Varsel trots stora vinster

Kapitalets verkliga ansikte

34 000 industriarbetare varslades 2001. Totalt varslades ungefär det dubbla antalet, varav en stor del inom bank- och försäkringssektorn. Antalet varsel inom industrin var tre gånger så stort som året innan och man får gå tillbaka till krisåren i början av 1990-talet för att finna så höga siffror.

I en artikel i Dagens Arbete i januari, "Se krisen med andra ögon", lugnar Harald Gatu oss med att "det blir inte som för tio år sedan. Då var det betydligt värre". Han argumenterar för att nedgången är tillfällig och vändningen kommer snart. Den inställningen verkar delas av arbetarrörelsens ledning. Men är förra året ett undantag? Gatus resonemang har brister. Låt oss syna de argument han för fram:

"[1992] hade vi en kostnadskris. Kostnaderna skenade iväg, svenska exportvaror blev för dyra att sälja utomlands. I dag har vi i stället en 'överinvesteringskris'. För mycket pengar har satsats i riskfyllda IT- och telekomaktier."

Vad är skillnaden mellan "kostnadskris" och "överinvesteringskris"? Det första betyder att kapitalisterna inte kan sälja varor med tillräckligt hög vinst. Det andra innebär att ... de inte kan sälja sina varor med tillräcklig vinst. Om man ska gissa vad de borgerliga ekonomerna menar beror en "kostnadskris" på höga löner och en "överinvesteringskris" på för dyra maskiner och anläggningar. Det är snarast så att de kriser som benämns "överinvesteringskriser" tenderar att vara djupare än "kostnadskriser". Hur satsningar på aktier kan räknas som investeringar är en annan femma.

"Nu är räntorna låga - det är billigt både för företag och enskilda att ta lån ... Då var räntorna höga".

Räntorna är visserligen låga. Men det är också inflationen. Och det är räntorna i förhållande till inflationen, den så kallade realräntan, som är det intressanta. Realräntan är i själva verket högre idag än i början av 90-talet.

"Nu är statens finanser goda - det finns ett stort överskott i statens budget. Då var det tvärtom."

Detta är knappast sant. Vid ingången till den förra lågkonjunkturen var det stora överskott i Kjell-Olof Feldts budget.

"Just nu minskar lagren i de amerikanska företagen. Vilket tyder på uppgång."

Att lagren i USA minskar beror på att många företag säljer ut sina varor till förlustpriser just för att få ner lagren. Det tyder inte på att konjunkturen vänder i sig. Många ekonomer vill visserligen se tecken på återhämtning i Europa, men ekonomin i USA går fortfarande på sparlåga, och i resten av världen har man stora problem.

Det finns alltså skäl att oroa sig för en fortsatt nedgång. Sverige brukar släpa efter övriga världen i konjunkturutvecklingen. Det skulle innebära att vi har rekordmånga varsel i ingången till lågkonjunkturen.

Det finns emellertid en skillnad idag jämfört med för tio år sedan som Gatu inte nämner i sin artikel: Många av de stora varslen har kommit från företag som går med rejäl vinst.

Vinstmaskiner varslar

År 2000 gick Avesta Polarit i Degerfors med 35-40% i vinst, vilket är rena drömmen för alla kapitalister.

Austria Tabak i Malmö läggs ner, 350 anställda är varslade.

"- Vi är den lönsammaste fabriken helt klart" säger Marion Löfstedt till LO:s Alla på jobbet. "- Vinsten per anställd är större i Sverige än i Österrike. Men när inte det argumentet passar pratar man om produktivitet i stället."

Också Sandvik går med bra vinst, den steg till 4 miljarder under första 9 månaderna 2001. Ändå säger företaget upp 2000 i USA och England anställda då aktierna sjönk efter delårsrapporten. Electrolux som sade upp 4000 gick med 6 miljarder i vinst.

Egmonts tryckeri i Malmö läggs ner och tryckningen av Kalle Anka och Hemmets Journal flyttas till Norge respektive Danmark och de anställda sägs upp. Tryckeriet gick med god vinst.

Till och med Nokia som gick med en närmast astronomisk vinst säger upp 78 personer i Linköping. Och däckfabriken i Gislaved var som bekant en vinstgivande mjölkko för Continental.

Märkliga beslut

Att företag som går med god vinst lägger förödande varsel borde bekymra alla dem som sjunger privatägandets lov. Men även i andra avseenden är ägarnas beslut svåra att förstå ur en rationell synvinkel.

