Men kommunfullmäktigeledamöternas rakryggade kamp mot nedskärningarna ökade bara stödet i Liverpools arbetarklass.

Förankring

Just förankringen för politiken i befolkningen var fullmäktigegruppens styrka. När hotet från regeringen formulerades sattes det upp ett högkvarter i varje distrikt i stan. Därifrån gick fackföreningsaktivister, partiaktivister och ungdomar ut till arbetsplatse

r och bostadsområden för att förklara politiken. Labourledamöterna i Lambeth dömdes samma dag också till böter av distriktsrevisorn i sitt område. Att driva frågan i högre rättslig instans var oerhört dyrt. 40 000 pund krävdes. Många högerpolitiker hoppades att den ekonomiska pressen skulle knäcka liverpoolandan och driva ut labourledamöterna ur fullmäktige, men där hade de fel.

Arbetarrörelsen slöt nämligen upp kring de dömda och samlade in pengarna. Solidaritetsgrupper bildades över hela Storbritannien Stora lån gavs bland annat av transportarbetarförbundet, vilket gjorde det möjligt att driva frågan vidare ända till Högsta Domstolen. Labourledamöterna satt tills vidare kvar. Även 1985 kunde kommunledningen undvika nedskärningar. Militär var inte att tänka på för regeringen. Svaret skulle ha blivit generalstrejk. I stället öppnades en tidigare stängd möjlighet för kommunen att låna pengar.

Militant hade inte majoritet i kommunfullmäktigegruppen, men var drivande och fick ett oerhört gensvar i hela partiet lokalt. Derek Hatton, vice ordförande, och Tony Mulhearn var de mest kända militantprofilerna i kommunfullmäktige.

Utredning i Labour

För högern inom Labour var Militants framgångar en mardröm. Själva var de inte beredda att mobilisera några massor till strid. De ville samarbeta med näringslivets toppar och hålla dem på gott humör.

Trots att verkligheten visade på motsatsen hoppades de fortfarande på att en blomstrande kapitalism skulle kunna ge utrymme för nya reformer i framtiden. Den förhoppningen gjorde dem beredda att försämra det för arbetarklassen när kapitalägarna så krävde.

Det borgerligheten nu krävde i alla sina tidningar var att Labourledningen skulle göra utrensningar i partiet. Labours ordförande Kinnocks reaktion på Liverpools kamp blev att kalla den ett "groteskt kaos" och kräva en "utredning" av labourdistriktet i Liverpool. Partistyrelsen tog beslutet med 18 röster mot 9. Ingen av de 9 som röstade mot fick vara med i utredningsgruppen.

Distriktsledningen hotades av uteslutning, och distriktet "avstängdes" under utredningen. Anklagelserna om hot, våld, stadgebrott och korruption kunde aldrig bevisas och undersökningsgruppen sprack när den skulle föreslå åtgärder.

Det hela utmynnade i att 16 partimedlemmar skulle kallas till ytterligare förhör i mars 1986. Antalet sjönk sen till 12 av någon oförklarlig anledning. Det stod klart att detta skulle bli en rättegång utan vittnen, utan att de fått se några bevis för sina "brott" och där de skulle dömas av dem som stod för anklagelserna.

De 12 från Liverpool vände sig då till Högsta Domstolen för att kräva sina rättigheter. Den oväntade handlingen skapade kaos på partistyrelsemötet. Sju partistyrelseledamöter tågade helt resolut ut ur mötet i protest mot Kinnocks handläggning av ärendet, och omöjliggjorde för styrelsen att fatta ett beslut.

Kinnock bytte sen taktik. Eftersom det visade sig omöjligt att bevisa att några brott begåtts skulle de anklagade i stället dömas för att de talat på Militant-möten, skrivit i Militant eller på olika sätt visat sitt stöd för tidningen. Att han själv talat på ett Militantmöte några år tidigare hade han glömt. Vad i dessa tal eller artiklar som stred mot Labourpartiets ideologi förklarade uteslutningsivrarna i partistyrelsen aldrig. Kinnock ville ändra på det faktum att Militant och dess sympatisörer var en accepterad och uppskattad del av arbetarrörelsen.

Att olika riktningar i partiet samlades kring tidningar var heller inget unikt. Tidningen Tribune fungerade på ett liknande sätt. När Militant arrangerade ett möte i Liverpool mitt under pågående attacker kom 1000 partimedlemmar och fackliga aktivister. Såväl de hotade kommunfullmäktigeledamöterna som de uteslutningshotade militantanhängarna möttes på mötet av stående ovationer.

