Läsvärd som roman

Det är bara att erkänna jag gått lite lättvindigt igenom de källor jag använt när jag skrivit om Da Vinci-koden. Det visar självklart vikten av källkritik vid varje undersökning som bygger på källor. Det räcker inte med att två oberoende källor stämmer överens. Det är också nödvändigt att kontrollera hur oberoende de i verkligheten är. Här brast jag öppenbarligen. Jag inser det särskilt tydligt efter att ha läst Umberto Ecos Faucoults pendel, som är ett enda stort gyckelspel kring vad som händer om man tror för mycket på uppdiktade historier. Det är bara att tacka Erik för att ha påtalat detta. Rubriken kunde definitivt varit en annan.

Boken är trots de brister som finns läsvärd. Här handlar det om skönliteratur och av Dan Brown kan man naturligtvis inte kräva att allt i boken ska vara underbyggt av fakta. Däremot kan det finnas viktigare invändningar mot boken som sådan om den till exempel förhärligar 'rituella sexuella orgier i överklassmiljö'. Men det tyckar jag inte boken gjorde. Skildringen av ett barn som får se dessa orgier gjordes i mitt tycke på ett sådant sätt att man inser att det är något mycket skumt och osmakligt med hela Prieuré de Sion (oberoende av historien i övrigt).

Boken är mycket lättläst och den ifrågasätter kyrkan som auktorietet. Det är bra att den skapar diskussioner. Jämfört med Umberto Ecos bok som kräver oerhört mycket av sin läsare från början och därför inte riktigt når fram till alla. Jag hade oerhört svårt att förstå om personer var verkliga eller uppdiktade i Faucoults pendel. Men där brydde jag mig inte heller. Hela historien kändes till slut påhittad. Så var det inte i Dan Browns bok. Man vägleds (förleds?) i hela händelseförloppet av en slags spännande logik som driver berättelsen framåt.

Rikard Erlandsson