Förra gången stålverket i Degerfors var nedläggningshotat arbetade facket och de anställda fram nya metoder för att effektivisera produktionen. vilket gjorde det lönsamt och tekniskt framstående. Degerfors kan framställa 300 olika stålsorter, Sheffield, dit produktionen ska flytta, klarar bara 30 sorter. Avesta fick till exempel en order värd 2 miljarder från Taiwan med krav på att stålet framställdes i Degerfors med sina specialkunskaper. Idag hade man inte kunnat ta hem en sån order.

Så varför lades Degerforsverket ner? En teori som förs fram av Dagens Arbete är att den engelska ägargruppen ställde krav på att Sheffield skulle gynnas framför Degerfors vid förhandlingarna då Avesta-Sheffield slogs samman med finska Outokompo.

På Austria Tabak i Malmö lät man en löntagarkonsult utreda situationen. Denne kom fram till att bästa alternativet var att ha Malmö-fabriken kvar.

Om bakgrunden till nedläggningen skriver tidningen Alla på jobbet:

"Till helhetsbilden hör att Austria Tabaks huvudägare, den österrikiska staten, sommaren 2001 sålde sina aktier (drygt 41 procent av bolaget) till den brittiska tobaksjätten Gallaher för 17 miljarder kronor. Gallaher, mest känt för cigarettmärket Benson&Hedges, väntas ta över hela Austria Tabak under hösten.

- För att den affären skulle bli av krävde man, och fick, garantier för sysselsättningen i Österrike, säger Marion Löfstedt. Så egentligen var vår nedläggning given på förhand."

I Katrineholm, som är hårt drabbat av en lång rad nedläggningar, vill Scania flytta tillverkningen av busschassin till Södertälje. Därmed skulle 550 av 850 jobb vid fabriken försvinna. Men enligt den löntagarkonsult som granskat fallet har Scania gjort en glädjekalkyl:

"Samordningsvinsterna är överdrivna och flyttkostnaderna blir högre än vad företaget uppgivit, det kan man läsa ut av rapporten." säger verkstadsklubbens ordförande Lars-Åke Eriksson.

Gislaved är experter på vinterdäck, en lönsam nisch i en bransch som i övrigt dras med lönsamhetsproblem. Dessutom har man tagit fram de enda giftfria och miljövänliga däcken på marknaden, en stor vinst både för arbetsmiljön och miljön i stort. (Initiativet till detta har naturligtvis inte kommit från Continentals ledning utan från Kemikalieinspektionen, facket och framsynta chefer på lägre nivå.)

Att Continental flyttar i Portugal beror naturligtvis till stor del på att företaget eventuellt får EU-bidrag för detta och att portugisiska staten går in med subventioner. Men upprinnelsen ligger längre tillbaka i tiden. Continentals ledning hade faktiskt långt gångna planer på stora investeringar i Gislaved.

Maktstrid

Men värsta konkurrenten Pirelli försökte ta över Continental genom ett så kallat fientligt uppköp. Continental stod i begrepp att ge ut en nyemission av aktier för att få in kapital till investeringarna. Men eftersom det skulle underlättat för Pirelli att ta över avstod man från nyemissionen. Och Gislaved lämnades åt sitt öde genom storkapitalets maktkamp.

Kapitalägarna och deras företagsledningar stirrar allt mer på börskurserna. Ett beslut som får aktiekursen att stiga tillfälligt är viktigare för dem än företagets långsiktiga välmående. Det är på sitt aktieinnehav de blir rika. Och nu gäller det inte längre att bli rik. Nu gäller det att bli snuskigt rik.

Börsen reagerar positivt på inlärda signaler. Om ett företag aviserar att de minskar på personalen signalerar de att de minskar kostnaderna (även om detta inte alltid är sant). Det får aktiespekulanterna att börja köpa för att hänga med i en förväntad uppgång för aktien.

Men det finns också en verklig bakgrund i sjunkande vinster inte minst i USA, som spiller över på Sverige även om inte lågkonjunkturen tagit riktig fart här än. Företagen ser en minskning i efterfrågan och drar ned på produktionskapaciteten i förväg för att inte hamna med osålda lager.

Ansvariga kapitalister finns inte

Det handlar inte om att en del kapitalister är oansvariga medan andra tar ett större ansvar som ibland hävdas.

Ända tills häromveckan argumenterade regeringen för att man skulle behålla systemet med A- och B-aktier för att det skulle vara så bra med kapitalister som tar ansvar på lång sikt. Det talet kom av sig då Wallenbergs guldgosse Percy Barnevik avslöjades som en oansvarig roffare.

Den socialdemokratiska ledningen har hyllat Wallenbergarna som "goda kapitalister". Men det är till stor del Wallenberg-sfären som har slaktat industrier i Katrineholm.