Förhören drog ut över hela sommaren 1986, krävde tio partistyrelsemöten och slutade med att nio uteslöts. I Liverpool ville partiföreningarna inte godkänna besluten, men övertygades av de uteslutna själva att acceptera. Annars skulle hela partiföreningarna läggas ner av partistyrelsen. I Broadgreen gjordes det ändå.

1987 fick de 47 sin slutgiltiga dom av Law Lords. De avstängdes från sina uppdrag och fick ytterligare 242 000 pund i böter förutom de tidigare 106 000. En Liberal-Tory junta tog över styret fram till kommunvalen i maj.

Nu spådde alla förstå-sig-påare ett nederlag för Labour. Och ingen kan påstå att läget var lätt. Det lokala partiet var topphugget och ifrågasatt av den egna partiledningen. De borgerliga tidningarna spydde sin galla som vanligt.

Men det som Labours kamp åstadkommit: tusentals jobb och bostäder, idrottsanläggningar, parker och dagis hade gjort intryck på Liverpools arbetarklass. Det hade skapat ett hopp, en stolthet och en beredskap att kämpa. Nu gällde det att ersätta de 47 med nya labourledamöter som förde traditionen vidare.

Mot alla odds vann Labour än en gång majoritet. De fick 51 av de 99 platserna. Men på grund av partistyrelsens (majoriteten) agerande och Kinnocks egen organisatör i Liverpool, Kilfoyle, var den nya labourgruppen mer högervriden än den tidigare.

I kampanjen till riksdagsvalet en månad senare försvarade Labours samtliga kandidater i Liverpool de dömda 47. Kampanjen hade en intensitet som totalt saknades i stora delar av övriga landet. Kinnock hade centraliserat makten i partiet i sina egna händer och satsade i huvudsak på massmediautspel. Vad det politiska alternativet bestod i, mer än skattehöjningar, var oklart.

I Liverpool däremot genomfördes massmöten, mängder av flygbladsutdelningar och dörrknackningar i bostadsområdena. Med andra ord där drevs kampanjen av gräsrötterna som diskuterade politiken öga mot öga med väljarna. Här väjde man inte heller för att peka ut hela det kapitalistiska systemet som orsak till arbetslöshet och nedskärningar.

Tories och liberalernas anklagelser mot Militant att de var "galna", "våldsamma", "terrorister" och att labourväljarna var "åsnor" föll platt till marken. När sanningens minut kom visade det sig vilka som fått folkets förtroende. Labour hade bara ökat med drygt 3 procent i hela landet till 30,8 procent. I Liverpool hade Labour ökat sitt stöd med 9,5 procent till 57 procent! Det bästa resultatet någonsin för Labour i Liverpool. I Broadgreen, där militantanhängaren Terry Fields åter ställde upp hade det lokala partiet varit suspenderat ett helt år innan valet. Det hindrade inte medlemmarna där från öka antalet röster på Terry Fields från 18.802 till 23.262.

Thatcher besegras

Nästa stora sammandrabbning mellan Thatcher och en massiv opinion kom 89-90 och gällde poll-tax. Thatcher ville reformera skattesystemet. De 20% av kommunernas utgifter som inte täcktes av statliga bidrag tog kommunerna in genom rates, en slags lokal skatt grundad på storleken på den bostad eller det kontor man hade.

Thatchers reform innebar att alla skulle betala samma kommunala avgift oavsett om man bodde i ett slott eller ett kyffe, oavsett om man var arbetslös, student eller miljardär. I praktiken blev skatten ofta lägre för de rika eftersom de i allmänhet bodde i mer välbärgade kommuner utan stora sociala utgifter. Företag skulle helt undantas från avgiften. Den nya skatten kallades poll-tax och infördes först i Skottland 1989.

Både Labour och brittiska LO var naturligtvis motståndare till skattereformen, men de menade ändå att alla skulle betala när nu beslutet var taget. Problemet var bara att väldigt många helt enkelt inte kunde. Under det första året i Skottland hade så många som 1,5 miljoner låtit bli att betala.

