Varför USA anfaller Irak

Av allt att döma kommer USA att åter anfalla Irak. Borgerliga bedömare säger inte längre "om", utan "när." Det mesta talar enligt dessa för att anfallet kommer någon gång i februari, precis som under Gulfkriget. Valet av tidpunkt beror på att man inte gärna vill strida under den varma irakiska sommaren, och att det tar USA ett par månader att skicka sina trupper till Mellanöstern.

Det vi ser nu är lugnet före stormen. USA samlar med hot och löften stöd bland världens regeringar, och försöker bygga upp en positiv opinion för sin operation. Intresset hittills har varit ganska svalt. Tysklands nyss omvalda regering har kritiserat USA:s krigsplaner, och säger sig inte vara beredda att sända trupper. Och ett flertal av Europas regeringar är ännu inte säkert placerade i ledet bakom USA. Flera, däribland Sverige, kräver att USA ska gå via FN, och låta FN ge order om vilka åtgärder som ska vidtas. Det är ännu bara Storbritannien som helhjärtat ställer sig bakom krigshetsen.

USA sätter press

USA vill helst inte blanda in FN i krigföringen, inte för att det skulle hindra deras krigsplaner, utan för att det skulle fördröja dem. Möjligen skulle de också kunna få problem med Frankrike, Kina och Ryssland, som kan lägga veto i säkerhetsrådet. Men när det blir allvar är det inte sannolikt att dessa regeringar kommer att ställa sig i vägen för USA. Alltför stora intressen står på spel. Handelsfördelar, handelsavtal och lån är medel som USA kommer att locka med. För Frankrikes del så kan man tänka sig att franska oljebolag kommer att få fördelaktiga möjligheter att teckna in oljekontrakt med en ny USA-vänlig irakisk regim.

Det verkar som om USA nu också till slut lyckats få ett par viktiga allierade i Mellanöstern att ställa sig bakom USA:s krav. Oman, Kuwait och Turkiet verkar villiga att ställa landområden för militära baser till förfogande. Det tidigare kallsinniga Saudiarabien verkar ha svängt under hotet att mista USA:s gunst. Det saudiska kungahuset kan i och för sig också snabbt tvingas svänga tillbaka under trycket från den folkliga opinionen, som är mycket USA-fientlig.

Stora risker med krig

Varför ger sig Bush-administrationen in i detta vansinniga krigsprojekt? Trots att det innebär enorma risker och hotar att destabilisera hela arabvärlden? Kriget innebär ju att anti-amerikanska stämningar piskas upp i hela regionen och skulle kunna leda till att flera regimer plötsligt finner sig i totalt kaos med folkliga uppror. Egyptens president Mubarak sade i ett tal den 27 augusti att om det blir en USA-attack mot Irak så "kommer inte någon arabledare att kunna kontrollera massornas vredesutbrott".

Visst är Irak en diktatur, men krigets verkliga orsaker är vare sig Saddam Husseins personliga ondska eller möjlighet att bidra till internationell terrorism. Under Gulf-krigets slutfas 1991 lät USA Saddam sitta kvar medan man i stället vräkte bomber över den irakiska armé som var på reträtt och hade börjat revoltera mot Saddam-regimen. Ett folkligt uppror var det sista USA-regimen ville ha. Upp emot 100 000 flyende irakier dödades, medan Saddams elittrupper gick fria och kunde slå ner uppror både i söder och norr.

Talet från Bush och Blair om Irak som ett stort hot mot internationell säkerhet är lika befängt som det verkar. Det finns inget som tyder på att Saddam Hussein idag skulle ha tillgång till andra vapen än de Irak hade 1991. Den omtalade IISS-rapport som använts för att hävda att Irak har tillgång till diverse massförstörelsevapen presenterar inga bevis. Att det inte finns något demokratiskt alternativ är tydligen inte heller något problem för USA. De byter gärna en diktator mot en annan, bara han är USA-vänlig.

Målet med kriget är att säkerställa tillgången på billig olja för USA. Iraks oljereserver är en betydande andel av världens kända oljereserver, och utgör därmed en mycket viktig faktor för USA:s ekonomiska herravälde. Detta är därför den absolut avgörande faktorn bakom det kommande kriget.

Men det som möjliggör kriget och förklarar varför USA kan och måste genomföra det är att USA är den enda kvarvarande supermakten efter Sovjetunionens fall. Och den världsordning USA sedan 1990 eftersträvat och byggt upp accepterar inte uppstickare.

