Pigjobb lösning bara för rika

Arbetstidsförkortning krävs

Män och kvinnor är inte jämställda. Inte ens i Sverige, det mest jämställda landet i världen. Den slutsatsen drar Kvinnomaktsutredningen, som engagerat över 100 forskare och publicerat tretton vetenskapliga rapporter.

Betyder det att kvinnor från olika klasser och partier skulle kunna förenas i en gemensam kamp mot orättvisorna? Det kan se så ut så länge man nöjer sig med till intet förpliktigande deklarationer om alla människors lika värde. Men så fort man börjar prata om vad som ska göras skär frågorna som skalpeller genom "kvinnogemenskapen".

Offentliga sektorn

Den första stridslinjen går vid den offentliga sektorn. Grundvalen för kvinnors likställdhet med män är möjligheten att arbeta och försörja sig själva. För att kvinnor ska kunna arbeta utan att sätta barnens, och gamla föräldrars, trygghet på spel måste det finnas en utbyggd barn- och äldreomsorg. I Sverige byggdes den offentliga omsorgen ut, präglad av arbetarrörelsens värderingar. Tillgänglig och lika för alla. Med hög kvalitet och demokratisk insyn.

Naturligtvis var det inte himmelriket överallt, men det var ett enormt framsteg för kvinnorna. Och för barnen och de gamla. Man kan kritisera att den offentliga sektorn som arbetsmarknad blev ett slags kvinnoreservat där de fortsatte att utföra traditionellt kvinnliga sysslor (barnskötsel, vård, städning etc.), men jämfört med att arbeta oavlönat, oorganiserat och isolerat inom hemmets fyra väggar, eller uselt betalt och utan rättigheter som hembiträde, är förbättringen dramatisk.

Besparingar slår hårt

Men under 80- och 90-talen har Svenska arbetsgivareföreningen och dess språkrör i de borgerliga partierna, inklusive de "borgerliga feminister" (det är deras egen beteckning) som dykt upp på senare år riktat attack efter attack mot den kommunala och statliga verksamheten. Nu är det hela sjukhus de vill sälja ut. Bakom parollerna om effektivisering och konkurrensutsättning döljer sig ett strategiskt mål att öppna nya marknader för privata företag som jagar vinster, att öka pressen på arbetarna och att försvaga fackföreningarna. Tyvärr har också många socialdemokratiska beslutsfattare svalt argumenten.

Varje "besparing", personalinskränkning och åtstramning inom vård och omsorg är ett slag mot kvinnorna. Både mot oss som är beroende av servicen och dem som arbetar inom den. Följden av den ekonomiska svältkosten har blivit oroliga barngrupper, stökiga klasser, vanvård och utbränd personal. Yrkesinspektionen kallas till det ena jättesjukhuset efter det andra. Det yrkesmedicinska Moaprojektets ledare talar om att många anställda i Sverige befinner sig i "något som snarast kan liknas vid ett chocktillstånd". Att arbeta inom kommuner och landsting är tungt idag. Allt fler anställningar blir tidsbegränsade. Många tystnar av rädsla att bli av med jobbet. Det som krävs är en mycket stora ekonomiska satsningar för att bryta den negativa trenden. 1996 krävde de socialdemokratiska riksdagskvinnorna att 100 000 kvinnor skulle anställas i den offentliga sektorn. Det skulle vara en verkligt rejäl satsning på de arbetande kvinnorna.

Högerns verkliga intressen

Men högerkrafterna har rakt motsatta intressen. De vill ha massiva skattesänkningar och fortsatta nedskärningar. De tar problemen som utgångspunkt för att hävda att den offentliga sektorn, med sina låga löner, är en återvändsgränd för kvinnorna. "Släpp kvinnorna loss!" utropar SAF och målar upp en framtidsbild av kvinnor som egna företagare, med höga inkomster och markservicen ordnad genom privat hemhjälp.

Verkligheten är en annan. I de flesta fall betyder privatisering att stora (ofta internationella) bolag tar över verksamheten. ISS-Care, Partena, Cure, Praktikertjänst o.s.v. De ska driva den till lägre kostnad och samtidigt pressa ut en vinst. Det kan inte betyda något annat än ytterligare krav på de anställda och/eller försämring av servicen. Det visade skandalen på Polhemsgården i Solna, fallet med ambulansförarna som tvingades köra otjänliga bilar, Tvättman, m.m. Småföretagarlivet är också betydligt hårdare än den idyll som utlovas. Arbetslösheten hänger över alla som ett reellt hot idag. Av friheten blir inte mycket annat än rent slit kvar när man ska ut i den stenhårda konkurrensen på den kapitalistiska marknaden.

Det här är emellertid just vad moderaterna vill ha. Deras "jämställdhetspolitik" säger att avreglering av arbetsmarknaden är vägen framåt. I en helt avreglerad arbetsmarknad skulle man nämligen inte se kvinnor som grupp, utan varje person för sig. Vad de menar är att när fackföreningarna oskadliggjorts kan arbetsgivarna göra som de vill.