Militantsympatisörer kom i det läget att spela en central roll i den Anti-poll-taxrörelse som skapades. Bland annat bildades en Anti-poll-tax-union, som uppmanade folk att vägra betala den orättvisa skatten. När skattemyndigheterna kom för att genomföra en utmätning kunde organisationen mobilisera hundratals människor till det hem det gällde, och helt enkelt hindra utmätningen från att genomföras.

Dagen innan poll-tax skulle genomföras i England och Wales demonstrerade 200 000 på Londons gator. Det var den största demonstrationen i Storbritanniens historia. Samtidigt tågade 45 000 i Glasgow. I Skottland blev Militantsympatisören Tony Sheridan rörelsens frontfigur. Han hamnade i fängelse efter att ha deltagit i en av mobiliseringarna mot utmätningar, men valdes in i fullmäktige trots detta.

I mars 1991 tvingades toryregeringen backa. Då hade totalt 14 miljoner människor i hela Storbritannien vägrat betala sin poll-tax. Eftersom Thatcher sett poll-tax som sitt flaggskepp avgick hon själv som premiärminister kort därefter. Reformen blev hennes Titanic.

Militant går mot sekterism

Segern över Thatcher i polltax-striden hade vunnits av en rörelse som bildats utanför Labours traditionella organisationer. Skälet var förstås att Labourledningen inte accepterade att man bröt mot lagen och vägrade betala sin skatt. Det kunde till och med leda till uteslutning. I Liverpool hade flera fullmäktigeledamöter röstat mot poll-tax och blivit suspenderade.

Problemet var att framgången, i kombination med Kinnocks allt hårdare regim i partiet, fick delar av Militants ledning och sympatisörer att ompröva hela grunden för sitt politiska arbete. De såg att Labourpartiet tappade medlemmar i hela landet. De var själva grundligt trötta på partiledningens påhopp och högervridning och drog slutsatsen att så tyckte säkert också en stor del av arbetarklassen.

Det första felsteget togs i Liverpool i juni 1991. Labours riksdagsman från valkretsen Walton, Eric Heffer, dog oväntat. I fyllnadsvalet skulle nu Kinnocks utsände organisatör, Kilfoyle, ställa upp för Labour. Han representerade allt som labourvänstern avskydde; både nedskärningar och utrensningar. De menade också att valfusk i partiet låg bakom hans kandidatur.

Men han var ändå Labours kandidat. Mot honom ställde en Militantsympatisör upp. Till på köpet en relativt okänd person. Det hade aldrig skett tidigare att Militant ställt upp mot Labour i ett riksdagsval. Det innebär ju att splittra rösterna vilket gynnar motståndarna. Det här var visserligen en säker Labourvalkrets, men resultatet visade att väljarna ville ha enhet för att kunna besegra Thatcher.

Militantanhängaren fick en bråkdel av Kilfoyles röster trots allt som hänt tidigare. För Militant borde det ha varit en läxa. Men majoriteten vägrade erkänna att de gjort en felbedömning. I stället argumenterade de för en fortsatt vändning från Labour. Partiet var ändå tomt och dött menade de.

Nu var det Skottland man vände blickarna mot. Framgången för anti-polltax såg de som ett skäl att sätta upp en självständig organisation i Skottland. På så sätt trodde de att de skulle kunna vinna radikala människor som ogillade Labour och som kanske i stället gick till det nationalistiska partiet eftersom de inte såg något alternativ.

Förespråkarna för nyorienteringen bröt mot allt vad Militant stått för under hela sin historia

En minoritet i Militants redaktion gick till hård attack mot de nya tongångarna. De sa att ett sådant agerande skulle ställa militantsympatisörer mot Labour i hela landet. Det skulle ruinera det goda anseende marxister hade i arbetarrörelsen. Det skulle gå på tvärs mot den stämning som fanns i arbetarklassen att man måste ha enighet för att kunna bli av med tories, och det skulle leda till hopplös sekterism.

Hela tanken tydde på total brist på sinne för proportioner, gränsande till storhetsvansinne. Att labourledningen gått högerut ändrade inte det faktum att Labour var det stora, helt avgörande arbetarpartiet. Men "förnyarna" gick vidare, och Militant klövs.

Den stora majoriteten av Militants sympatisörer, och de var vid den tiden tusentals, följde tidningens redaktör Peter Taaffe ut i öknen. Bland dem som i avsky omedelbart lämnade Militant fanns tidningens grundare Ted Grant.

Kerstin A, december 1999