Latinamerika

Klasskampens hetaste arena

Latinamerika har under de senaste åren blivit klasskampens hetaste arena. I land efter land har demonstrationer, massprotester och strejker brutit ut. Ministrar och presidenter har tvingats avgå på löpande band. USA står handfallna inför denna röda stormvåg och vågar inte sätta hårt mot hårt. Men samtidigt innebär bristen på organisering och osäkerhet om vägen framåt att många segrar bara blir tillfälliga och att härskarna ofta kan manövrera sig ur massornas grepp.

Peru

En massiv strejkvåg sköljde över Peru i maj, framförallt bland lärarna, och samtidigt hölls stora demonstrationer mot privatiseringarna. Bönder i olika delar av landet gick med i kampen och byggde 35 stycken vägbarrikader på motorvägarna. Dagen efter spred sig strejken till åtta sjukhus och tusentals hälsocenter då 35 000 sjuksystrar och läkare gick i strejk. Även arbetare i domstolsväsendet strejkade.

Som svar på allt detta utlyste Perus president, Alejandro Toledo, ett 30-dagars undantagstillstånd i landet. Därmed blev strejkerna olagliga och polisen kunde sättas in mot de strejkande. Men över hela landet vägrade arbetare att sluta strejka, och sammanstötningar med polisen uppstod på flera håll. I Chiclayo använde polisen tårgas för att skingra en demonstration med 8000 lärare, men lärarna vägrade ge vika och började kasta sten på polisen! En student dödades och 36 skadades när säkerhetsvakter öppnade eld mot studenter som ockuperat sitt universitet.

El Salvador

I El Salvador ockuperade 36 arbetare fackexpeditionen i en nerlagd Nestlé-fabrik när företaget vägrade förhandla med facket i samband med nedläggningen.

Costa Rica

I Costa Rica, som länge betraktats som ett mycket lugnt och stabilt land ("Centralamerikas Schweiz"), har lärare och elektriker haft strejker med sådant omfång att tre ministrar tvingats avgå.

Panama

I Panama demonstrerade 3000 arbetare mot att regeringen spenderade enorma summor på Miss Universum-tävlingen samtidigt som folket lever i fattigdom. Demonstranterna anordnade en egen tävling där de utsåg Miss Arbetslöshet, Miss Privatisering, Miss Korruption, Miss Statsskuld, Miss Ansvarslöshet, Miss Fattigdom och Miss Misär.

Brasilien

Förra året fick arbetarpartiet makten i Brasilien för första gången någonsin. Den nyvalda presidenten Luiz Inacio Lula da Silva har en bakgrund som metallarbetare och fackligt aktiv, och kommer från en fattig familj. Han vann valet för att han utlovade stora förändringar för Brasiliens arbetare och fattiga. Men Lula har inget perspektiv på att mobilisera arbetarklassen mot förtryckarna, utan tror att han kan förhandla fram förbättringar. Men varkens Brasiliens inhemska borgarklass eller USA- imperialisterna är intresserade av några förhandlingar. Redan innan valet när Lulas popularitet ökade så började investerare att flytta ut kapital från Brasilien, och hela tiden finns det outtalade hotet att kapitalflykten kan bli mycket värre om Lula försöker driva igenom några reformer. På detta kommer trycket från Vita Huset och IMF. Manöverutrymmet är extremt litet, Lula kan inte både tillfredställa härskarklassen och det förväntansfulla folket som valde honom för att de ville ha förändringar. Hans oförmåga att uppfylla löftena har redan gjort honom impopulär hos många arbetare och i hans eget parti. I arbetarpartiet finns en stark vänsteropposition som kan komma att växa när Lula fortsätter kompromissa.

Venezuela

Sitt högsta stadium har kampen nått i Venezuela. Sedan Hugo Chávez kom till makten har han gått alltmer åt vänster. Borgarklassen för en ständig hetskampanj i media där de svartmålar honom och rakt ut uppmanar till statskupp för att störta honom, och militären har utfört två stycken regelrätta kuppförsök.

Läs våra intervjuer om läget i Venezuela och Argentina!

Från Socialisten nr 64, augusti 2003