Var ska pengarna tas?

Nedskärningshoten runt om i landet har mötts av starka protester. För många står det klart att en gräns är nådd för hur mycket nedskärningar som kan tolereras. De senaste tjugo årens besparingar har gjort att klyftorna ökat och att personalen i den gemensamma sektorn går på knäna. Men något som inte står lika klart är om det finns något alternativ till nedskärningarna. Protesterna bemöts i media från ledande auktoriteter med ett "ja men var ska då pengarna tas".

Dessa experter i form av politiker, ekonomer och företagsledare talar dock ofta utifrån sina egna intressen - de beskriver sina lösningar på problemen. För att kampen mot nedskärningarna verkligen ska lyckas måste vi som är engagerade och har mer normala inkomster tänka självständigt, och kritiskt granska de uppgifter som läggs fram. Vi behöver idéer om en alternativ politik för att vi ska kunna bryta den uppgivenhet som fortfarande förlamar många.

Var är pengarna?

Om vi ser på vårt land i sin helhet kan vi enkelt konstatera att Sverige inte blivit fattigare. Sedan 1980 har BNP tvärt om vuxit med nästan 75 000 kronor per person om man räknar bort inflationen (SCB, Nationalräkenskaperna). Men under samma period har den konsumtion som den offentliga sektorn står för minskat sin andel av BNP. Transfereringarna, det vill säga pensioner socialbidrag, barnbidrag, sjukersättning och så vidare, har på liknande sätt sjunkit som andel av BNP. Denna fattigdom i en del av samhället måste självfallet motsvaras av rikedom i en annan för att ekvationen ska gå ihop.

Kollar vi på hur ekonomin utvecklats för vanliga löntagare under samma period ser vi att det inte är dit pengarna gått. Lönerna har legat stilla, arbetstiden har ökat och arbetslösheten har rakat i höjden. Först när vi granskar näringslivets ekonomiska utveckling finner vi svaret på gåtan om de försvunna miljarderna. Under de senaste 20 åren har näringslivets vinstandel av produktionsvärdet stigit från 35 procent till 42 (SCB, Nationalräkenskaperna).

Bakom denna statistik finner vi en grundläggande motsättning i samhället - mellan löntagare och kapitalägare. Genom att se den motsättningen kan vi också se sammanhangen och logiken bakom en mängd olika fenomen. Förändringarna av skattesystemet, arbetslösheten, konkurrensutsättningar och privatiseringar har alla det gemensamt att de resulterat i högre vinster för kapitalägarna.

Men utvecklingen är inte statisk. Ser vi över en längre tidsperiod kan vi se att fördelningen av "kakan" inte alltid har förskjutits till kapitalets fördel. 1955 var näringslivets vinstandel av produktionsvärdet betydligt högre än i dag - hela 50 procent. Vinstandelen minskade sedan nästan konstant fram till och med 1980, då vändningen kom.

Hur omfördelningen mellan kapitalet och löntagarna ser ut kan avläsas dels i fackliga avtal som reglerar sådant som löner, arbetstid och raster. Dels i beslut som fattats av politiker på olika nivå om skatter, bidrag, lagar och välfärd. Men bakom de formella besluten finns en pågående kamp mellan arbetarklassen och kapitalet. Löntagarnas möjlighet att stärka sina positioner gentemot kapitalet beror på förmågan att på ett organiserat sätt ta strid. Om vi håller ihop kan vi besvara kapitalägarnas försök att ställa löntagare emot varandra eller använda sig av det vi i dag kallar social dumping.

Det finns alternativ till nedskärningar. Det finns pengar i samhället. Pengar som kan omfördelas och avvändas till de satsningar som så desperat behövs. Men det hänger på oss själva och det vi gör om det ska bli en förändring.

Idag är sammanhållningen mellan löntagarna ofta dålig. Etablissemanget mer eller mindre hetsar olika grupper mot varandra. Stockholmare ställs mot norrlänningar, stora sjukhus mot små, skolan mot socialförsäkringarna, löneökningar ställs mot offentliga anställningar och så vidare. Detta gör att den gemensamma styrkan hos arbetarklassen slösas bort. Något som alla utom kapitalägarna i längden förlorar på.

För att vi ska lyckas stoppa nedskärningarna måste vi i stället se det större perspektivet. Vi måste se att det i grunden handlar om en strid för större resurser och mer makt åt vanliga löntagare. En gemensam strid som involverar alla vanliga löntagare och som måste föras på alla plan i samhället.

Det handlar om att kräva att pengar och makt i den gemensamma sektorn ska flyttas ner för att komma personal och medborgare till del. Införandet av resultatenheter (internhyror och konkurrens mellan olika verksamheter inom ramen för det gemensamma) innebär bara slöseri med resurser och måste stoppas. Det måste bli ett slut på den avsaknad av insyn och kontroll som bolagiseringar, privatiseringar och konkurrensutsättningar skapat. Skattemedel ska inte försvinna bort i vinster hos privata företag.

Det handlar om en mer offensiv facklig kamp för en dräglig lön och mot arbetslöshet. När lönerna ökar på vinsternas bekostnad innebär det faktiskt samtidigt ökade resurser till den gemensamma sektorn. Det beror på att lönerna beskattas betydligt högre än företag och kapital. Hade vinsternas andel av produktionsvärdet förblivit densamma sedan början av 80-talet skulle det gemensamma varit betydligt rikare - närmare bestämt 624 miljarder kronor rikare (Ekonomihandboken, Johan Ehrenberg och Sten Ljunggren).