Pigdebatten

Det är i det ljuset man måste se den s.k. pigdebatten. Förslaget att "kvinnor måste få möjlighet till professionell hjälp i hemmet", d.v.s. skattesubventionerad sådan, är det enda konkreta förslag att öka jämställdheten som de borgerliga presenterat. Men flera har hakat på, bl. a. TCO-tidningen (nr 18, 1997) Det anses kunna lösa den stressade karriärkvinnans problem, samtidigt som en del mindre framgångsrika kvinnor skulle kunna få jobb. "Behoven finns. Den svarta marknaden sväller", skriver TCO-tidningen.

De frågor man måste ställa sig då är: Vilka behov? och Vilkas behov tillfredsställer det här förslaget?

Vem har råd?

Grundproblemet är att vi inte orkar kombinera ett allt mer krävande yrkesliv, hushållsarbete och ett bra familjeliv. Det handlar om tid! Om några vill köpa sig tid genom att betala andra för att städa eller se efter barnen så visst får de det. Men ingen ska inbilla sig att det vare sig ändrar arbetsfördelningen mellan könen eller är en lösning för normalinkomstfamiljen. Minimi-kravet man måste ställa är att de som utför tjänsterna ska ha ordentliga anställningsvillkor, facklig organisering och en anständig lön. Då kommer man upp i en timkostnad på över 150 kronor (TCO-tidningen). Marknadsundersökningar som ALU-projekt gjort i Kungälv och Leksand visar att de flesta hushåll som skulle kunna vara intresserade av att köpa hemservicetjänster kunde tänka sig att betala 50-60 kronor i timmen. Det visar att även om staten subventionerade dessa tjänster (t.ex. ingen arbetsgivaravgift) skulle de vara för dyra för de flesta.

Den grupp som verkligen skulle kunna ha behov av hjälp hemma - de ensamstående föräldrarna (till 90% kvinnor) - är samtidigt den grupp som i genomsnitt har det sämst ställt ekonomiskt. Under 90-talet har deras ekonomi försämras mest. Deras situation kan bara förbättras genom att samhället ger stöd, kanske också i form av städning och professionella barnvakter ibland. De allra flesta ensamma mammor saknar pengar att köpa sig tid. Det är de rika som köper sig fria från grälen om städning, liksom från många andra världsliga problem. Att då överhuvudtaget tänka sig att ta pengar som annars skulle ha gått till de akuta behoven inom vård, omsorg och skola är absurt. Samhällsekonomiskt sett är det en helt felaktig prioritering av både ekonomiska och mänskliga resurser.

Arbetstidsförkortning

För att lösa knuten arbete-familj för majoriteten av kvinnor i LO, TCO och delar av SACO krävs något helt annat. Förutom den offentliga sektorn måste en arbetstidsförkortning till. Det förs ett obegripligt resonemang till och med i fackliga organisationer om att de lågavlönade deltidsarbetarna inte skulle ha råd med detta. Kravet sex timmars normalarbetsdag för alla utan lönesänkning skulle självklart betyda att vi som idag betalar vår arbetsförkortning själva, och betalar dyrt, skulle få ut en högre månadslön med samma arbetsinsats.

Ingen arbetstidsförkortning tidigare i Sverige har någonsin inneburit en sänkning av månadslönen. I Tyskland har den fackliga kampen resulterat i både arbetstidsförkortning, högre månadslön och en minskning av övertidsuttaget. Sex timmars arbetsdag för alla skulle omedelbart förändra relationerna mellan könen. I dag deltidsarbetande kvinnor skulle få högre inkomster och män skulle få mer tid till barn och hushållsarbete. Om lönen ändå är för låg så handlar det om att ta strid för låglönesatsningar. Men det är en annan fråga. Alla försök som gjorts med arbetstidsförkortning visar dessutom att de anställda mår bättre och blir mindre utslitna.

Arbetslösheten hot

Kvinnomaktsutredningen hade inte mandat att komma med förslag om arbetstidsförkortning. Men den konstaterar att det inte går att leva ett bra liv med både barn och arbete om man är kvinna i dagens Sverige. Utredaren Kristina Persson visar att födelsetalen just nu är det lägsta sen mätningarna började. Vartannat äktenskap spricker. Det är ofta kvinnan bryter upp p.g.a. bristen på jämställdhet. Ytterligare ett hot mot kvinnors oberoende är naturligtvis arbetslösheten. Utredningen utmynnar därför i ett förslag på en ny utredning, ALVA - Arbete, Liv och Välfärd åt Alla - som ska ha som mål att ge människor en rimlig balans mellan arbete och familjeliv. Det förslaget kan vi oreserverat ställa oss bakom.

Men om regeringen fortsätter att försöka tillfredsställa kapitalet är i stället hårda angrepp att vänta, mot kvinnorna och hela arbetarklassen. En urholkning av arbetstidslagen t ex skulle göra det ännu svårare att kombinera arbete och barn. När det gäller arbetstidsförkortning är motståndet från arbetsgivarhåll kompakt. Det måste till en mobilisering i fackföreningarna, här precis som i andra länder, om det ska hända något. Det kommer att krävas kamp både för att försvara de rättigheter tidigare generationer vunnit, för att förändra partiets politik och ändra maktförhållandena i hela samhället. I den kampen kan de arbetande kvinnorna spela en avgörande roll.

KA

Från Socialisten nr 37 dec 1998