Nej till upphandling - kollektivtrafik i offentlig regi

Äntligen några som säger ifrån på allvar! Så upplevdes busstrejken av hundratusentals arbetare. Strejken, som pågick i tolv dagar och omfattade nästan 16 000 bussförare, är den näst största på nittiotalet. Den visar att arbetarklassen fått nog av försämringar och ökad arbetsbörda, och den är ett exempel för alla löntagare. Strejken har stärkt sammanhållningen, pressat fram eftergifter från arbetsgivarna och flyttat fram positionerna inför de lokala förhandlingarna.

Samtidigt står det klart att resultatet var magert i jämförelse med vad som kunnat uppnås om kommunal använt hela sin styrka. De flesta förare är därför missnöjda över utgången.

Ingen prutmån

Kommunals krav var inte särskilt långtgående och sågs av många som ett minimum. Missnöjet har grott länge och i Stockholm fanns stämningar för en vild strejk.

Det var först när det började koka över på allvar som Kommunal tog till strejkvapnet. Och när bussförarna väl gavs möjlighet att strejka så var det inte för att ge efter på kraven.

Men detta var precis vad som skedde!

Frågan om raster fick ingen snabb lösning, utan ska förhandlas lokalt. Om arbetsgivarna är motvilliga kan det dröja 1,5 år innan frågan är reglerad, och då ska de minst vara 6 minuter varannan timme, jämfört med kravet på 10 minuter.

Även frågan om dag-arbetstiden ska förhandlas lokalt. Där var kravet en sänkning till 9 timmar jämfört med dagens 11-13 timmar.

Ramtiden, vilket är den tid inom vilken arbetspassen kan förläggas, sänks från 16 till 13,5 timmar. Detta berör främst de som kör linjetrafik på längre sträckor. De flesta som kör i läns- och tätortstrafik har sina arbetspass förlagda inom 13,5 timmar och även detta är alldeles för lång tid.

Det var främst i lönefrågan som Kommunal kom i närheten av vad man krävt. Lönerna höjs med 400 kronor i år och 450 kronor nästa år, vilket ligger någon hundralapp under vad man krävt. OB tilläggen höjs från 10 kronor till 10,60/timme, respektive 20 kronor till 21,20/timme. Slutligen återinförs ett storhelgstillägg på 42 kronor/timme. Detta låg tidigare på 55 kr i timmen, men togs bort för ett par år sedan.

Men det finns också missnöje med detta. Den som kör buss har ansvar för många människors liv och säkerhet. Förarna utsätts för stora psykiska påfrestningar. Ändå har många bussförare en grundlön som ligger under 15 000, och OB tilläggen är mycket låga.

Fanns mer att vinna?

Därför var det bara med nöd och näppe som medlarbudet kunde drivas igenom i Kommunals förhandlingsdelegation. Enligt uppgift i teve fanns bara en rösts övervikt för ett godkännande vid den första omröstningen. Vid den andra - som hölls efter att arbetsgivarna deklarerat att de var beredd att hitta positiva lösningar på problemen som utlöst strejken - blev röstsiffrorna 19 för, 9 emot och några nedlagda. I det läget, med en splittrad förhandlingsdelegation, hade en omröstning bland de strejkande varit på sin plats.

De flesta bussförare var beredda att fortsätta strejken, hade det då varit möjligt att uppnå mer? Ja!, om kommunal och LO hade använt sin fackliga styrka på allvar. Strejken hade ett otroligt starkt stöd bland allmänheten och andra arbetare. En undersökning gjord av Aftonbladet/SIFO strax före uppgörelsen visade att 77% stödde bussförarna, och endast 2% arbetsgivarna. Medierna fick därför leta med ljus och lykta för att hitta någon som var kritisk mot bussförarna.

