Ljusa prognoser på lösan sand

För drygt två år sedan kollapsade thailändska valutan bahten. Detta följdes av en snabb och djup ekonomiskt nedgång i hela Sydostasien. Världens börser skakades. I december 1997 publicerade Socialisten en längre artikel med rubriken "De första skalven - börskrisen en varning". Där förklarades att utvecklingen i Sydostasien och på aktiemarknaden inte var någon slump, utan reflekterade djupare problem i det kapitalistiska systemet. I denna artikel tar vi upp hur det gått med de förutsägelserna.

I artikeln förutspåddes att "Vi är på väg mot nya konjunkturnedgångar i världsskala. Den enda frågan är när, och hur djup? På den första frågan är det omöjligt att ge ett definitivt svar. Man kan bara säga att efter sju år av ekonomisk tillväxt i USA är det troligt att nuvarande uppsving inte fortsätter mer än ett eller två år till, möjligen tar den slut långt tidigare." Vidare skrevs det att den kommande nedgången skulle vara "en djup depression, antagligen den djupaste sedan 1945." Knappt ett år senare verkade perspektivet på väg att bekräftas. Ryssland följde Sydostasien ned i djupet och Brasilien var också på gång och återigen rasade börsen. Den samlade tillväxten i världen var nere på 1.9%, en av de lägsta tillväxten sedan 30-talet, även om industriländerna inte var särskild drabbade. Men sedan dess verkar det har vänt. I USA tuffar ekonomin på i hög fart. I Sverige och en del andra industrialiserade länder förutspås en hög tillväxttakt. Sydostasien verka vara på gång igen. T o m Ryssland har fått ett lyft. Har vi missbedömt epokens karaktär? Har IT verkligen lagt grunden för en ny längre period av ekonomisk tillväxt? Har "IT-länderna" passerat igenom en mild konjunkturnedgång? Eller var det bara timingen av den ekonomiska nedgången som var fel?

Produktivitet

För några år sedan påpekade Robert Solow, nobelpristagare i ekonomi, att "nuförtiden kan man se dataåldern överallt förutom i produktivitetssiffrorna". Detta är avgörande. Om inte datorisering eller nånting annat leder till ett lyft för produktiviteten innebär det att alla kapitalismens grundläggande problem kvarstår. Det är en utveckling av produktiviteten (produktionsresultat per arbetad timme) som innebär att det finns mera för alla. Så var det under efterkrigsuppsvinget. Mellan 1947 och 1973 ökade produktiviteten i OECD- länderna med en genomsnittlig årstakt på 3%. Sedan dess har utvecklingen sackat efter rejält och det är därför som vi har en period sedan mitten av sjuttiotalet av arbetslöshet, nedskärningar och social utslagning. Mellan 1974 och 1991 utvecklades produktiviteten med enbart 1% per år! Visserligen har det höjts till i genomsnitt 1.3% mellan 92-98. Men frågan är om inte detta mera är ett resultat av ökad utsvettning än av en tillämpning av modern teknik. Industrin datoriserades under 70-talet, kontoren på 80-talet. Under 90-talet är det hemmen som har datoriserats och anslutits till internet. Och hemmen är väl knappast det område där datorisering leder till en ökning av produktiviteten i produktion och service, även om internet i hemmen i viss utsträckning har förbättrat distributionen av varor. Så det är inte så konstigt att produktivitetssiffrorna ser ut som de gör. Det återstår att se om alla IT-löften infrias.

