Valet, skatterna och de borgerliga

Moderaterna ska sänka skatten.

Folkpartiet vill försvara välfärden.

Centern är garanten för miljön.

Och kristdemokraterna för moralen.

Moderaterna kan inte ensamma vinna ett val. Därtill är partiet alltför mycket överklass- och högerpräglat. Därför behövs partier som kan ge borgerligheten ett mer folkligt och mänskligt ansikte. Det betyder inte att den borgerliga splittringen enbart är taktiskt betingad. Det finns verkliga motsättningar, t.ex. mellan småföretagare och de stora kapitalägarna, som avspeglas i de borgerliga partierna.

Dessa faller dock i bakgrunden när det handlar om att bekämpa arbetarrörelsen och de reformer som denna vunnit under åren. Då råder det ingen tvekan om att det är storkapitalet, representerat av moderaterna som för befälet. En ny borgerlig fyrpartiregering eller en socialdemokratisk regering med stöd av vänsterpartiet eller miljöpartiet. Det är vad valet handlar om. Lennart Daleus tal om en mittenregering utan moderaterna är bara ett illa dolt försök att dölja att centern inordnat sig i de borgerliga leden igen.

Småföretagarnostalgi

Borgerlighetens huvudstrategi är att försvaga arbetsrätten och bryta sönder den välfärd som finns kvar. Bakom denna står den enig. Det främsta slagträt i angreppen mot arbetsrätten är småföretagarna. De borgerliga partierna tävlar om att vara de främsta företrädarna för småföretagsamhet och "folklig kapitalism", och om att bekämpa de trygghetslagar och avtal som man påstår hämma företagandet. Småföretagarna framställs som hjältar som skulle kunna rädda Sverige om de inte hunsades av storebror staten och facket. På centerstämman lyfte Daleus fram de mest antifackliga traditionerna i partiet: Försvaga facket, inför individuella anställningsavtal istället för kollektivavtal, företagsanpassa lönerna och öka löneskillnaderna.

Näst i tur stod kristdemokraterna som förklarade att arbetsrätten hindrar de små företagen från att anställa folk, och att fler än de två man tidigare krävt, ska undantas från turordningsreglerna vid avskedanden. De vill också förlänga tiden för prov- och visstidsanställningar till två år. Därmed har C och Kd ställt sig på samma linje som moderaterna och folkpartiet.

Samtidigt låtsas man inte om sådana små detaljer som att efterfrågan på småföretagens varor och tjänster minskar om lönerna blir lägre, och att problemen för småföretagen ofta beror på ojust konkurrens från större företag. Eller att storföretag tvingar de små att bjuda under varann vid anbudsgivning, vilket leder till att de inte får sina verkliga kostnader täckta och hamnar i en skuldfälla.

Borgarna har heller inte lyckats förklara varför småföretagen skulle gynnas av att ha otrygga anställda som tvingas ha flera jobb därför att de inte kan leva på sin lön. För detta är precis vad det handlar om. De s.k. individuella anställningsavtal som borgarna vill införa finns redan i USA och på Nya Zeeland. De innebär helt enkelt att man tar bort de flesta lagar och avtal som reglerar arbetstid, anställningsskydd och löner. Kvar finns bara en låg lagstadgad lägstalön och vissa allmänna regler om arbetstider och arbetsmiljö. Utifrån detta ska var och en själv komma överens med arbetsgivaren om löne- och anställningsvillkor, utan facklig inblandning.

Det är inte svårt att räkna ut vad syftet är med detta. Fackföreningarna och de lagar och avtal som dessa vunnit ska försvagas. De som vill ha jobb ska tvingas acceptera sämre löne- och arbetsvillkor, eller till och med tvingas att bjuda under varann. Djungelns lag ska råda på arbetsmarknaden.

Skattepopulism

Det främsta slagträet mot välfärden är skatterna. De borgerliga partierna bjuder över varann i löften om skattesänkningar. Längst går förstås moderaterna som vill sänka skatterna med 84 miljarder fram till år 2001. Det handlar bl.a. om två kronors lägre kommunalskatt, ett avdrag på 10 000 kr per barn, slopad värnskatt och sänkta skatter på fastigheter, förmögenheter och aktievinster.

För att betala detta ska de offentliga utgifterna skäras ned med 60 miljarder. Det handlar bl.a. om att sjukpenning och a-kassa åter ska sänkas till 75%. Ännu en karensdag införs. En bortre parentes införs efter 300 dagars a-kassa. Egenavgiften till A-kassan fyrdubblas från 65 kr/månad till 285 kr/månad. Dessutom minskas statsbidraget till kommunerna med 8 miljarder jämfört med den nivå som föreslagits av regeringen. De återstående 24 miljarderna ska betalas av det överskott i statsbudgeten som man tror kommer att finnas.