Attackerna mot USA den 11 september skapade förutsättningarna för USAs "krig mot terrorn", dvs. gjorde att USA ytterligare kunde öka trycket mot regimer och grupper som vägrar att underordna sig.

Krig mot terror ingen succé

Men kriget mot terrorn har inte varit någon större succé. I Afghanistan är läget allt annat än stabilt. Kriget handlar därför också om prestige. Bush-administrationen måste visa var skåpet skall stå. Den amerikanska kapitalistiska världsordningen måste upprätthållas och den faktor som är avgörande för att hindra den ohejdade framfarten saknas. Det finns ingen stark amerikansk arbetarrörelse som kan agera motvikt till storhetsvansinnet.

Den ekonomiska situationen i världen leder dessutom till oro och osäkerhet hos såväl den amerikanska befolkningen som hos kapitalisterna. Den senaste tidens utveckling där flera stora amerikanska företag gått i konkurs och visat sig totalt genomkorrumperade har påverkat opinionen. Ett krig är därför inte ovälkommet. Bush och hans allierade hoppas att kunna ena folket och vända bort intresset från inrikespolitiken. Att Irak under tio år regelbundet bombats, isolerats och noggrant kontrollerats är inte ett hinder för krigshetsarna i Washington. De vill ha krig och då blir det krig.

Bush tror nog på snabb seger, men det kommande kriget blir inte en enkel upprepning av 1991.

Flygbombning inte nog

Denna gång räcker det inte med bomber från hög höjd och att avrätta flyende eller nedgrävda irakiska soldater. Nu handlar det om att verkligen få bort Saddam Hussein, och Saddam förbereder enligt DN att möta de invaderande trupperna i städerna, där striderna kommer att föras kvarter för kvarter. Detta innebär med all sannolikhet många döda amerikanska soldater. Frågan är hur Bush skall hantera det.

Till skillnad från det senaste kriget i Afghanistan finns inte något existerande reellt alternativ att luta sig mot för USA. Det finns ingen Norra alliansen. Det finns en del CIA-tränade trupper i norra Irak men de är inte i närheten av de styrkor som behövs. Detta lär främst vara kurder som redan vid förra kriget utlovades självstyre. Men de är inte tillräckligt många för att utgöra ett reellt hot. Dessutom är de sannolikt inte speciellt USA-vänliga efter att ha blivit svikna och lurade av USA vid det förra kriget.

Dessutom kommer Turkiet och Iran att ha invändningar mot amerikanska eftergifter till kurderna. Turkiets premiärminister Ecevit har redan deklarerat att om kurderna försöker utropa en självständig stat kommer Turkiet att slå till militärt, och Turkiet är en viktig allierad för USA.

Därför måste USA själv gå in med trupper i Irak.

För att få bort Saddam och skapa en USA- vänlig regim är det enligt vissa amerikanska bedömare nödvändigt att skicka in minst 100 000 amerikanska soldater. För att sedan bygga upp en lojal, USA- vänlig irakisk administration och militärapparat krävs det flera år av amerikansk närvaro. Och att irakierna efter tio år av amerikansk utsvältning och bombningar skulle stå med öppna armar är inte troligt. Vi kan räkna med protester, missnöje, och till och med öppet motstånd. Om det irakiska folket organiserar ett väpnat motstånd, ett gerillakrig, kommer USA att stå inför ett mycket obehagligt scenario. En mardrömssituation.

Redan starka protester

Redan nu är protesterna starka på flera håll i världen. I London anordnades nyligen en antikrigsdemonstration - med 400 000 deltagare. Detta var den största demonstrationen mot krig sedan andra världskriget! Och i USA är även där motståndet starkare än någonsin inför något av USA:s krigsprojekt. En massrörelse mot kriget kan tvinga USA att ge upp sina planer på att dominera Mellersta östern, samtidigt som det kan skaka många av de korrupta regimer som sitter vid makten i Mellersta östern.

Därför måste vi inom arbetarrörelsens vänster förbereda oss och vara beredda att organisera kampen, mot kriget och ockupationen av Irak. Perspektivet på en långvarig amerikansk närvaro ger oss möjligheten att bygga upp en massrörelse mot imperialism och kapitalism. Därför gäller det att vi redan nu förbereder motståndet i fackföreningarna, i partiet och i SSU. Vi måste kräva av s-regeringen att de tar avstånd från USA:s krigsplaner. Kraven är:

• Stoppa USA:s krig mot Irak.

• USA ut ur Irak.

• Nej till USA-imperialismen.

• För arbetarklassens internationalism.

^{Peter Josefsson}

Från Socialisten nr 60, oktober 2002