Om man gräver djupare i produktivitetssiffrorna hittar man en än mer oroväckande tendens. Den amerikanska ekonomen Robert Gordon har brutit ned de amerikanska produktivitetssiffrorna för att se exakt var förbättringarna har skett. Han upptäckte att produktivitets tillväxten är koncentrerad till en mycket liten del av ekonomin: datortillverkning. Där har produktiviteten ökat med otroliga 42% årligen mellan det fjärde kvartalet 1995 och det första kvartalet 1999. Trots att datortillverkning bara är 1.2% av USAs tillverkningsindustri så räckte detta ensamt för att ha en stor effekt på produktivitetssiffrorna för hela ekonomin. Vad vi ser är med andra ord ett helt traditionellt fenomen - storskalig industri leder till kostnadseffektivitet. När datorn blev en massprodukt under 90-talet, då hushållen började köpa datorer, flyttade datortillverkningen ut från garagen och in i fabriker som kostar 1 miljard dollar och som kan spy ut produkter allt billigare. Vad beträffar resten av ekonomin skriver Gordon klartext: "Produktivitetsutvecklingen i den amerikanska tillverkningsindustrin sedan 1995 har varit urdålig snarare än värd uppskattning. Inte bara har produktivitetstillväxten i konsumtionsvaruindustrin varit långsammare under 1995-1999 än under 1972-1995, men produktivitetstillväxten i kapitalvaruindustrin, datorer borträknade, har utvecklats ännu långsammare. I och med detta bör vi kunna avfärda teorin att IT innebär att vi har kommit in i en ny krisfri ekonomisk epok likt den på 50- och 60-talet. Det har alltid funnits perioder av tekniska innovationer under kapitalismen, utan att de förändrar dess grundläggande karaktär. 20-talet till exempel var en sådan period. Radion (dåtidens IT) och tillämpning av elektricitet i industrin slog igenom.

20-talet

Om man tittar på en rad avgörande faktorer så liknar faktiskt den ekonomiska utvecklingen mera 20-talets än 60-talets. Världen har delats upp i tre stora handelsblock som bekämpar varandra. Lite i tysthet har det skett en kvalitativ förändring i bråken under det senaste året. Tidigare höjdes tonen i ordkriget allt mer och fler och fler non-tariff handelshinder infördes. I år har man antagligen för första gången sedan andra världskriget infört strafftullar. På grund av EU:s obstinata insisterande att begränsa handeln med så kallade dollarbananer, till fördel för bananer från framförallt de gamla franska kolonierna, har USA infört strafftullar på en lång rad produkter, bland annat svenska pepparkakor och Husqvarnas symaskiner. Visserligen berör strafftullarna bara en liten del av den totala handeln, men det finns också bråk om stål, kött, mobiltelefoner mm Till och med det svenska filmavtalet har berörts av detta. Och allt detta i en högkonjunktur!

EU länderna bråkar sinsemellan om allt möjligt. Tyskland med Frankrike. De fattiga EU-länderna med de rikare. Och Storbritannien med alla. Men en sak håller de ihop om: Håll USA och Japan borta! Det är denna paroll som utvecklas allt mer till att bli kittet som håller ihop EU. Och därför backar EU inte, trots att de uppenbarligen bryter WTO-reglerna, som de själva har skrivit på. Grunden är förberedd för en nedåtgående spiral i världshandeln på grund av strafftullar och konkurrerande devalveringar precis som på trettiotalet. Om ekonomin vänder nedåt. Mellan 1929 och 1933 försvann 2/3 av världshandeln.

Globalisering

Globalisering är ingen motvikt till denna utveckling, snarare tenderar det att förvärra situationen. Vi får inte glömma att andelen handel och direktinvesteringar före första världskriget var lika stor för industriländerna som idag. Det var just detta som ledde till första världskriget. De globala ekonomiska konflikterna om marknadsandelar fick sitt utryck i en strid med militära medel. Detta är inte aktuellt idag i de industrialiserade länderna. Kärnvapensgalenskap (MAD- mutual assured destruction) och arbetarklassens styrka kommer att få borgarklassen att tveka inför att ta till militära medel, men desto intensivare kommer handelskriget att utvecklas i en ekonomiskt nedgång. Däremot förs det idag krig i Afrika - i Sudan, Zaire, Kongo - där USA och Frankrike står på olika sidor. Imperialistländernas tendens att kriga med varandra genom ombud kommer att skärpas i en ekonomisk kris. Splittringen av Jugoslavien och de åtföljande krigen var ett första resultat av att den tyska imperialismen hade andra intressen än den amerikanska i området.

