Ledningen är huvudproblemet - bygg ett alternativ!
Ibland kan man få höra från vänstermänniskor att de skrala resultaten i avtalsrörelsen var oundvikliga och beror på den låga aktiviteten på arbetsplatserna. Det är sant i en viss mening – lägre aktivitet ger mindre press på ledningen att ta till strid. Från denna utgångspunkt kommer en del fram till att problemet inte ligger hos ledningen för arbetarrörelsen, och att man därför inte ska ställa krav på ledningen som den ”inte kan uppfylla”.
Det kan vid första anblick verka som ett rimligt antagande, men vid en närmare titt kan man se att den ståndpunkten riskerar att släppa ledningen fria från ansvar. Vi lever i en tid då det har uppstått en allt större motsättning mellan ett missnöje med auktoriteter samt starkt försvar för arbetsrätt och välfärd hos arbetarklassen, och det svaga uttrycket i termer av aktivitet som dessa åsikter får. Denna motsättning har lett många till att dra slutsatser som är skeptiska till arbetarklassens potential att förändra samhället.
För att närma oss en lösning på denna synbara motsägelse bör vi börja med att konstatera några fakta. Innan avtalsrörelsen genomförde 6F-facken en stor opinionsmätning där 8 av 10 medlemmar ansåg att LO borde ta strid i bemanningsfrågan. 88% skulle föredra att vara anställda på arbetsplatsen de jobbar på, att jämföra med de hela 2% som tycker att bemanningsföretag verkar som en bättre anställningsform för de själva. Med andra ord verkar allmänheten inte riktigt se den skriande nödvändigheten av bemanningsföretagen, på det sätt som ”arbetsmarknadens parter” gör.
Samtidigt genomlever vi en stor kris för kapitalismen där allt fler börjat ifrågasätta de enorma vinsterna och bonusarna, och en växande skara vänder sig mot systemet i sig. Med andra ord något av ”öppet mål” för fackföreningsrörelsen – under parollen ”vi ska inte betala deras kris”, till försvar av anställningstryggheten och rimliga reallöneökningar hade man kunnat nå mycket bättre resultat än vad man nu har nått genom att vägra ta strid.
Kort sagt: att bidra till att svära ledningen fria från ansvar är ett stort misstag om man står till vänster. Det finns gott om exempel som visar på hur snabbt och massivt svenska arbetare kan gå från passivitet till att entusiastiskt delta i stridsåtgärder när väl ledningen får tummen ur – och stödet från allmänheten är så gott som alltid förkrossande. Vi kan nöja oss med att ta Kommunalstrejken häromåret som exempel. När man väl tog strid värvades många medlemmar, och folk som aldrig hade setts till på fackmöten var ofta bland de mest högljudda och pådrivande vid strejkdemonstrationerna. Med andra ord var det som fällde Kommunalstrejken inte medlemmarna, utan ledningen som sålde ut. I sin tur har såna upplevelser bidragit till att skapa en känsla hos många arbetare att det inte lönar sig att ta till strid.
Men en artikel måste väl ha lite balans? Något måste man väl förebrå arbetarna för? Ja: en stor brist hos arbetarklassen är att man inte gjort sig av med representanter som inte representerar, att man inte har satt fackföreningsrörelsen under medlemmarnas kontroll. Därför behöver det komma upp starka arbetarkollektiv och pådrivande personer underifrån som utmanar byråkratin och sätter press – i form av trycket från medlemmar, stridbara fackklubbar och fackliga representanter. Allas insatser behövs för att blåsa liv i fackföreningsrörelsen! Det är en stor del av syftet med Tidskriftsförningen Socialistens existens. Det enda som kan ta oss bort från de ständiga attackerna på våra löner, villkor och välfärd är att arbetare aktiverar sig, tar strid och kräver att representanter ska representera, att ledare ska leda. Om de inte gör vad de är till för att göra, behöver de ersättas av folk som bättre företräder och mobiliserar medlemmarna.