Vinden har vänt

2001 kommer att ihågkommas som det år då utvecklingen vände, och detta inte enkom som en följd av terrordådet i USA. Det var det år då den internationella proteströrelsen bland ungdomar fick fäste även på svensk mark. Ett år då den ekonomiska uppgången bröts, liksom ett år då den mäktigaste stormakten någonsin skakades av det största och blodigaste terroristdådet i historien.

Den ekonomiska krisen slog till först mot de svagaste länderna i tredje världen vilket ledde till en folklig revolt i Argentina strax före jul. Nu har krisen spridit sig även till världsekonomins centrum, USA och Europa, alltmedan Japan som är Asiens ekonomiska jätte befinner sig i kris sedan länge. I Sverige varslades nära 69 000 personer om avsked, vilket är mer än en fördubbling jämfört med år 2000. Främst berördes tillverkningsindustrin, men också "IT-relaterade tjänster".

Ökad instabilitet

Terrordådet fick USA att byta sida i Afghanistan och gå till angrepp mot sina forna allierade talibanerna och stödja dess fiender. Detta ledde till att maktbalansen ändrades. Det utblottade och sönderslagna Afghanistan föröddes ännu mer, den talibanska terrorregimen störtades och ersattes av vapensmugglarna och knarkbaronerna i "Norra alliansen".

USA:s angrepp har samtidigt ökat instabiliteten i hela Asien. Israel har definitivt kastat masken och begravt allt vad fredsprocess heter, vilket ökat hotet om ett nytt israeliskt - arabiskt krig. Kärnvapenmakterna Indien och Pakistan står på randen till ett nytt krig, även om USA, Europa och Japan presoch hela befolkningen i grunden. Precis när det börjat vända uppåt kommer ny våg av massavskedanden och nedläggningar. När löntagarna äntligen börjat tro på ljusare tider kommer nya krav på uppoffringar. Börsens fall, och möjliga krasch, kommer ha en särskilt stor psykologisk effekt. Många kommer förlora sina besparingar på börsen, själva symbolen för kapitalismen, vilket kommer att undergräva tilltron till kapitalismen oerhört."

Är inte detta precis vad som håller på att ske nu?

Till detta kommer effekterna av det dramatiska internationella läget. Den fred och stabilitet som utlovades efter det kalla krigets slut är nu en saga all. De blodiga konflikterna i Jugoslavien, Mellanöstern, Tjetjenien, Indien/Pakistan, Afrika, Colombia har inte kommit ett steg närmare en lösning utan har istället förvärrats eller permanentats. Och i samma takt som bomberna regnat över Bagdad, Belgrad och Kabul har USA- och EU-imperialismens verkliga ansikte framträtt allt tydligare.

Ungdomen i rörelse

Det finns redan, sedan ett par år tillbaka, ett skikt av studenter och ungdomar som börjar röra sig till vänster och kritisera systemet. Dessa stämningar har nu spridit sig till de stora ungdomsgrupperna. På varje högstadium, gymnasium och högskola, liksom på arbetsplatser med många ungdomar finns ett ökat politiskt intresse och en rörelse till vänster.

I det socialdemokratiska ungdomsförbundet har radikaliseringen stärkt vänsterflygeln och givit den råg i ryggen. När förbundsledningen på kongressen i augusti strök socialismen ur programmet ställde sig vänstern (nära 40 procent av ombuden) bakom ett alternativt program och tågade ur kongresshallen under ordförandevalet. Sprickan i förbundet är idag mycket djup.

Även opinionsmätningarna säger en del om hur ungdomen rört sig. Tidigare då det främst var studenter som gick till vänster var det Vänsterpartiet som kunde kassera in vinsterna. Men när nu det politiska intresset ökar bland arbetarungdomen så är det socialdemokraterna som vinner mark.

Dessa ungdomar växte upp under nittiotalskrisen då kanske mamma eller pappa blev arbetslösa. Eller så växte de upp under de senaste åren av uppgång, då hoppet om en längre tid av stabila förbättringar börjad spira samtidigt som stressen och utslagningen ökat oerhört både i arbetslivet och i skolan. Dessa förhoppningar håller nu på att grusas samtidigt som arbetslöshetens spöke börjar göra sig påmint igen.

