Striden om kärnkraften

De privata kraftbolagen måste tvingas ta ansvar för avvecklingen

Alla vi som trodde att Göran Persson var en betonghäck har tagit gruvligt miste. Nej, bakom den buffliga fasaden döljer sig en en grönavågare, ja rentav en riktig vänsterflummare som vill snabbavveckla kärnkraften. Åtminstone enligt den borgerliga pressen.

Anne Wibble och Lars Tobisson har å anda sidan ställt sig på barrikaderna tillsammans med LO-toppen till försvar för den livsnödvändiga kärnkraften.

Nu vänder partiet industrisamhället ryggen deklarerar LO-tidningen (nr 5/97). Sysselsättning och välfärd hotas utropar Anne Wibble (GP 11/2-97)

Vem kan annat än övertygas av dessa förkrossande argument? Har inte kärnkraften hittills varit en garanti både mot arbetslöshet och försämrad välfärd kanske? Och i länder utan kärnkraftverk finns ju ingen industri. Se bara på Norge, Danmark, Österrike och Italien!

Inga argument är simpla nog för kärnkraftens vapendragare.

Att påstå att stängningen av kärnkraften skapar ökad sysselsättning är som att argumentera för att ersätta alla grävskopor med spadar! (Dagens Nyheter).

De enda som vinner på en avveckling är tillverkare av vindmöllor, betblastkraftverk och urinseparatorer! ( Göteborgs Posten).

LO-tidningen påstår att det kostar 110 miljarder under en tioårsperiod att stänga Barsebäck Skadestånd till Sydkraft (20 miljarder), ökade elpriser (60 miljarder) och kostnaderna för att ersätta elvärme med fjärrvärme i alla småhus (30 miljarder). Detta är rena fantasisummor!

Kräla inte i stoftet

För det första så behöver regeringen inte kräla i stoftet för Sydkraft. Nej, det räcker mer än väl att staten förser bolaget med den elkraft som det går miste om. Om Sydkraft vägrar underkasta sig dessa villkor så får man väl hota med expropriering!

Den svenska energipolitiken ska inte styras av vinstintressena hos enskilda kraftbolag. För det andra kommer utbyggnaden av fjärrvärme och jordvärme att betala sig genom att energisystemet blir mer flexibelt och rationellt. Staten bör dessutom betala de nödvändiga anslutningskostnaderna.

För det tredje kommer inte elpriserna att ligga stilla bara för att vi behåller kärnkraften. Istället har priserna stigit kraftigt för vanliga konsumenter de senaste åren och att de kommer fortsätta att öka, oavsett om vi avvecklar kärnkraften eller inte.

Kraftbolagen har berikat sig enormt. Det är dessa vinster som ska betala de investeringar som behövs för att ersätta kärnkraften. Regeringen har redan antytt att Vattenfall ska användas i detta syfte. Men även de privata kraftbolagen måste tvingas ta sitt ansvar för avvecklingen, och överföras i statlig ägo om detta blir nödvändigt.

Avregleringen av elmarknaden och privatiseringen av kommunala energibolag måste stoppas. Stat och kommuner måste istället ta full kontroll över energiproduktionen.

Kärnkraften skulle inte vara lönsam om den hade varit tvungen att bära sina egna utvecklingskostnader. Det har den dock aldrig behövt, eftersom den civila kärnkraften är en biprodukt av kärnvapenutvecklingen. Kärnkraftverken kan heller inte försäkras på vanligt vis, utan staten måste ställa upp garantier. Försäkringspremierna skulle bli så gigantiska att det vore lika bra att slå igen.

Det är samhället som stått för kalaset och det är precis därför som kapitalägarna är så förtjusta i kärnkraften. Där har funnits massor med pengar att tjäna. Nu riskerar branschen istället att bli en dead duck. Det är därför högern och näringslivet skriker i högan sky över avvecklingen.

Koalition med centern

Hur kan det då komma sig att regeringen faktiskt fronderar mot kapitalägarna i fråga om kärnkraften, trots att man i de flesta frågor gett efter för trycket från kapitalismen?

En förklaring som förs fram är att det inte alls handlar om kärnkraften utan om simpel partitaktik. Persson vill lägga grunden för en kommande koalition med centern och eliminera alla möjligheter till ett borgerligt block inför valet 1988. Detta är säkert ett skäl men inte det viktigaste.

Den främsta orsaken är att det finns ett starkt motstånd mot kärnkraften inom partiet, SSU och kvinnoförbundet. Partiledningen minns med fasa fraktionskampen inför folkomröstningen om kärnkraften 1980 och EU-valet 1994.

Vidare så inser man att det räcker med en enda kärnkraftsolycka till för att göra kärnkraften politiskt omöjlig. Kärnkraftsfrågan visar därför med all tydlighet att kampen för att förändra politiken och samhället måste föras inom arbetarrörelsen och det socialdemokratiska partiet. Och att denna kamp alls icke är lönlös.

MO 22/2-97

Från Socialisten nr 22, februari 1997