Lärdomar av Lagena
Den 15:e juni gick arbetarna på Systembolagets centrallager Lagena i Jordbro ut i ”vild” strejk, som en protest mot att företaget ville ersätta 33 fast anställda med inhyrda. Strejken kom att vara i fyra dagar, och avslutades strax innan Arbetsdomstolen beordrade de strejkande att återgå till arbetet.
Under strejkens fyra dagar hade polismakten en stor närvaro. Som mest fanns ett tiotal polisbilar på plats, och ett tjugotal poliser. Det var en smått absurd upplevelse att sitta på en gräsmatta och fika med arbetarna i närvaro av en massiv polisinsats. Mest allvarligt var att polisen agerade som företagets vaktstyrka, och följde löpande instruktioner från företagsledningen. På den andra strejkdagen var man på plats under natten och säkrade utfart av lastbilar för företagets räkning, och på den tredje dagen ställde man upp stora kravallstaket för att hindra den fackliga stridsåtgärden.
Polisens roll i strejken på Lagena väcker frågan om vilken inställning man bör ha till polisen.
Vår grundläggande utgångspunkt är att arbetsrätten är en reflektion av styrkeförhållandet mellan klasserna, och polisens uppgift i det här samhället är att upprätthålla dessa. I det kapitalistiska samhället, där överklassen har en enorm ekonomisk makt, prioriteras alltid företagens rättigheter framför arbetarnas rättigheter.
Genom arbetarklassens kamp kan arbetare erövra större rättigheter, men för att arbetarnas rättigheter ska få större tyngd än storföretagens behov av vinst, krävs ett helt nytt samhälle. Detta samhälle, där arbetarna erövrar makten för att få ett slut på klassförtrycket, är vad vi kallar för ett socialistiskt samhälle.
Allt detta är ABC – lagarna tar större hänsyn till storföretagen än till arbetarna, och i slutändan är polisens uppgift att upprätthålla dessa arbetarfientliga lagar. Det är också lätt att konstatera att det i arbetarrörelsen har utvecklats en byråkrati som hämmar aktivitet underifrån, och ofta går arbetsgivarnas ärenden.
Men det räcker inte att göra generella konstateranden, för framgångsrik arbetarkamp krävs noggranna taktiska överväganden. Vi har inte råd att slösa energi på att göra saker utan att ha tänkt och diskuterat igenom de noggrant. Våra motståndare försöker ständigt upptäcka och utnyttja våra svagheter, och arbetar ofta medvetet för att splittra oss och försvåra vår kamp.
När vi kämpar för våra rättigheter är det till vår fördel att arbetsgivarna inte fritt kan använda sig av polisen som sin vaktstyrka. Därför behövs det en flexibel taktik som inkluderar förhandlingar med polisen, argumentation för vår rätt att försvara våra jobb och rättigheter, direkta appeller till polisfacket, och arbete för att få hela fackföreningsrörelsen (inklusive Polisfacket) att ta ställning mot att polisen utnyttjas i arbetsplatskonflikter.
Det är en myt att poliskåren är en enhetlig, reaktionär massa. Det stämmer att det inom polisen finns en hel del våldsamma och rentav reaktionära tendenser, men det finns också poliser som identifierar sig med arbetarrörelsen. Poliser är för den delen också löntagare, och i Sverige har polisfacket nyligen organiserat stora protester mot ett nytt avtal, som försämrar deras arbetsvillkor.
För oss i Socialisten är det självklart att stödja sådana fackliga protester från polisens sida. Vi ser det som positivt ju fler poliser som identifierar sig med arbetarrörelsen och socialistiska idéer. I vilken mån polismakten kan användas effektivt mot arbetarprotester är beroende av styrkeförhållandena mellan arbetarklassen och överklassen, men det är också kopplat till hur vi handskas med polisen. Även i en brutal diktatur som Iran är det taktiskt korrekt att göra allt man kan för att vinna över eller i alla fall få tolerans från polismakten. Det finns ett antal konkreta exempel på hur poliser har undvikit att angripa demonstranter under den senaste tidens protester i Iran, och det har givetvis varit en stor fördel.
I många revolutionära situationer kan man se hur stora delar av polisen och militären antingen ansluter sig till de kämpande arbetarna, eller vägrar att användas för att våldsamt slå ner arbetarprotester. Att ha en stark våldsmakt att förlita sig på är avgörande för kapitalisterna, och på samma sätt är det viktigt för vår kamp att så långt det går förhindra att våld riktas mot våra protester.
En grundläggande lärdom av klasskampen är att vi ”bara kan nå så långt som vi själva är beredda att gå”. Det som bör betonas här är just ordet ”vi”, för vad som än görs måste det göras gemensamt. För att uppnå och upprätthålla enhet behöver vi en fri diskussion och ständiga kollektiva beslut – vi måste lyssna på varandra och hitta de steg vi är beredda att ta tillsammans.
Denna demokratiska tradition har en lång och stolt historia i arbetarrörelsen. Dess motsats är den byråkratiska traditionen, där ”representanter” talar i kollektivets namn, där disciplinen inte kommer ur en demokratisk process utan genom påbud uppifrån.
En väldigt intressant sak med striden på Lagena är hur snabbt människors inställning kan förändras. När de första stegen i protesterna mot varslen togs var många arbetare oroliga för att prata med medierna och obekväma inför att demonstrera. En månad senare hade man genomfört en av de längsta vilda strejkerna på många år, och ett flertal manifestationer inne i stan.
