Ett generalangrepp mot kollektivavtalen och arbetsrätten.

Borgerliga politiker och ekonomer är som besatta av kraven på "fri konkurrens", "avreglering" och "ökad flexibilitet ". Också den socialdemokratiska regeringen har förtrollats av den mirakulösa effekt dessa åtgärder påstås ha för att bota sjukan i det kapitalistiska systemet. Statlig kontroll, lagar, regleringar och avtal har på område efter område fått ge vika för de "fria marknadskrafterna", eller för lokala politikers besparingsiver.

Men dessa åtgärder har på intet sätt botat krisen i ekonomin. Det växande antalet korttidsanställningar har inte medfört fler jobb. Den kommunala servicen har inte blivit bättre utan tvärtom sämre sedan kommunerna fick rätt att själva bestämma över statsbidragen, dagisgruppernas storlek, antal elever per klass o.s.v. De statliga verkens förvandling till vinstdrivande bolag har inte precis gjort det billigare att ringa, skicka brev eller att åka tåg...! Byggandet har inte blivit billigare sedan man slopade subventionerna och luckrat upp byggnormerna. Istället har det minskat katastrofalt.

Men ännu är borgarna långtifrån nöjda. Nu är det arbetsmarknaden som ska avregleras. Främst i skottgluggen står minimilönerna, 40-timmarsveckan och anställningsskyddet. Ökade möjligheter till tidsbegränsade anställningar, slopad turordning, lägre minimilöner och flexibel arbetstid är krav som upprepas till leda.

Men borgarna vill gå längre än så. I flera moderata partimotioner talar man om att införa personliga avtal, och om att förbjuda sympatistrejker. I en artikel i DN 16/1 förespråkar ekonomiprofessorn Lars Calmfors: "att lagstiftningen efter nyazeeländsk modell mer generellt skulle främja individuella avtal". Det betyder i klartext att de anställda själva ska kunna förhandla om löner och arbetstid, utan kollektivavtalets minimiregler. Vi ska stå med mössan i hand och bjuda under varann för att få ett jobb!

Syftet med detta är inte att skapa fler jobb, utan "att ändra styrkeförhållandena på arbetsmarknaden till arbetsgivarnas fördel" (Lars Calmfors DN 16/1). Det är alltså ren och skär borgerlig klasspolitik det handlar om: Jobba hårdare mot lägre betalning. Allt för att höja vinsterna och rädda det kapitalistiska systemet! Borgarna vet att det endast är fackföreningarnas väldiga styrka som hindrar dem från att fullfölja angreppen mot arbetarna, trots att denna styrka ännu inte använts på allvar.

Även den socialdemokratiska regeringen har försökt nagga arbetsrätten i kanten. Men de massiva protesterna tvingade regeringen att backa på flera punkter. Ändå förlängdes provanställningstiden, liksom att möjligheten att lokalt förhandla bort turordningen ökades.

Ett generalangrepp mot kollektivavtalen och arbetsrätten. Det är vad vi kan vänta om Bildt & Co. skulle vinna valet. Därför måste hotet från borgarna tas på allvar av alla arbetare och ungdomar. Missnöjet över den socialdemokratiska regeringens borgerliga krispolitik får inte förvilla sinnena.

Av samma skäl måste ledningen för SAP och LO gå till motangrepp och avslöja borgarnas planer. Rätten till anställningsskydd, reglerad arbetstid och en centralt avtalad lägstalön måste göras till några av valets huvudfrågor. Vi måste kräva att regeringen ändrar kurs. Den borgerliga krispolitiken måste överges till förmån för en socialistisk arbetarpolitik. Det krävs en socialdemokrati som tar arbetarnas parti. Alla tankar på att ytterligare luckra upp arbetsrätten måste överges. Istället krävs en förstärkt arbetsrätt. Det måste också göras svårare, inte lättare, att avskeda folk. Det behövs fasta anställningar, istället för floran av korttidsjobb och AMS-jobb. Det fordras höjda lägstalöner - minst 15 000 i månaden - och minskade löneskillnader, inte det motsatta. Alla angrepp mot strejkrätten och försök att införa individuell avtalsrätt måste bekämpas med näbbar och klor!

MO 26/2-98