Lagena och kampen mot bemanningsföretagen
Att vi anställda på Lagena Distribution AB belönades med SAC:s Civilkuragepris 2009 till minne av Björn Söderberg, var naturligtvis en stor ära för oss och en bekräftelse på att den fackliga kamp vi fört varit rätt och riktig.
Man kan också säga att vår kamp har långa anor och berör något centralt inom svensk fackföreningsrörelse. Kampen mot bemanningsföretagens härjningar är på inga sätt en ny kamp och det finns traditioner på det området.
Vi kan också vara enormt stolta över att vår kamp fört upp frågan om bemanningsföretag på dagordningen i den kommande avtalsrörelsen. Frågan kommer vara en av de fyra prioriterade frågorna när LO går fram i avtalsrörelsen.
Historisk bakgrund
Till att börja med måste vi konstatera att detta problem med bemanningsföretag inte alltid har funnits. Bemanningsföretag plågade de fackliga organisationerna och undergrävde de anställdas trygghet under arbetarrörelsens barndom och kulminerade i Utansjöarbetarnas marsch mot det strejkbrytande bemanningsföretagets förläggning i Lunde, också känt som Ådalen -31.
I svallvågorna av protester som följde Ådalen -31 pressades den socialdemokratiska regeringen under Per-Albin Hansson 1935 till en rad åtgärder där de viktigaste var förbud mot bemanningsföretag och införandet av statsunderstödd A-kassa. Anställningsskydd och trygghet vid arbetslöshet - samma frågor då som nu.
Efter andra världskriget gjorde bemanningsföretag åter entré på den svenska arbetsmarknaden och då inom kontorsbranschen i form av ”skrivbyrårer”. Dessa åtalades enligt förbudet, men klarade sig ofta undan genom att de fick avtal med HTF. Genom att teckna avtal med dem legitimerade man dem, och de rättsliga påföljderna blev ringa eller uteblev helt. LO och TCO hade, till den fackliga rörelsens nackdel, inte en klar gemensam syn på fenomenet.
1993 hade minnet av Ådalen -31 och Per-Albin Hansson förbleknat så pass att man kunde återlegalisera bemanningsföretagen i full skala med bara ett fåtal röster i opposition. Och därmed har gamla problem, som vi trodde vi en gång för alla visat på porten, återuppstått.
Kämpa in i kaklet
I början av 90-talet var arbetslösheten, som nu, skyhög och nästan alla förslag som påstod sig minska arbetslösheten och ge unga en språngbräda in på arbetsmarknaden gick igenom. Då var införandet av bemanningsföretag receptet, idag påstås att avskaffandet av LAS ska ha samma effekter. När arbetslösheten är hög tycks inga förslag vara för dumma.
Den som är lite observant kan se att alla förslagen har till syfte att ställa arbetare mot arbetare; inhyrd personal ska ställas mot fast personal (bemanningsföretag), ung ska ställas mot äldre (slopa turordningsreglerna), arbetslös mot anställd (slopa anställningsskyddet), utstationerad arbetare mot inhemsk (EU), os v i all oändlighet. Om man som facklig aktivist tror att alla arbetare i grunden har samma intresse och alla arbetare förlorar på att kämpa mot varandra, så måste sådana här förslag bekämpas ända in i kaklet.
Hur LAS undergrävs
I diskussionen om bemanningsföretagen har det ofta påpekats hur Lagen om anställningsskydd undermineras. Det vi ska komma ihåg är att nästa all arbetsrättslig lagstiftning härstammar från det dryga decenniet då fackföreningsrörelsen upplevdes som starkast; 1971 – 1982. Bemanningsföretagen legaliserades drygt 10 år senare, vilket gjorde att den existerande lagstiftningen var helt oförbredd på att hantera detta nya fenomen. Bemanningsföretagen slår upp stora hål i LAS, som vid sin tillkomst faktiskt förutsatte att förbudet mot bemanningsföretag skulle gälla för evigt.. Sällan eller aldrig går man in på hur detta går till rent konkret. Det finns 4 stora områden i LAS som bemanningsföretagen kraftigt slår sönder:
1) Omplaceringsutredningen
Uppsägning från arbetsgivarens sida skall vara sakligt grundad. En uppsägning är inte sakligt grundad om det är skäligt att kräva att arbetsgivaren bereder arbetstagaren annat arbete hos sig.
