Enda svaret på direktörernas hetskampanj:

Förstatliga storföretagen

Nu är kapitalet ute och hetsar igen. Trots att regeringen har gått ut och varnat för att man riskerar att spräcka utgiftstaken för 1999 och uppmanat departementen att vara beredda på nedskärningar, har SAF och de borgerliga partierna startat en kampanj för att sänka skatterna.

Åratal av tjatande om behovet av att få statens inkomster och utgifter i balans slängs ut genom fönstret. Det har blivit viktigare att sänka skatterna än att bevara budgetbalansen. Som anledning till behovet av skattesänkningar anger man det dåliga "företagsklimatet" som tvingar företagen att flytta utomlands. Men hur hårt beskattas egentligen företagen och de rika?

Företagsbeskattningen ligger under EU-genomsnittet. Dessutom får företagen ungefär lika mycket tillbaka i bidrag som de betalar. Enligt OECD:s "Revevue statistics" var bolagsskattens andel av den totala skatten 3% i Sverige jämfört med 7% för EU-genomsnittet 1991.

Den sammanlagda mängden av samtliga skatter ligger omkring EU-genomsnittet om man använder sig av samma beräkningsgrund för alla länder. (De flesta länder tar inte ut skatt på a-kassa, sjukförsäkring m.m. eftersom det bara är en extra bokföringsexercis för staten, vilket gör att deras "skattetryck" ser ut att vara lägre.) Med samma beräkningsgrund låg skattekvoten på ca 47% i Sverige i början av 90-talet, medan t.ex. Danmark och Nederländerna låg på ca 49%, enligt TCO:s studiematerial om EG.

Och inte är svenska skatter särskild progressiva. Den statliga inkomstskatten är en ytterst liten del av skatteinkomsterna. De flesta skatter tas in via moms, kommunalskatt, arbetsgivaravgifter och egenavgifter. Med undantag för arbetsgivaravgiften drabbar alla dessa skatter normalt de fattiga hårdast.

Varför hotar då direktörerna med företagsflytt om inte skatterna sänks?

"Dubbelbeskattning"

För det första är det ren girighet. Därför siktar de framförallt in sig på den så kallade dubbelbeskattningen av aktieutdelning (först betalar man skatt på företagens vinster och sedan om man tar ut vinsten som utdelning istället för att investera den beskattas den som personlig inkomst) och på förmögenhetsskatten.

Att ta bort eller sänka båda skatterna är lika med att ösa in pengar i de rikas fickor och öka inkomstklyftorna ännu mer. Merparten av dessa pengar skulle hamna i spekulationskarusellen och få den att snurra ännu snabbare.

Fortsatt systemskifte

För det andra såg kapitalet de nedskärningar som genomfördes, med ursäkten att man behövde avskaffa budgetunderskottet, bara som början på ett systemskifte.

Den offentliga sektorn, som arbetarrörelsen kämpade för under decennier, vill de avskaffa helt. De vill reducera den till ett slags nattväktarstat kombinerad med ett lågt grundskydd (typ fattighusen) för de sämst ställda.

Att sänka skatterna är således också ett led för att framkalla nedskärningar, efter det att budgetunderskottets piska har blivit uttjänt. Den offentliga sektorn har länge varit en nagel i ögat för kapitalet. Den offentliga sektorn är en samhällelig del av arbetarklassens lön.

En attack på den offentliga sektorn är därför ett försök att minska arbetarnas del av ekonomins frukter. Och som en spegelbild vill man privatisera de mest lönsamma delarna av den offentliga sektorn så att kapitalet kan öka sin vinstandel.

Meningslöst kämpa?

För det tredje så har direktörerna ett mer allmänt propagandiskt syfte. De vill signalera att vi måste acceptera orättvisor, arbetslöshet, sämre arbetsvillkor m.m. och att det är meningslöst att kämpa emot. Varje arbetarkamp framställer de som att den bara slår tillbaka mot dem som kämpar eftersom de genom sin kamp riskerar att förlora sina jobb.

För att lägga tyngd bakom sina önskningar har kapitalet dragit igång en enorm kampanj i media. Dels får varje antydan om flytt ett enormt utrymme i media och det framställs som om det vore produktionen som flyttas.

