Kapitalismen är i kris – inte socialismen!

Kapitalismens slutgiltiga seger över socialismen utropades i början av nittiotalet. Den nyliberale ideologen Fukuyama deklarerade i en bok med titeln "Historiens slut" att det nu inte längre fanns några alternativ till kapitalismen och att mänsklighetens ideologiska utveckling därmed hade nått sin ände.

USA:s president George Bush talade om marknadsekonomins segertåg. Detta budskap trummades ut i en massiv ideologisk kampanj över hela världen.

Stora delar av ledningen inom arbetarrörelsen svalde detta resonemang med hull och hår. Även ute i medlemsleden uppstod tvivel om huruvida det verkligen finns något alternativ till kapitalismen. Denna osäkerhet är fullt berättigad. Sammanbrottet i öst har skapat intrycket att socialismen är död. Innan Sovjetunionen föll fanns åtminstone något slags alternativ till kapitalismen, om än ett dåligt sådant. Den snabba utvecklingen av informationsteknologin har samtidigt gett intryck av att kapitalismen utvecklas framåt, om än i långsammare takt än tidigare.

Glädjerusets baksmälla

Men borgerlighetens glädjerus har sakta men säkert övergått i eftertankens kranka blekhet. Försöken att införa kapitalism i öst har lett till ekonomiskt förfall, fattigdom och kaos. Den nya livskraft som kapitalismen skulle ha fått har vägrat att infinna sig. Tillväxten i världen minskade från 4,9% per år 1950-73, till 3% per år 1974-92. I de mest utvecklade kapitalistiska länderna sjönk tillväxten ännu mer.

Sedan mitten av sjuttiotalet är det bara Sydostasien som gått emot denna trend med en stark ökning av produktionen. Nu är krisen akut i dessa länder. I Thailand, Sydkorea och Indonesien har tiotals miljoner människor mist sin försörjning, samtidigt som priserna på basvaror har fördubblats. Inte bara bönder och arbetare har drabbats utan också medelklassen. Gatuprotester, hungerupplopp och strejker har genomförts, vilka kan leda till en revolutionär utveckling.

Det är bara en tidsfråga innan också Kina drabbas av krisen. Mycket tyder också på att Asien-krisen tillsammans med oron på börsen förebådar en ny djup lågkonjunktur i världsekonomin. En kris som kan leda till en ekonomisk depression, liksom på trettiotalet.

Latinamerika i kris

I Latinamerika har mycket lite av tillväxten de senaste tio åren kommit folket till del. Nu har man liksom Sydostasien drabbats av en kris, om än inte lika djup. Följden har blivit en väldig social och politisk oro i land efter land.

I det näst största landet, Mexiko, skakas den borgerliga PRI-regimen i sina grundvalar. Samtidigt har vänsterpartiet PRD vunnit mark och bl.a. tagit över styret i Mexiko City. Strejkerna, studentprotesterna tillsammans med bonderevolterna och gerillan i Chiapas har skapat förrevolutionära stämningar. Även i Latinamerikas gigant, Brasilien, växer motsättningarna, och det är fullt möjligt att arbetarpartiet PT kan vinna valet till hösten.

Afrika utan hopp

I Afrika är talet om ett nytt globalt välstånd ett rent hån. Somalia, Rwanda, Burundi, Liberia, Algeriet och Sudan slits sönder av inbördeskrig. Resten av Afrika domineras av auktoritära regimer med en demokratisk fasad eller rena militärregeringar. Även i Sydafrika kan fattigdomen och arbetslösheten när som helst leda till sociala expositioner. Detta kommer i sin tur medföra att fackföreningarna och delar av ANC bildar ett vänsterbetonat arbetarparti i opposition mot regeringen.

I Europa har utvecklingen svängt till vänster. Arbetarpartierna har vunnit valen i land efter land: Frankrike, Storbritannien, Italien, Grekland och Danmark. Sannolikt kommer man vinna också i Tyskland och här hemma i Sverige.

Vänstervåg i Frankrike

Särskilt stark har vänstervågen varit i Frankrike. Stora strejkrörelser har gång på gång svept över landet sedan 1993. 1995 stoppades den borgerliga regeringens sparplan av en storstrejk. Förra året vann socialister och kommunister ett nyval, och under trycket från massrörelsen har man bl.a. lagt förslag om 35-timmarsvecka. I Belgien exploderade missnöjet efter "pedofilskandalen" och 300 000 demonstrerade på Bryssels gator.

I verkligheten är kapitalismens kris mycket större än socialismens kris. Den "socialism" som föll i öst var i verkligheten bara en socialistisk på papperet. I praktiken styrdes länderna i Östeuropa av en byråkratisk diktatur, som måste störtas av arbetarna och ersättas av en demokratisk socialism.

Tomma ord

Den reformistiska socialismen i väst har också visat sig stanna vid tomma ord. I praktiken så har de socialdemokratiska masspartierna bedrivit en inomkapitalistisk politik sedan femtio år tillbaka. Det som egentligen hänt är att detta nu blivit mycket mer tydligt, eftersom kapitalismen av idag inte tillåter några nya reformer. I stället för reformer har man, under trycket från kapitalismen, börjat montera ner välfärden eller "förnyat och omstrukturerat" som det så vackert heter.

Arbetarna hade socialistiska illusioner om sina partier som nu grusats. Därför har det skapats ett ideologiskt vakuum i Europas arbetar- och vänsterrörelser. Detta vakuum kommer inte att fyllas av "förnyarna", vilka inte har annat än borgerlig klasspolitik i ny förpackning att erbjuda. Istället kommer det att fyllas av kraven på ett återupprättande av de socialistiska idéer som ligger till grund för arbetarrörelsen.

Den politik som bedrivs av arbetarregeringarna i Europa kommer att mötas av ökad opposition i de egna leden och bland arbetarna i allmänhet. Detta gäller i synnerhet om krisen i ekonomin blir väldigt djup.

Vänster växer fram

Det kommer att växa fram socialistiska vänsterflyglar som försöker förändra arbetarpartiernas politik. En bred radikalisering kommer att ske som i grunden omformar arbetarrörelsen. Och när arbetarrörelsen väl blir socialistisk så kommer klockan snart att vara slagen för det kapitalistiska systemet.

Då kan den kamp som togs upp av arbetarrörelsens pionjärer äntligen förs till slutet. Kapitalismen med dess förfall, arbetslöshet och fattigdom kan avskaffas. I dess ställe kan träda ett demokratiskt-socialistisk samhälle, där folken gemensamt äger och styr över jordens ekonomiska rikedomar. Däri ligger hoppet för mänskligheten

Martin Oscarsson

Från Socialisten nr 32 maj 1998