Trots att Handels centralt var ljummet inställda, liksom stora delar av den övriga etablerade arbetarrörelsen, fick man massivt genomslag i media och en enorm sympati från vanliga arbetare. 17:e juni genomförde solidaritetskampanjen ”Lagenaarbetarnas vänner” en smått historisk aktionsdag, med flygbladsutdelningar i 21 städer.
Gensvaret som Lagenaarbetarnas kamp har fått ger en fingervisning om vilken enorm entusiasm som skulle skapas om LO och arbetarpartierna fungerade på samma sätt som fackklubben på Lagena. Tyvärr har det i arbetarrörelsen växt fram en byråkratisk apparat som har blivit ett enormt hinder för kamp och organisering. Det finns en hel del ombudsmän som ärligt vill göra nytta, men apparaten har sitt eget liv. Högst upp i apparaten frodas ett lyxliv som distanserar representanterna från medlemmarna, och längre ner ersätter ombudsmännens förhandlingar medlemsaktiviteten. Den låga medlemsaktiviteten, som främst beror på den byråkratiska apparaten, används i sin tur som ett ”bevis” på att medlemmarna inte är att lita på.
En ny radikal facklig strategi måste helt och hållet bryta mot den här traditionen av att ersätta medlemmarnas aktivitet, och istället utgå från den som förutsättningen för alla framsteg. Vi behöver kanske mer än något annat ett tålmodigt organiserande av kämpande arbetarkollektiv som utbyter erfarenheter och stödjer varandra i kampen. Ett positivt exempel på detta var när sophämtare besökte de strejkande på Lagena, och överlämnade ett stöduttalande undertecknat av en stor majoritet av länets sophämtare.
Varför gick då kampen så långt på just Lagena? Varsel genomförs ju på löpande band utan att det hittills väckt några större protester. Ärligt talat finns det ingenting som är särskilt speciellt alls med arbetarna på Lagena. Liksom på alla arbetsplatser finns unga och gamla, män och kvinnor, och olika personlighetstyper: det finns folk som blir så fly förbannade att de skäller ut chefen efter noter, och det finns andra som har svårt att ta till såna yviga gester.
Nej, förklaringen ligger inte på det planet. Orsaken till att kampen gick så långt på Lagena, är att man tålmodigt hade byggt upp en fackklubb som sade ”Vi kan inte nå längre än vad vi själva är beredda att gå”. Genom en hög medlemsaktivitet växte folk till ledare - människor med stort förtroende och en förmåga att hålla ihop kollektivet i den svåra kampen mot en företagsledning som ständigt försöker pressa folk hårdare och hårdare.
Byggandet av dessa kämpande arbetarkollektiv och framväxten av nya ledare genom kamp underifrån är den mest centrala uppgiften för oss som marxister inom arbetarrörelsen. Socialisten strävar efter att binda samman kämpande arbetare och bevara ett ”arbetarklassens kollektiva minne”.
För att kunna vinna strider behöver vi utveckla en förståelse av de drygt 150 år av arbetarkamp som ligger bakom oss. Ingen armé skulle fundera på att gå ut i strid utan grundmurade kunskaper om stridskonst. Samtidigt kan man konstatera att det inte finns någon mer effektiv metod för lärande än att ”lära genom att göra”.
Ett steg som redan tagits är att
arbetare från Lagena börjat besöka andra arbetsplatser och delar
av arbetarrörelsen. Solidaritetskampanjen kommer givetvis fortsätta,
med besök i olika delar av arbetarrörelsen, fortsatt drivande av frågan om förbud mot bemanningsföretag osv.
För att utveckla kampen är det också viktigt att de grupper som varit ute i strid de senaste åren knyts samman: sophämtare, hamnarbetare, tunnelbaneförare och gruvarbetare, för att nämna några. Där finns ovärderliga erfarenheter som behöver sammanföras och spridas. Frågan om urholkningen av Lagen om anställningsskydd (LAS) behöver även lyftas politiskt på alla sätt som går. Arbetarrörelsens ledning måste pressas att ta ställning och mobilisera till strid, samtidigt som vi fortsätter att bygga motståndet underifrån.
Vi har inget annat val än att ta strid mot de angrepp vi utsätts för, och genom kampen kan vi upptäcka den makt vi har inom räckhåll. I den kampen behöver vi se att varje enskild strid är en del av en större samhällskonflikt, och att vi bara kan uppnå segrar genom att dra in fler och fler i kampen. Vi i Tidskriftsföreningen Socialisten anser att arbetarrörelsen har den styrka som krävs för att slå tillbaka angreppen mot jobb och välfärd. Vad som krävs är att vi bygger ett alternativ som kan spränga igenom de byråkratiska fördämningarna, och släppa lös den enorma kraft som den svenska arbetarklassen innehar.
Vi är inte ansvariga för kapitalismens kris, och ska därför heller inte betala notan för den. Istället kräver vi att bankerna nationaliseras, att nedläggningshotade företag tas över av staten och ställs under arbetarnas kontroll, samt att resurser tillförs för en massiv satsning på offentliga jobb, billiga bostäder och utbyggd välfärd. För att uppnå detta krävs att vi kämpar mot de angrepp som riktas mot oss, och stödjer varandra i vår gemensamma kamp. Vi har inget annat att förlora än våra bojor, men vi har en värld att vinna!