Företagsledare och kapitalister har under 1900-talets sista årtionden varit framgångsrika i konsten att heroisera sig själva. Men sanningen är att de för länge sedan spelat ut sin roll. Som exemplen ovan visar är de numera endast ett hinder för utvecklingen.

Det är typiskt att de satsningar som gjorde Ericsson framgångsrikt, som AXE-systemet och mobiltelefonin, initierades av anställda och motarbetades av Ericssons ledning. (Se till exempel Johan Ehrenbergs "Globaliseringsmyten").

Privatägandet ett hinder

Privatägandet i storföretagen har samma problem som den stalinistiska byråkratin i Sovjet: ju mer komplex produktionen blir, ju mer omöjligt blir det för ett fåtal att styra den diktatoriskt. Kapitalägarna försöker desperat komma förbi problemet genom att betala fantasipriser för de bästa företagsledarna. Men oavsett hur duktiga dessa direktörer är och oavsett hur många hundratals miljoner de kan kvittera ut, så löser det inte problemet. Enda lösningen är att staten tar de största företagen och låter dem drivas under arbetarnas demokratiska kontroll.

Det talas mycket om att man måste underlätta för nya initiativ och underlätta för innovationer att bli verklighet. Borgarna för då fram lösningar som bygger på lägre skatter och mindre reglering. Men problemet ligger till stor del i företagens odemokratiska struktur.

I Gislaved lyckades de anställda (tillsammans med en "reglerande" myndighet!) ta fram en unik produkt efter många års arbete. Företagsledningens svar blev att lägga ner fabriken. I Degerfors var det de anställda som fick företaget på fötter och gjorde det effektivt. Som tack avskedas samma anställda.

Återupprätta arbetsrätten!

Just nu har en omröstning på LO-tidningens hemsida om det är för billigt att säga upp folk i Sverige avslutats. Hela 88 procent ansåg att det är för billigt. Anställningstryggheten har urholkats under det senaste decenniet och det är dags att återupprätta arbetsrätten.

Det är numera vanligt att de som avskedas tystas med ett par månaders extra uppsägningslön mot att de inte ifrågasätter turordningen och säger ifrån sig anspråk på återanställning. LAS sätts helt ur spel. Att många anser att företagen lägger ner i Sverige för att det är dyrare att lägga ner i till exempel Frankrike antyder att borgerlighetens offensiv mot arbetsrättslagstiftningen haft framgång.

Alla papper på bordet!

Man har också gjort ansträngningar för att ta reda på fakta och komma med alternativa förslag. Ofta har löntagarkonsulter anlitats, som har kommit fram till att företagsledningen fattat dåliga beslut. I vissa fall har ledningen skyndat på det slutgiltiga beslutet om nedläggning för att förekomma att alternativa handlingsplaner läggs fram.

Aktiebolagslagstiftningen förhindrar insyn i företagen. Börsens intressen går alltid före demokratiska hänsyn. Det borde vara självklart att kräva att alla papper måste läggas på bordet inför ett nedläggningsbeslut.

Nationell kamp behövs

De drabbade anställda och deras lokala fackföreningar har i många fall fört en föredömlig kamp. I Degerfors demonstrerade 7000. Om Stockholm haft en proportionellt lika stor demonstration skulle över en miljon ha deltagit. Också i andra hårt drabbade orter, som Katrineholm och Gislaved, har kommuninnevånarna gått man ur huse för att demonstrera mot nedläggningarna.

Tyvärr har inte de nationella fackledningarna varit intresserade av att ta strid. De har åkt ner till Katrineholm och andra orter och hållit välmenande tal, men väl tillbaka i Stockholm verkar de snarast ansluta sig till förre LO-ekonomen P-O Edins åsikt att det är bra att "okvalificerade" jobb försvinner. Med tanke på hur de anställda lyckats utveckla produktionen i Degerfors och Gislaved så kan man ställa sig frågan vem som egentligen är okvalificerad.

Det är av yttersta vikt för en framgångsrik kamp mot nedläggningarna att kampen breddas. Den nationella fackliga ledningen måste ta initiativ till landsomfattande protester. Det skulle också förhindra tendenser till splittring mellan de lokala facken som i fallet Pripps.

Stridsberedskapen finns

Och medlemmarna är beredda att kämpa. I en enkät till fackligt aktiva som LO-tidningen gjort tyckte 73% att "facken är för flata". 68% var positiva till hårdare kampmetoder som strejker och fabriksockupationer!

Det är dags för fackledningen och den socialdemokratiska ledningen att lyssna till rörelsen och blåsa till kamp!

BÖ

Från Socialisten nr 57, mars 2001