Det handlar om att sätta press på regeringen för att de ska föra en annan politik. Regeringen har möjlighet att genom skatteförändringar (av främst statlig inkomstskatt, kapitalskatt och bolagsskatt) ta in pengar från de som har pengar.

Om politikens utrymme

Idag kan vi känna att engagemanget bland människor börjar öka. I antikrigsrörelsen, Kommunals strejk och i folkomröstningen om EMU kom en mer kritisk och aktiv attityd hos människor till uttryck. Det lovar gott inför striden mot nedskärningarna.

En viktig orsak till att försämringarna för vanliga löntagare en gång kunde ta fart var inaktivitet från arbetarklassen. Efter ett radikalt 60- och 70-tal minskade under 80-talet trycket på makthavarna. Vi fick färre strejker och protester och istället en kraftig högervåg.

Men detta räcker inte för att fullt ut förklara den politiska vändningen på 1980-talet. Sedan mitten 70-talet kan vi se att tillväxttakten minskat. Världsekonomin har skakats av tre stora kriser. BNP har som tidigare sagts visserligen ökat men inte lika snabbt som under den föregående perioden sedan andra världskrigets slut. Efterkrigstidens stora ekonomiska uppsving var brutet. Därmed minskade utrymmet för att på samma gång ge ökade resurser till löntagare och näringsliv.

Samtidigt som kapitalägarna fått mindre lust att dela med sig har de behov som den gemensamma sektorn ska tillfredsställa hela tiden växt. Förbättringar inom sjuk- och åldringsvård gör att människor lever längre och längre och därmed kostar mer. Ökade krav på utbildning i samhället gör att vi utbildar oss under en allt längre tid av våra liv vilket också kostar pengar. Därtill leder rationaliseringen i varuproduktionen till att tjänster i förhållande till varor successivt blir dyrare. Maskinerna gör att det idag krävs betydligt färre för att framställa järnmalm jämfört med för 50 år sedan. Men i skolan krävs det lika många personer för att utbilda ett visst antal elever. Eftersom den gemensamma sektorn nästan uteslutande utgörs av tjänster måste den därför kosta allt mer om standarden ska bibehållas.

De stegrande behoven motsvarades fram till och med 1980 av en konstant tillväxt av offentlig konsumtion och transfereringar i andel av BNP. Detta var inte bara något som innebar lägre vinster för kapitalägarna - på lite längre sikt innebar det ett hot mot själva kapitalismen som sådan.

Vi kan alltså se att sedan 70-talet har behoven hos löntagare och kapitalägare hamnat allt kraftigare på kollisionskurs med varandra. Detta är den verkliga bakgrunden till de påståenden vi får höra från politiker och ekonomer om att det inte finns pengar trots att rikedomarna alltså uppenbarligen ökar. Man menar att den gemensamma sektorn, för att inte i för stor utsträckning inskränka näringslivets intressen, har nått sin maxgräns. Samtidigt är man mycket medveten om att behoven av den gemensamma sektorn ökar. Så här uttrycker sig Johan Schück i en artikel i DN 14 nov "med nuvarande trender skulle skatteuttaget behöva höjas till orimliga nivåer."

Under många år har ledande socialdemokrater lagt ner stor kraft på att skapa ett "krismedvetande", att tala om behovet av en budget i balans, att bakbinda sig själva genom en självständig Riksbank och utgiftstak. På gamla besparingar följer nya i kommuner och landsting. Nyligen öppnade Persson också upp för att delar av socialförsäkringarna ska betalas ur egen ficka.

Men besparingarna förändrar inte det faktum att behoven fortsätter att öka - alltså kommer fler besparingar.

Vem tar ansvar?

Eftersom det inte finns något naturligt stopp för hur mycket som kan sparas måste vi nu mobilisera för att själva sätta stopp. Rörelsen mot nedskärningarna kan varken ta ansvar för kapitalägarnas vinster eller kapitalismen som system. Inte heller borde ledande företrädare för arbetarrörelsen göra det. Vår uppgift är att slåss för rätten till sådant som en lugn och stimulerande skolmiljö, en god sjukvård, ett arbete som är utvecklande och en värdig och trygg ålderdom.

Däremot måste vi vara beredda på att för att förverkliga våra krav krävs en omvandling av samhället i stort. Vinstmaximeringens princip behöver ersättas av demokratiska strukturer som låter mänskliga behov styra. Motsättningen mellan grundläggande mänskliga krav och kapitalismen var det som gjorde att arbetarrörelsen tidigt utvecklades till en socialistisk rörelse. Trots en stark högervridning av rörelsens ledande företrädare finns ordet socialism kvar i socialdemokratins såväl som i LO-förbundens principprogram.

Den stegvisa uppbyggnaden av den gemensamma sektorn tillsammans med en våg av kamp ledde under 70-talet fram till en bred diskussion om makten över de stora företagen och därmed också om socialism. LO lade fram förslaget om löntagarfonder som i sin ursprungliga form var tänkt som en metod för att lägga makten över storföretagen i hela folkets händer. Utvecklingen stod under några år och vägde mellan två tydliga alternativ _ skulle utvecklingen mot ökad välfärd och minskade klyftor fortsätta. Eller? I efterhand vet vi svaret.

I dag ger sig åter miljontals människor runt om i världen ut i strid. Kampen i städer som Västervik och Södertälje är led i den utvecklingen. Vi behöver återigen en diskussion om makten i samhället och om alternativ till kapitalism. På flera ställen i Sydamerika har människor börjat bryta de begränsningar som kapitalismen sätter på kampen. Företag och jordar tas över av folket som demokratiskt brukar dem utifrån sina behov.

Detta är ett exempel värt att ta efter!

^AA

Ur Socialisten nr 66, december 2003