Även detta förslag talar för sig själv. Enligt LO-ekonomernas beräkningar kommer visserligen de arbetare som har jobb att gå i stort sett jämnt upp. Förlorarna blir de arbetslösa och pensionärerna som får sin disponibla inkomst sänkt med fyra respektive två procent. De stora vinnarna blir inte oväntat företagare som får sin inkomst höjd med sex procent och högre tjänstemän som kommer tjäna nästan tre procent mer.

Ofinansierade sänkningar

Men det kommer inte att stanna vid denna omfördelning. Den stora skattereformen i slutet av åttiotalet lärde oss följden av ofinansierade skattesänkningar. Då saknades 65 miljarder. Detta skulle täckas av s.k. dynamiska effekter. På ren svenska betydde detta att de sänkta skatterna kommer att leda till fler jobb och därmed till ökade skatteinkomster. I verkligheten blev det dock tvärtom. Man fick ett hål i budgeten på 65 miljarder.

Därefter drabbades den svenska kapitalismen av en djup kris som slog ut nästan 600 000 jobb. Detta ledde till att skatteinkomsterna minskade med ytterligare 65 miljarder. Statens inkomster i form av skatter och sociala avgifter minskade med ofattbara 30% mellan 1990 och 1992. Eller från 451 miljarder till 317 miljarder. Detta fick vi sedan betala med råge genom nedskärningar. Därefter höjdes skatterna för vanliga löntagare igen, till den nivå som gällde före skattereformen. Visserligen kallas det inte för skattehöjning utan för egenavgift och denna utgör idag nästan 5% av bruttoinkomsten.

Lika illa kommer det att gå denna gång. Världskapitalismen är på väg i en ny kris som kommer att avbryta högkonjunkturen i Sverige. En ny djup ekonomisk kris hotar som kommer att leda till underskott och inte överskott i budgeten. Därför gör regeringen klokt i att inte utlova några skattesänkningar.

Leder till orättvisor

Det betyder inte att Socialisten är motståndare till skattesänkningar som princip. Vi inser bara faktum att välfärden betalas av arbetarna själva genom skatter, och att skatterna därför främst innebär en omfördelning av resurser inom arbetarklassen.

Därför leder sänkta skatter i dagens läge inte bara till nedskärningar utan också till större orättvisor. Det kommer också användas för att pressa ner lönerna och särskilt då lägstalönerna. Inte heller skattehöjningar för löntagarna är idag en framkomlig väg. Det skulle leda till mindre konsumtion och därmed färre jobb och lägre skatteinkomster. Dessutom har stora grupper av arbetare och tjänstemän så låga löner idag att de inte har råd att betala mer i skatt.

Statens skatteinkomster kan bara öka om löneandelen (löner + arbetsgivaravgifter) höjs på kapitalets bekostnad, eller om den ekonomiska tillväxten och sysselsättningen ökar snabbt. Då kan det till och med vara möjligt att sänka skatterna samtidigt som de totala skatteinkomsterna ökar. Ett krav i den riktningen är att avskaffa egenavgifterna och återgå till arbetsgivaravgifter. Då skulle skatten sänkas med 5% för de breda grupperna av löntagare, vilket skulle öka den disponibla inkomsten med 600-900kr/månad. Samtidigt skulle staten inte förlora något eftersom arbetsgivarna kommer få betala 4% mer i arbetsgivaravgifter. Något sådant kan därför bara uppnås genom hård kamp från arbetarrörelsens sida.

Men inte heller detta är någon bestående lösning på låga löner och brister i välfärden. Kapitalägarna kommer att försöka ta tillbaka alla skattehöjningar som läggs på dem, genom lägre investeringar och ökade angrepp mot lönerna och jobben. Frågan om skatterna och hur de ska fördelas är en del av den övergripande kampen mellan arbete och kapital, som kommer att fortgå så länge som kapitalismen finns kvar.

Dyra privatiseringar

Det andra slagträet mot den offentliga välfärden är privatiseringar. Borgarna vill sälja ut de stora statliga verken Posten, Telia, SJ och Vattenfall, och de tekniska verksamheterna ute i kommunerna. Man vill också satsa på fler privata skolor, daghem och sjukhem. Detta ger inga besparingar. Man kan bara sälja ut "familjesilvret" en gång. Sedan står man där med tvättad hals och får betala dyrt för servicen medan privata ägare kan håva in vinsterna.