Spekulation

En annan avgörande faktor som har mer gemensamt med 20-talet än med 60-talet är den våldsamma utvecklingen av spekulationen. Den amerikanska börsen är värderat till 150% av BNP, vilket är nästan dubbelt så mycket som 1929, som var det senaste rekordet. 1990 var Dow Jones index två gånger nivån på nivån på timlöns-indexet , nu är det 7 gånger så mycket. Värdet på aktier tappar allt mer kontakt med ett företags verkliga värde, speciellt bland IT-företagen. Där verkar det inte ens spela någon roll om de har gjort förluster i flera år, bara förhoppningen finns om stora vinster någon gång i framtiden eller åtminstone förhoppningen om att värdet på aktien kommer att stiga snart.

De senaste årens börskrascher har bara ökat spekulationstrycket. Spekulanterna pekar på att det trots allt blev en återhämtning. Och nu tror de att börskrascher i själva verket är obetydliga. "Börsen återhämtar sig alltid, man kan aldrig förlora bara man håller fast vid aktierna". "På lång sikt är aktier alltid en god investering." Det var förstås precis denna mentalitet som ledde till börskraschen som började 1929 och slutade 1932. Då hade Times Industrial index sjunkit från 542 som mest, till 58.

Spekulationen fungerar ungefär som när vatten kom in på Estonias bildäck. Båtens krängningar förstärktes när vattnet skvalpade från ena sidan till den andra tills allting sjönk. En av huvudorsakerna till detta är att ökningen i värdet på pappersbitar tas som intäkt för att låna. I USA spenderar hushållen varje dag 30% mer än sina inkomster. Dessa pengar använder man delvis för att köpa aktier och därigenom trissa upp priserna ännu mer och delvis lägger de grunden för dagens konsumtionsboom. Idag har nästan hälften av hushållen aktier. Självklart skulle en börskrasch därför ha långt större konsekvenser på ekonomin än 1929, då betydligt färre ägde aktier.

Spekulation, skulderna och risken för handelskrig gör hela systemet instabilt. Och på alla dessa fronter har det bara blivit värre under de senaste åren. Trots detta säger borgerliga ekonomer att vi inte behöver oroa oss. De plockar fram en rad faktorer för att lugna oss. När det inte är IT eller globalisering så är det låg inflation, låga räntor, den snabba återhämtningen från börskrascherna, den långa konjunkturuppgången i USA och rationalisering genom sammanslagning och uppköp av företag. Detta ska utgöra grunden för en "ny ekonomi" eller åtminstone för en relativ krisfri ekonomi. Men allt detta fanns på 20-talet. Så det är klen tröst de erbjuder.

Mitten av 70-talet

Mitten av 70-talet markerade en avgörande vändpunkten i världsekonomin. Perioden innan dess präglades av en period av snabb och stabil tillväxt på bred basis, avbruten enbart av korta perioder då tillväxttakten sjönk. Sedan dess har ekonomin utvecklats på allt smalare och instabil grund, avbruten av nedgångar som man aldrig riktigt återhämtar sig från. För de flesta, även i USA, har de senaste 20-25 åren inte inneburit annat än nedskärningar, arbetslöshet, sänkta reallöner och inte minst ökat utsvettning. Stressen på jobben är idag större än någonsin. Utbränning, utslitning och andra stressrelaterade sjukdomar ökar hela tiden. Produktivitetsökningar har idag mer att göra med detta, än med nya maskiner och smarta omorganiseringar. Ett klassisk exempel på detta är vad som hände på Scania tidigare. En ny chef tillsattes och lyckades höja produktiviteten – genom att öka hastigheten på det löpande bandet.

Alla underliggande faktorer pekar på att den bedömning som vi gjorde tidigare stämmer. En djup nedgång är på väg. Varför den dröjt kommer Socialisten att ta upp i nästa nummer i en debattartikel.

JC 3/9

Från Socialisten nr 43 sept 1999