Nya Labours kongress:

Toppstyre med förhinder

Tanken med alla stadgeändringar som genomfördes på Labourpartiets kongress förra året var att avleda all kritik mot ledningen. 'Gamla Labour' var dött och begravet. Blairanhängarna hade erövrat partiet till kropp och själ, eller åtminstone var det så det var tänkt. Men det blir inte alltid riktigt som man tänkt.

Trots all manipulation, 'uppsnyggning' och så kallad modernisering, som syftade till att göra kongressen till ett lätthanterligt instrument för Blair-ledningen, var oppositionen mot Labour-regeringens högerpolitik påtaglig på kongressen.

Detta hände på kongressens första dag då det var omröstning om medlemsorganisationernas del av partistyrelsen. Trots alla ansträngningar från ledningen, tidningsreklamen, telefonsamtal och valsystemet med en medlem en röst som gynnade Blair, så fick hans lista med förslag på ledamöter in endast två kandidater. Medan 'Gräsrotsalliansen' mot alla odds vann fyra platser - den största representationen för vänstern i partistyrelsen sen 1980-talet. Detta speglar uppenbarligen den opposition som finns bland vanliga medlemmar mot Labourregeringens högerpolitik.

Manipulation

Ledningen försökte också manipulera kongressen genom att handplocka lojala talare i diskussionen. På samma sätt som under McCarthy-eran hade partiets ombudsmän försökt göra en politisk profil över varje delegat. Dom blev ertappade som manipulatorer när deras profil över Londondelegaterna läckte ut. Läckan avslöjande att endast 14 av 188 delegater ansågs som "lämpliga" att få tala på konferensen. Men även om presidiet stoppade vanliga Labourmedlemmar från att tala, kunde de inte stoppa alla fackföreningsledare, som oundvikligen kom att uttrycka medlemmarnas uppfattningar.

Peter Mandelson, som beskrev sig själv som en storföretagsamhetens vän, läxades t.ex. upp av Derek Hodgson, 'höger'-ledaren för CWU (Communication Workers Union), när han attackerade den destruktiva styrningen från "ansiktslösa och ryggradslösa pojkar från Whitehall" (regeringen) och sa att hans medlemmar i samband med privatiseringen av posten var trötta på att bli använda som politiska fotbollar. Fler kritiska röster hördes från andra fackliga ledare.

"Debatten var en klar seger för Nya Labours kritiker" skrev tidningen Observer 29/9. Trots Mandelsons beskrivning av sig själv som en "modern industriell revolutionär" påpekade tidningen att "den verkliga revolutionen skedde på konferensgolvet, där det utbröt en spontan applåd för Mr Hodgson. Mr Mandelson såg ut som om han just svalt en mycket sur citron." Och sen slutsatsen: "Gamla Labour är inte dött, det bara sover".

Hela Tony Blairs tal ägnades åt att försöka förstärka hans vilja att uppfattas som en ledare som står ovanför partikäbbel och bortom ideologiska synsätt eller intressegrupper. Det var noga inriktat på att förbereda medlemmarna för en tuff tid det kommande året. Han använde en avsevärd del av sitt tal inte för att försvara sig mot Tory-partiet utan mot "dom som anklagar oss för att vara tories". Detta var förstås riktat till vänstern och vanliga medlemmar som är emot regeringens nuvarande politik. Det fanns inte en enda omnämnande av socialism, som nu slutligen har begravts till förmån för den mytiska 'tredje vägen'.

Attack

Förutom hans rituella attack på dåliga lärare, så betonade han att hans regering var "pro-business, pro-enterprise". Han försvarade regeringens högerpolitik och sa att den låg fast vad som än hände. Sen gick han till attack mot välfärdsstaten: "Vi spenderar mer men får mindre, misslyckas med att hjälpa dom som behöver det och hjälper ibland dom som inte behöver det - biljoner som slösas bort varje år genom fusk och missbruk." Arbetslöshetsersättningen och sjukpenningen lyftes fram som system som behövde 'reformeras' (dvs försämras).

Han fortsatte med att varna: "När du reformerar kommer människor gå emot dig; de kommer att ställa sig upp på offentliga möten och få applåder för att attackera dig. De kommer att säga att du sviker de fattiga... Det kommer att bli attacker från vänster, attacker från höger, attacker framifrån och bakifrån".

Detta är en förutsägelse om den storm av protester som kommer att utvecklas inuti och utanför Labour om regeringen skär ner sociala rättigheter - vilket de tänker göra. Labourkongressen kanske har förändrats, men all uppsnyggning i världen kan inte förhindra opposition mot högerpolitik. Kampen för äkta socialistisk politik har börjat.

Rob Sewell, Socialist Appeal

Från Socialisten nr 36 nov 1998