Inget folkligt stöd

Dels försöker de desperat att framkalla en bild av att det finns ett folkligt stöd för skattesänkningar. "Skatterevolten är igång", skriver industriförbundet skatteexpert på DN:s debattsida (18/5 -98). Och "Regeringen har lyckats med det till synes omöjliga – att få svenska folket att revoltera mot skatterna" (ledarplats Dagens Industri 14/5 -98) är ett axplock från propagandakampanjen som använder sig av den gamla metoden av att hävda en lögn så pass ofta att den till slut blir sann.

"Skatteuppror"

Kapitalets skribenter är otåliga. De uppmanar också läsaren att fixa skattesänkningar på egen hand redan nu. "Köp så lite som möjligt på systembolaget. Skaffa istället sprit, öl och tobak svart eller utomlands!… Fråga alltid bilreparatören, hantverkaren, städerskan och tandläkaren om de vill ha svart betalning... Missa aldrig en möjlighet att minska de offentliga utgifterna!" skriver Axel Odelberg i Finanstidningen (28/4 -98).

Mats Edman, chefredaktör för Veckans Affärer, skriver att det är moraliskt rätt att fiffla med skatterna (april -98). Och båda har varit ivrigt påhejade av Svenska Dagbladets ledarsida (se t.ex. 6/5 -98). Så långt har hetsen mot skatterna gått nu att de inte ens drar sig för att öppet uppmana till brott.

Beredda betala mer

Men de har inte folket med sig. Umeåsociologen Stefan Svallfors har undersökt saken vetenskapligt och bevisar, förutom att det finns ett massivt stöd för den offentliga sektorn, att nästan två tredjedelar av svenska folket t.o.m. är beredda att betala mera skatt om det går till skola, vård och omsorg.

Onekligen har dock en rad företag flyttat utomlands under de senaste åren. Orsakerna till detta finns dock att finna på annat håll än skatterna. Det är inte till de riktiga skatteparadisen – Malawi, Singapore eller ens Irland – som man har flyttat utan till Zürich, London och i fallet Merita-Nordbanken till Helsingfors.

Centraliseringstendens

Dessutom är det inte produktionen man har flyttat. Volvo lägger ned produktion i lågskattelandet Thailand innan man gör det i Sverige och många amerikanska företag har startat produktion här för att komma in i EU. De tycker skatter och löner är billigare än i Tyskland och arbetarna bättre utbildade än i England.

Huvudkontoren flyttar

Under 90-talet har ungefär lika mycket kapital flödat in i Sverige som det har flödat ut. Det är huvudkontoren som har flyttat. Och det är av ungefär samma skäl som nästan inga svenska storföretag har sina huvudkontor i Norrköping, Karlstad eller Örebro. Att Volvo kommer att styras från Detroit är knappast förvånansvärt då det handlar om ett jättehaj som äter upp en liten gädda. Detta är bara ett litet exempel på kapitalets koncentrations- och centraliseringstendens som Marx pekade på redan i Kommunistiska Manifestet.

I en värld där ekonomin blir allt mer integrerad, där företag slås ihop till några få monopol, koncentreras också makten till några få centrum. Och Sverige är inte en av de större ekonomierna i världen.

Förstatligande

Denna process, där den ekonomiska makten koncentreras till allt färre händer, kan bara stoppas genom förstatligande, hur underbara man än påstår att småföretagen är. Att Ericsson vill flytta till London är nog mest bara ett hot, men det kan också bero på att direktörerna dras till maktens centrum i sin jakt efter status, umgänget med likasinnade och "kulturen". Dessutom kan de kraftigt höja sina löner både före och efter skatt eftersom de inte ha den svenska arbetarrörelsens ögon på sig.

Internationell kamp

För att bemöta detta måste arbetarrörelsen ha en dubbelstrategi. Dels måste man liera sig med arbetarrörelsen i andra länder för att organisera en internationell kamp. Dels måste man förstatliga storföretagen under arbetarnas demokratiska kontroll och styre.

Dessa åtgärder skulle innebära ett slut, en gång för alla, för kapitalets möjligheter att utöva utpressning för att få igenom sina krav på försämringar och öppna vägen för en bra offentlig sektor och ett rättvist samhälle.

JC

Från Socialisten nr 38 feb 1999