Brittiska fackförbund går åt vänster

Strid om Labourpartiet

Den brittiska arbetarrörelsen är baserad på fackföreningarna. Kopplingen mellan arbetarpartiet (Labour) och fackföreningsrörelsen är till och med starkare och mer direkt än kopplingen mellan LO och socialdemokraterna i Sverige eftersom partierna i Storbritannien inte har några statsbidrag (även om Blair & Co har försökt införa det).

I Storbritannien har man dessutom kvar den så kallade kollektivanslutningen. Det innebär att alla som är medlemmar i facket automatiskt är medlemmar i Labour. Detta ger en oerhörd makt till facken som får mandat i partiet efter sina egna medlemsantal. I Sverige fanns detta tidigare men avskaffades. Trots den starka kopplingen lyckades Tony Blair bli både partiledare för Labour och premiärminister i Storbritannien. Detta var möjligt genom år av låg aktivitet bland arbetarna och en därmed följande högervridning av fackförbundsledningarna. Den processen har nu inte bara stannat upp, den har vänts i sin motsats. Fackföreningarna radikaliseras allt mer och redan höjs kraven att återta Labour för en arbetarpolitik.

För oss som kämpar i Sverige är det viktigt att förstå hur en vänstervridning av de brittiska facken varit möjlig och varför den skett. Det ger oss kunskap om och verktyg för ett radikalt fackligt och politiskt arbete i vårt land. Att bara titta på de senaste 5 eller 10 åren skulle ge en ofullständig bild.

Under åren närmast efter andra världskriget rådde en stark ekonomisk tillväxt och de brittiska fackföreningarna stärktes. De kunde tvinga arbetsgivarna till eftergifter. Arbetarna fick det bättre och fackföreningsledningarna anpassade sig till en bekväm tillvaro utan öppen klasskamp. Klassamarbete var ledstjärnan för de byråkratiserade fackföreningsledarna.

Hela tiden fanns vänstergrupperingar i fackförbunden. Dessa bestod av små slutna grupperingar med fokus på att få vänsterkandidater valda till olika förtroendeuppdrag. Eftersom de sällan redovisade sin politik öppet fanns det inget för vanliga medlemmar att vare sig stödja eller förkasta och därför fick aldrig dessa sekt-grupperingar någon större framgång.

Vid slutet av 60-talet startades "Liaison Committee for the Defence of Trade Unions" (Samordningskommittén för fackets försvar). Detta var en landsomfattande vänsterorganisation startad av kommunistpartiet. Den dominerade fackföreningsvänstern under 70-talet. Trots att den klarade att organisera massdemonstrationer och annan kamp mot Tories kunde den inte nå hela vägen fram. Problemet var den odemokratiska strukturen som förhindrade en fri debatt och ett brett deltagande.

Men 70-talets kamp skapade ändå nya vänsterkämpar som inte var kopplade till kommunistpartiet. Dessa aktivister (tillsammans med KP- och LP-medlemmar) organiserade nya "Broad Left"-grupper (bred vänster) på en tydlig demokratisk grund. Dessa grupper aktiverade sig i flera fackförbund. Broad Left skilde sig från de tidigare vänstergrupperna genom sin demokratiska struktur och sitt öppna torgförande av politiska idéer. Broad Left var ingen valmaskin. De organiserade konferenser, studiecirklar, de debatterade motioner och de skapade på så sätt ett vänsterprogram som kunde utveckla facket. De gick emot klassamarbete och för en offensiv politik i alla frågor som berörde fackföreningsmedlemmar. De kämpade för interndemokrati i facket, regelbundna val av alla förtroendevalda och ombudsmän med rätten till omedelbart återkallande. Ombudsmän och förtroendevalda skulle inte ha högre lön än en genomsnittslön för en utbildad arbetare. Kongressbeslut skulle vara tvingande. Detta är bara ett axplock av vad Broad Left-grupperna kämpade för.

Broad Left vann stora framgångar. I fackförbundet CPSA (motsvarar statsanställdas förbund) vann de en majoritet i förbundsstyrelsen inklusive ordförandeposten. Man fick in folk i TUC:s (LO:s) styrelse.

1984 bildade de olika Broad Left-grupperna en nationell organisation. Den hette Broad Left Organising Committée (kommittén för den breda vänsterns organiserande), BLOC. Vid grundningskonferensen deltog 2500 arbetare. Detta var större än något som de gamla vänstergrupperingarna hade organiserat.