Arbetarklassens styrka

Detta talar för att radikaliseringen bland ungdomar kommer att växa och fördjupas. Nya protester mot de globala orättvisorna, mot WTO och IMF och inte minst mot imperialismens krigshandlingar kommer att äga rum i Sverige och internationellt.

Allt detta kommer till sist att sätta de stora grupperna av arbetare och tjänstemän i rörelse. Dessa grupper, som utgör den moderna arbetarklassen, är den starkaste kraften i världen. Det är detta och endast detta som kan ändra världens gång och visa vägen bort från krig, fattigdom och arbetslöshet.

I Nordamerika, Europa och Japan består befolkningen till större delen av löntagare, som inte kommer att ha något annat val än att ta strid för sina villkor när dessa hotas. Även i många av tredje världens länder utgör städernas och landsbygdens arbetare idag en majoritet. Det gäller länder som Brasilien, Argentina, Mexiko, Sydafrika, Sydkorea, Indonesien m.fl.

I Sverige är merparten av den vuxna befolkningen (3,5 miljoner) medlem i någon fackförening. Aldrig någonsin i något land har arbetarklassen varit så välorganiserad.

Kampens väg

Internationellt har arbetarklassen redan slagit in på kampens väg. Det var inte medelklassens utan arbetarklassens aktioner och generalstrejker som fällde regeringen i Argentina. Stora strejker har ägt rum även i andra latinamerikanska länder. Också i Europa och USA har arbetare börjat gå till kamp. Särskilt stora strejker och demonstrationer har ägt rum i Grekland och Frankrike.

I Sverige har massiva demonstrationer ägt rum i bl.a. Degerfors, Katrineholm och Gislaved i protest mot fabriksnedläggningar. Olika grupper har protesterat mot nedskärningar i kommunerna och har i vissa fall även nått framgång. Det finns ett starkt missnöje mot avregleringar och privatiseringar och effekterna av detta. Det gäller el, post, järnvägar och vägar, och inte minst situationen i det borgerligt styrda Stockholm.

Också på Kommunalarbetareförbundets kongress ifjol revolterade ombuden mot förbundsledningens privatiseringsvänliga linje.

Nedtonade motsättningar

I höst är det riksdagsval och fram till dess kommer kampen mot borgarna att stå överst på dagordningen i den svenska arbetarrörelsen. Motsättningarna i partiet kommer att tonas ner temporärt och krafterna kommer att satsas på att ro en valseger i land.

På den socialdemokratiska partikongressen försäkrade Göran Persson och Bosse Ringholm att svensk ekonomi nu står stark efter ett 90-tal präglat av åtstramningar. En rad reformer utlovades, bland annat höjning av A-kassan. Detta är vad de slitna partiarbetarna nu förväntar sig. Förbättringar och inget annat.

Men vad kommer vi att få?

När den ekonomiska nedgången djupnar och arbetslösheten skjuter i höjden kommer en (s)-regering att stå tomhänt. Något socialistiskt krisprogram finns inte utarbetat, och det andra alternativet känner vi till: Lägre socialförsäkringar, nedskärningar av välfärden och försämrad arbetsrätt.

En (s)-regering som än en gång försöker lägga bördorna på arbetarklassen kommer inte att möta samma tålamod som tidigare. Åtgärderna kommer att utlösa en proteststorm i partiet. Det kommer uppstå motsättningar och en spricka ända in i maktens korridorer: I partistyrelse, riksdagsgrupp och regering.

Kraftmätning mellan klasserna

Fackföreningarna kommer att dras i striderna, och förr eller senare kommer vi att stå inför en kraftmätning mellan klasserna i form av en storstrejk, på samma sätt som vid storkonflikten 1980.

I den processen gäller det att åter resa frågan om "bestämmanderätten över produktionen och dess fördelning". De som tror att socialismen tillhör historien kommer att bli förvånade.

Martin Oscarsson

Från Socialisten nr 56, januari 2002