Så lyder LAS §7. Det innebär att man innan någon sägs upp p g a arbetsbrist måste man utreda om inte personen kan omplaceras istället för sägas upp. Men på ett företag som använder sig av bemanningsföretag blir denna paragraf oanvändbar. Det får nästan ett löjets skimmer över sig när man i omplaceringsutredningen kammar noll samtidigt som man tittar ut över den hord av inhyrd personal som gör exakt det arbete som de som är varslade utför.
Bemanningsföretag tillintetgör denna del av LAS fullständigt.
2) Turordningen
I Inrikesminister Eric Holmqvists (S) förarbete till LAS 1973 skriver han att ”de från trygghetssynpunkt betydelsefulla reglerna om turordning måste vara utformade på sådant sätt att de ger ett verksamt skydd för de arbetstagargrupper som är särskilt utsatta på arbetsmarknaden och hindrar en skoningslös utgallring bland de anställda under åberopande av effektivitetsskäl”
Av detta följde att regeln ”sist in – först ut” blev normen för turordningen. Denna turordning har ju som bekant varit ansatt från alla håll och kanter. Det som skett sedan bemanningsföretagen klivit in på banan är att regeln helt förlorat sin mening. Det som sker idag är att arbetsgivaren säger upp enligt turordningslistan, men ombesörjer så att bemanningsföretaget, ur gruppen uppsagda, anställer de arbetstagare arbetsgivaren har ett gott öga till. På så sätt blir han av med de han vill bli av med och får behålla som arbetskraft de han vill behålla, om än via ett bemanningsföretag.
Och så är vi tillbaka till den ”skoningslösa utgallringen”….
3) Återanställningsrätten
Återanställningsrätten har idag, på företag med bemanningsföretag, samma parodiska funktion som omplaceringsutredningen. Vad har återanställningsrätten för materiellt innehåll då den egna arbetsgivaren varje dag väljer att ringa bemanningsföretagen för att bemanna upp för den kommande produktionen, istället för att ringa de som är uppsagda och har återanställningsrätt?
Bemanningsföretagen har slagit ut återanställningsrätten helt och hållet.
4) Saklig grund för uppsägning
Sammantaget hotar bemanningsföretag hela idén om saklig grund för uppsägning.
Läser man vidare i Eric Holmqvists förarbete till LAS skriver han:
”Utvecklingen har alltså sedan lång tid tillbaka gått mot en begränsning av den fria uppsägningsrätten. Detta måste ses mot bakgrund av att principen om arbetsgivarens fria uppsägningsrätt i stigande grad upplevs som ett uttryck för en föråldrad auktoritär uppfattning om arbetsgivarens rätt att förfoga över arbetskraften och som ett hinder för den trygghet i anställningen som arbetstagare bör kunna kräva i dagens samhälle. Jag finner det för min del självklart att principen om den fria uppsägningsrätten slopas. Ett lagfäst skydd mot obehörig uppsägning från arbetsgivaren sida måste ingå som ett viktigt led i en lagstiftning om anställningsskydd.
Skyddet mot obehörig uppsägning från arbetsgivarens sida kommer i utredningens förslag till lag om anställningsskydd till uttryck genom en allmän bestämmelse om att uppsägning alltid ska vara sakligt grundad”.