Självklart fanns risk för att detta stöd skulle minska om strejken fortsatt för länge. Kommunal skulle därför ha satt ett hårdare tryck på bussarbetsgivarna och kommunerna, och utnyttjat det breda stödet på ett bättre sätt. Man hade haft allt att vinna på en mer aktiv konflikt: att skicka ut grupper av strejkande till andra arbetsplatser, att dela ut flygblad i massupplaga, och att genomföra protester på gator och torg. Demonstrationerna i Stockholm och Göteborg gav en glimt av de möjligheter som fanns.

Under strejkens gång fanns möjlighet att utlysa endags-strejker inom all kollektivtrafik tillsammans med Transport och SEKO (som organiserar tunnelbaneförarna), kombinerat med massdemonstrationer för de strejkande och alla som stödde dem.

Man hade också kunnat hota med sympatistrejker inom andra sektorer.

Varför skedde då inte detta? Därför att Kommunals ledning, liksom ledningen i de flesta fackförbund, är inriktade på samarbete och förhandlingar med arbetsgivarna. När de trots detta tvingas utlysa strejk så vet de inte riktigt hur striden ska tas. Istället för att vidga konflikten och löpa linan ut accepterar de i grunden arbetsgivarnas argument om att bolagen inte har råd. Rimliga arbetsförhållanden för bussförarna och god service betyder möjligtvis att en del privata bolag gå i konkurs, och då hamnar frågan hos politiker. Återkommunalisering och mer pengar till offentliga sektorn är det som behövs. Att det finns pengar i Sverige inte minst visas av spekulationskarusellen och börsyran. Men förbundsledningen tycks inte ha något perspektiv på att man kan använda medlemmarnas kampvilja för att gå utanför de givna ramarna vid förhandlingsbordet. Följden blir att de försöker avsluta strejken så snart som möjligt.

En viktig erfarenhet av strejken är därför att det behövs en facklig ledning som är mer kampberedd. Sverige har världens mäktigaste fackföreningar, åtminstone på papperet. Enbart Kommunal har 660 000 medlemmar. Men denna styrka kommer bara till nytta om den används. Då skulle fackföreningarna bli den starkaste kraften i samhället.

Strejken handlade om mer än bussförarnas villkor. Arbetsbördan har ökat enormt för nästan alla yrkesgrupper. Enligt en undersökning gjord av SCB 1997 ansåg tre av fem att deras arbetstakt ökat så mycket att sömnen försämrats. Stress och "utbrändhet" är de vanligaste arbetsmiljöproblemen. I industrin har produktionen per anställd ökat med 50% mellan 1990 och 1996, till stor del genom ökad arbetstakt.

Därför är strejken en väckarklocka. Den har redan jämförts med gruvarbetarstrejken 1969-70. Också då handlade det om revolt mot dåliga arbetsmiljöer och hårda ackord, som möte stor sympati. Strejken i malmfälten blev signalen till en omfattande facklig kamp för högre löner och bättre arbetsvillkor.

Nej till upphandling

Busstrejken var också en politisk kamp. Den viktigaste orsaken till att arbetsvillkoren blivit sämre är privatiseringen. Kommuner och länstrafikbolag har lagt ut 90% av all kommunal och regional kollektivtrafik på anbud för att spara pengar.

Enligt de privata bussbolagen har detta lett till att kostnaderna minskat med 2,5 miljarder, och att biljettintäkternas andel av inkomsterna ökat från 35 till 50%. Detta må vara en överdrift eller inte. Men det som sparats har betalts av förarnas blod, svett och tårar, och av passagerarna i form av sämre service och säkerhet.

Ansvaret för dessa beslut måste också läggas på de socialdemokratiska politiker som dragits med av talet om marknadens välsignelser. Budskapet från strejken måste föras fram med kraft i det socialdemokratiska partiet.

• Rusta upp den offentliga sektorn!

• Nej till anbudsförfarande och billighetsdrift!

• Återkommunalisera kollektivtrafiken och satsa de pengar som krävs för säker trafik och god arbetsmiljö!

MO 16/3 -99

Från Socialisten nr 39, mars 1999