Av olika orsaker blev inte BLOC vad man hade hoppats på. Större delen av vänsterns aktiviteter var koncentrerade till de olika förbunden och man hade problem att bedriva en bredare kamp. Det var svårt att lyfta sig över den egna snäva delen av klasskampen. När den långa gruvarbetarstrejken slutade i nederlag var det ett hårt slag mot arbetarklassen som demoraliserade aktivisterna. Den ekonomiska uppgång som tog sin början 1982 började också få effekt på arbetarna. Arbetsgivarna köpte sig fred på arbetsmarknaden.

När Thatcher vann valet 1987 var det dödskyssen för BLOC. BLOC upphörde att existera men många av Broad Left-grupperna fortsatte sin verksamhet, även om de var försvagade.

De Broad Left-grupper som överlevt har fört en trägen kamp för att få kämpande fackföreningar. De börjar nu vädra morgonluft.

Arbetarklassens tålamod har tagit slut. De brittiska arbetarna har gång efter annan tagit strid mot försämringar och för förbättringar under de senaste åren. Brandmännens strejk förra året är bara ett exempel av många. Järnvägs- och offentliganställda, journalister, tunnelbanearbetare och stålarbetare har strejkat och fler kommer att strejka. Givetvis har detta inneburit ett uppsving för vänstern i fackförbunden. Detta har synts inte bara i kampen utan också i förbundsledningarna.

En vänstervridning i de brittiska fackföreningarna är ett faktum. Och den fortsätter. Brittiska Journalistförbundets ordförande Jeremy Dear som också sitter i styrelsen för brittiska TUC (motsvarigheten till LO) svarar i en intervju med Socialistens brittiska systertidning Socialist Appeal (som han även var med om att starta) på frågan hur fackföreningsrörelsen har förändrats de senaste tolv månaderna:

"Förra årets kongress (TUC-kongress, motsvarigheten till LO-kongress) var en av de mest dynamiska på åratal och det här årets bygger sannolikt vidare på det. Sen förra året har Derek Simpson tagit över i Amicus (motsvarar ungefär Metall), Tony Woodley har valts i TGWU (Transport) och Kevin Curran i GMB (Kommunal). En ny vänsterledning har valts i PCS (Statsanställda) och vänsterinriktade fackföreningsledare som Paul Mackney i NATFHE (Universtitetslärarna) och Judy McKnight i Napo (Domstolsanställda) har omvalts. I CWU (Post och telekommunikation) vann vänsterkandidaten generalsekreterarposten. Med undantag för Mick Rix´ överraskande nederlag i Aslef (Lokförarna) har det varit en stadig rörelse åt vänster. Och jag tror man kan se det speglas i att fackföreningar tar strid om pensioner, avskedanden, löner, arbetsmiljö och så vidare. Det finns ett större självförtroende och en större vilja bland fackföreningar och deras ledningar att ta strid för sina medlemmars räkning. Detta reflekteras av att många fackföreningar ser betydande ökningar av sitt medlemsantal för första gången på många år." (Intervjun kan läsas i sin helhet på http://www.marxist.com/Europe/jdear_interview0903.html)

De framgångar för vänstern som Jeremy Dear beskriver är inga tillfälligheter. De beror på att kapitalismen befinner sig i en återvändsgränd och de gamla högerledningarna för fackförbunden hade ingen strategi för att möta de problem som uppstår när kapitalet varken kan eller vill göra eftergifter.

Vänstervridningen av den brittiska fackföreningsrörelsen har ryckt undan Blairs stöd i fackföreningarna. Med tanke på de starka banden mellan fackföreningarna och Labour så måste vänstervridningen av fackföreningarna få ett eko i partiet. En del fackförbund har diskuterat att dra in stödet till Labour. Detta är det sista de borde göra. En riktig strategi i arbetarklassens intresse vore i stället att återta partiet, att kasta ut Blair & Co och återinföra socialismen i partiprogrammet. TGWU:s Tony Woodley har faktiskt deklarerat att det är dags att "återta partiet och sätta tillbaka labour (arbetare) i partiet." Han har fått medhåll av de flesta fackliga vänster ledarna.

Utvecklingen i Storbritannien visar att en demokratiskt organiserad vänster på en tydlig socialistisk grund kan åstadkomma storverk. Den brittiska arbetarklassen har nu förutsättningarna att ta strid på ett organiserat sätt och det kommer den att göra. Vi har inte hört det sista från den radikala brittiska fackföreningsrörelsen.

Z

Ur Socialisten nr 65, oktober 2003