Ett av de uppsägningsskäl som ansågs kunna utgöra saklig grund för uppsägning var arbetsbrist. Det finns mycket orwellskt nyspråk i svensk arbetsrätt. Uppsägning p g a arbetsbrist känns ju acceptabelt om det verkligen var brist på arbete det var frågan om. I svensk arbetsrätt är ju som bekant ”Arbetsbrist” en lagteknisk term som täcker alla möjliga bevekelsegrunder från arbetsgivaren. Arbetsbrist kan vara av ekonomisk, organisatorisk och produktionsmässig natur. Denna breda definition på arbetsbrist gick temporärt att leva med så länge återanställningsrätten fungerade.
Syftet med kombinationen av saklig grund för uppsägning och återanställningsrätten var ju att skydda arbetarna från att ställas mot varandra; arbetslösa mot anställda. De arbetslösa skulle inte utgöra ett hot mot de med anställning, genom att man gjorde det omöjligt för arbetsgivaren att göra ett enkelt utbyte av anställda. Införandet av bemanningsföretag rubbade detta skydd.
I Sverige är det nu t o m möjligt för ett företag som har ökat personalbehov att säga upp p g a arbetsbrist om man täcker det ökade arbetskraftsbehovet (och mer därtill) med inhyrd arbetskraft.
När 1971 års anställningsskyddslag i Finland genomfördes hade man också ”arbetsbrist” som saklig grund för uppsägning. Den stora skillnaden är att i Finland definierades ”arbetsbrist” då som ”mer än tillfällig minskning av arbetet”. Detta är ju onekligen en definition som mer överensstämmer med beteckningen.
Det var möjligt i Sverige 1973 att ge arbetsbristen en väldigt bred definition, men det förutsatte att förbudet mot bemanningsföretag existerade och att återanställningsskyddet fungerade. Nu står allt på huvudet och en ”föråldrad auktoritär uppfattning om arbetsgivarens rätt att förfoga över arbetskraften” har åter börjat gälla.
Vad behöver göras?
Det finns argument att göra detta till en valfråga. Det anser jag vara felaktigt, för även om valet i september 2010 får en lycklig utgång kommer listan på politiska förändringar av A-kassan, Försäkringskassan m m vara så lång så denna fråga kommer i skymundan. Frågan kan lösas politiskt på lång sikt, men här och nu måste den lösas, så långt det är möjligt, i avtalsrörelsen.
Den viktigaste principen att ro hem är att arbetsbristuppsägningar och inhyrd arbetskraft inte kan existera parallellt på samma företag. Eftersom inhyrning undergräver både omplaceringsutredningen, turordningen och återanställningsrätten måste det skapas, på de företag som varslar p g a arbetsbrist, ett moratorium där det är förbjudet att hyra in personal. Detta moratorium ska gälla från och med att arbetsgivaren varslar till och med att återanställningsrätten för de uppsagda har gått ut.
Först då har vi återställt funktionaliteten i LAS någorlunda.
Det krav som LO troligen kommer att gå fram med i avtalsrörelsen är ett förbud mot inhyrning bara så länge återanställningsrätten kvarstår för dem som är uppsagde. Detta blir tyvärr otillräckligt.
Det lokala fackets ställning
Om inte funktionaliteten i LAS återställs får vi effekten att arbetsgivaren har ett nytt konfliktvapen i sina händer gentemot det lokala facket. Arbetsgivaren kan hur lätt som helst ställa ultimatum; ”Jobba kvar till sämre villkor eller bli utbytt mot inhyrd”.
Det talas ofta om att facken måste hålla samman i avtalsrörelsen. Man menar då att förbunden ska hålla sams. Det är självklart en viktig förutsättning för en framgångsrik avtalsrörelse. Men minst lika viktigt är att hålla samman facket på lokal och central nivå.
De lokala avtalens tyngd varierar ju enormt mellan förbund och branscher och det finns vitt skilda traditioner på området. Men uppskattningsvis utgör väl de lokala avtalen på runt 10-20 % av utfallet i medlemmarnas plånböcker. Och när arbetsgivarna inte lyckas inkassera eftergifter på förbundsnivå, vilka tror ni de ger sig på då? Då kommer det vara de lokala klubbarna som får stå emot andra vågen av arbetsgivaroffensiven.