Det egentliga skälet till privatiseringarna är att borgarna vill ge sina vänner i näringslivet en möjlighet att tjäna snabba pengar, och att de vill minska den politiska kontrollen över hur resurserna i samhället används. Vissa borgerliga politiker utnyttjar också sin kommunala erfarenhet för att starta egna företag inom t.ex. barn- och äldreomsorgen. Därför har de ett egenintresse av privatiseringar.

Övertyga "soffliggarna"!

När det gäller arbetsrätten, skatterna, välfärden och privatiseringarna finns tydliga skiljelinjer i höstens val. Visserligen har den socialdemokratiska regeringen genomfört både nedskärningar och privatiseringar. Men detta är bara en stilla västanfläkt i jämförelse med det stormangrepp mot välfärden vi kan vänta om borgarna vinner valet. En ny regering Bildt kommer heller inte att försitta chansen att "avreglera arbetsmarknaden" och sälja ut offentlig verksamhet.

De socialdemokratiska valarbetarna och alla andra som vill stoppa borgarna måste ta fasta på detta. Vi måste rikta en bestämd varning till de arbetare och ungdomar som av besvikelse eller ointresse tänkt ligga på sofflocket den tjugonde september. Under regeringsperioden sjönk partiets stöd bland LO:s medlemmar till hälften, jämfört med tre fjärdedelar i valet 1994. Stödet har visserligen ökat det senaste året till 57,5%, enligt SCB. Men ännu är det långt kvar till de 65-70% som partiet behöver bland LO:s medlemmar för att kunna vinna valet. Därför måste alla krafter mobiliseras för att övertyga soffliggarna.

Dessa grupper kan emellertid inte vinnas om vi försöker skyla över de försämringar som genomförts under regeringsperioden. Den förda politiken har i stora stycken stått i strid med socialdemokratins program och grundvärderingar. Regeringen mötte krisen med borgerliga lösningar: Nedskärningar, avregleringar och marknadsanpassning. Det var först när kritiken växt till stormstyrka inom rörelsen som politiken ändrades på vissa punkter. Det var också detta som hindrade att en företrädare för den öppet borgerliga falangen i partiet, Mona Sahlin, blev partiordförande.

En kritisk röst på (s)

Många av de väljare som partiet vunnit tillbaka har inte glömt de fyra år som gått. Deras röst på partiet kommer att vara en kritisk röst. Detsamma gäller många av dem som kan övertygas under valrörelsen. Socialisten uppmanar därför till ett kritiskt stöd till SAP i valet. Vår paroll är:

- Rösta på (s) - kämpa för en socialistisk politik!

Den första uppgiften i kampen är att borgarna hålls borta från kanslihuset och att socialdemokratin vinner valet. Men sedan måste vi fortsätta kämpa för att förändra det socialdemokratiska partiet.

Erfarenheten av de socialdemokratiska regeringarna 1988-91 och 1994-98 är att socialdemokratins ledning saknar egna socialistiska lösningar på krisen i den svenska kapitalismen. Utan detta kommer man att falla till föga för de borgerliga ekonomernas krisrecept. Problemet med detta är inte enbart att bördorna blir stora och orättvist fördelade. Många löntagare är tvärtom beredda att dra åt svångremmen om man tror att detta kan leda till en lösning på krisen och varaktiga förbättringar i framtiden.

Bryt kapitalets makt!

Problemet är att de borgerliga ekonomerna inte har någon lösning. Visserligen har vi en budget i balans och en uppgång i ekonomin. Men högkonjunkturen är alltför svag för att kunna vända utvecklingen och åter skapa full sysselsättning. Arbetarnas köpkraft räcker inte för att sätta ordentlig fart på hjulen. Lönerna har hållits tillbaka vilket har skapat jättelika vinster. Mindre än hälften av dessa vinster investeras i industrin, större delen används istället till spekulation, företagsköp och aktieutdelningar. Samtidigt hotar en internationell konjunkturnedgång. Asienkrisen håller på att sprida sig till USA. Och om USA:s ekonomi faller så dras också Europa och Sverige med.

Denna kris kan bara stoppas genom en verkligt socialistisk vänsterpolitik. För att ge alla ett arbete, rädda välfärden och skapa en rättvis fördelning måste kapitalets makt över ekonomin brytas. De stora privata företagen måste förstatligas och ställas under demokratisk kontroll. Då kommer samhället få kontroll över de rikedomar som skapas i produktionen. Arbetstiden kan förkortas till sex timmar per dag fyra dagar i veckan. Alla kan ges ett arbete eller en utbildning, och garanteras en jämn och hög levnadsstandard. Steg för steg kan alla orättvisor och klasskillnader avskaffas. Vi skulle gå från nödvändighetens till frihetens samhälle

MO 12/8-98

Från Socialisten nr 34 aug 1998