Hur ska då de lokala klubbarna kunna stå emot när arbetsgivare fått detta briljanta vapen i sin hand? Som vår arbetsgivare sa till oss ”köp kvar era anställningar med lokala försämringar”.
Om bemanningsfrågan inte löses i avtalsrörelsen är det ett grönt ljus till arbetsgivaren att börja förnedra de lokala företrädarna som ska tvingas krypa omkring och acceptera försämringar för att rädda jobben.
Vårat bidrag till kampen
Det vi gjort med vår kamp är att ge vårt lilla bidrag till det motstånd som måste börja ta fart mot den här utvecklingen. Vi har inte accepterat att våra fasta jobb ska säljas ut till lägstbjudande bemanningsföretag. Vi har inte accepterat att arbetsgivaren ska kunna använda bemanningsföretagen som en påtryckning mot vår fackklubb att byta villkor mot jobb.
För oss var den utlösande faktorn till strejken just det att företaget först varslade 33 personer, och sedan erbjöd oss ”köpa” tillbaka dem genom sämre villkor, d v s byta till oss arbetstillfällen mot sämre villkor. Om vi gick med på att arbeta 1,5 timme längre/vecka skulle vi kunna rädda 2 av de 33, om vi ökade arbetsprestationen med 20% skulle vi rädda 6 av 33, om vi gick med på att låta arbetsgivaren få rätt att kräva förstadagsintyg av alla sjuka skulle vi rädda ytterligare 2, o s v.
Vi sa till oss själva att detta är ett gisslantagande – och man förhandlar inte med terrorister! Vi måste göra något! Och det visade också tydligt att arbetsgivarens affärsidé inte var att bedriva logistik, utan att klå oss på pengar och andra villkor.
På många arbetsplatser görs inget motstånd mot arbetsgivarnas offensiver. För att kunna göra det går det inte att reagera när klockan är fem i tolv. Man måste ha ett längre, bra fackligt arbete i ryggen för att få ett kollektiv på arbetsplatsen som har det självförtroende som krävs för att kunna stå upp mot arbetsgivaren.
Demokratiska fack
Den viktigaste grunden är att den fackliga organisationen är demokratisk och att det är medlemmarna som bestämmer. Därför hettade det till på senaste klubbmötet då medlemmarna återvalda personer som varken företaget eller Handelsanställdas Förbund vill se i ledningen för klubben. Företaget hade lovat att dra tillbaka stämningen i AD om medlemmarna inte röstade på vissa personer som deltagit i strejken. Vår ombudsman pratade i 45 minuter på mötet, med ömsom hot ömsom löften, för att medlemmarna inte skulle rösta på visst sätt. På en del arbetsplatser där facket fungerar auktoritärt skulle en ”auktoritet” som en ombudsman kunna ha ett inflytande. Men i vår klubb, där medlemsdemokratin är ganska väl inarbetad, väger ”auktoriteter” lätt. De strejkande kandidaterna röstades in med 90% av rösterna.
Kämpande och medlemsstyrda fackklubbar är tydligen ett hot mot både arbetsgivare och ombudsmän.
”Sälja arbetsfred”
Varför upplevs vi som ett hot av diverse ombudsmän? Jo, deras ”fackliga idé” är att sälja arbetsfred. Det är faktiskt så man beskriver fackets roll och avtalsrörelserna; ”Vi säljer arbetsfred och priset är de villkor vi får i kollektivavtalen”.
Det är klart, att om ”fackets idé” är att ”sälja” arbetsfred så förstör vi ju ”varan” genom att strejka.
Vi tror dock att ”fackets idé” är att vara ett organiserat sätt för arbetare som vill kämpa för att förbättra sin situation. Arbetsfred och kollektivavtal kan mycket väl vara hållplatser längst med kampens väg, med de är fan inte slutmålet.
Och det är väl någonstans där våra åsikter och ”auktoriteternas” åsikter går isär.