Vilken roll har feminismen spelat i arbetarrörelsens historia?

Kvinnofrågan i arbetarrörelsen

Ibland talas det om att Gudrun Schyman skulle ha tagit in feminismen i svensk politik. Visst har hon fört in kvinnofrågan på den parlamentariska dagordningen, men arbetarrörelsens kamp för kvinnors rättigheter är varken ny eller begränsad till riksdagsdebatter.

Redan i arbetarrörelsens barndom fanns en medvetenhet om att klasskamp och kvinnokamp måste gå hand i hand. Det går inte att skapa ett socialistiskt samhälle utan att avskaffa allt förtryck. Det går att åstadkomma stora förbättringar, men att helt avskaffa kvinnoförtrycket är inte möjligt utan socialism. Denna insikt finns inte hos dagens ledning.

Den internationella arbetarrörelsen arbetade tidigt med kvinnofrågan. Under andra hälften av 1800-talet var en stor bästsäljare i Tyskland boken "Kvinnan och socialismen" skriven av socialdemokraten August Bebel (mellan 1879 och 1909 utkom inte mindre än femtio upplagor och detta trots förbudet mot socialistisk litteratur i de så kallade socialistlagarna). Detta kanske inte säger särskilt mycket, men komplettera det med att Bebel var en av de ledande ideologerna i partiet. Dessutom studerade partimedlemmarna vid den här tiden ofta marxistiska skrifter av olika slag. Bebels bok sålde bäst av dem alla.

Nå, tänker den kritiske läsaren, det är ju bara en bok, en till intet förpliktigande text. Det är alldeles sant, men det ger en fingervisning om vilken vikt som lades vid just denna fråga. Det var också med denna högprioritering av kvinnors rättigheter i bagaget som svensk socialdemokrati bildades. Redan på 1850-talet fanns i Sverige en radikal socialistisk tidning som hette "Reform" producerad av bland andra Götrek, mannen som först publicerade Kommunistiska Manifestet på svenska. Om kvinnors rättigheter skrev den bland annat så här:

"Kvinnan får icke förakta även politisk bildning, ty genom denna skall hon lära sig inse sin ställning, inse att hon saknar snart sagt allt, vad ett förnuftigt väsende har rätt att fordra av samhället, nämligen uppfostran, rätt att arbeta och bestämma över sitt arbete, rätt att bestämma över sin person och sina handlingar, rätt att deltaga i stiftandet av de lagar hon måste lyda."

Detta var otroligt radikala tankar på den tiden. Att kvinnan skulle kunna lämna hemmet för arbetet och att hon skulle delta i politiken och beslutsfattandet. Men "Reform" var ingen stor tidning. Den nådde inte de stora grupperna arbetare och lyckades inte heller starta någon verklig arbetarrörelse.

Den unga socialdemokratin

Först med marxismens ankomst, genom bland andra August Palm, blev det möjligt att starta ett socialdemokratiskt arbetarparti som förmådde koppla samman klass- och könsförtryck. I den unga socialdemokratin fanns en konflikt mellan liberal och socialistisk syn på kvinnofrågan. Den socialistiska segrade dock, till en början och på ytan. Konflikten har dock funnits kvar och finns kvar. Detta är en del av förklaringen till arbetarrörelsens tröghet i jämställdhetsfrågor. Att arbetarrörelsen (åtminstone i ord) ville ha samma rättigheter för kvinnor och män visas av August Palms programförklaring i tidningen Tiden 1884:

"Allmän och direkt rösträtt för man och kvinna, som fyllt 21 år. Valet skall förrättas på en söndag."

För Palm och de flesta socialdemokrater var det en självklarhet att allmän rösträtt gällde båda könen. Inte som ett led i en isolerad könskamp utan som en given del av klasskampen.

Det fanns dock en stark strömning i arbetarrörelsen som tyckte att männens rösträtt skulle ordnas först och därefter kvinnornas. Det var denna strömning som så småningom blev tongivande och fick stöd till och med av Kata Dahlström, socialdemokratins mest stridbara kvinnliga ledargestalt. Motiveringen var att man inte ville skrämma bort liberalerna. Liberalerna har alltid svävat på målet gällande avskaffande av olika typer av strukturellt förtryck. Arbetarrörelsens ledning lät sig påverkas och prioriterade ner rösträtt för kvinnor.

Rösträttskampen

Genom åren bedrevs långa agitationskampanjer för rösträtten och omfattande strejker genomfördes flera gånger om från sekelskiftet fram till rösträttens fullständiga införande. Givetvis var varken agitation eller strejker inriktade enbart på rösträtten, men den var definitivt en av huvudfrågorna. De ryska revolutionerna i februari och oktober 1917 och de därpå följande oroligheterna i Sverige spelade en avgörande roll för rösträttens införande. Faktiskt vore det dumt att tro att rösträtten alls skulle blivit allmän utan det direkta hotet om en svensk revolution. Kvinnornas rösträtt från 23 års ålder lagstiftades 1919, två år efter den ryska revolutionen och ett år efter den misslyckade tyska novemberrevolutionen 1918 (avslutades 1919). Det kan inte råda några tvivel om att hotet om en svensk revolution var överhängande. Rösträtten var ett köttben som borgarklassen gav bort för att stilla upprorsstämningarna.

Rösträtt är bra och viktigt, men det ger varken mat i magen, jämlikhet i familjelivet eller makt i arbetet. Det visste också arbetarrörelsen. Punkt nummer ett på kravlistan för kvinnans frigörelse var därför att hon skulle ha arbete. Därmed skulle hon bli självförsörjande och oberoende av mannen. När hon hade arbete skulle hon organisera sig i fackföreningen och kämpa tillsammans med den arbetande mannen. Detta var i sak en riktig strategi, arbetarklassens kvinnor har inget annat gemensamt med överklassens än att de alla är förtryckta som kvinnor. De kämpar för helt olika lösningar.

Nyckeln till jämlikhet mellan könen ligger i kvinnans oberoende gentemot mannen, att hon arbetar, samt att havandeskapets konsekvenser uppvägs genom sociala trygghetssystem. Det faktum att vi har kommit långt på dessa punkter är själva orsaken till att Sverige brukar kallas "världens mest jämställda land".

Men varför har vi kommit så långt och hur?

Under trettiotalet växte sig arbetarrörelsen verkligt stark och blev det svenska politiska livets största maktfaktor. Genom fackföreningar och partiföreningar organiserades miljontals kvinnor och män. Dessa kunde också mobiliseras till stöd för förbättringar. Bland annat gav trycket från arbetarrörelsen en moderskapsförsäkring som från 1931 gav sjukpenning mellan 30 och 42 dagar, samt ersättning för barnmorska. Det kan tyckas lite jämfört med dagens nivåer, men förut hade man haft - ingenting!

1939 infördes en lag som sa att havandeskap, giftermål eller förlossning inte var giltig grund för avsked. Även om lagen hade luckor så är den intressant, vi brottas ju fortfarande med problem med arbetsgivare som inte vill anställa kvinnor med planer på att skaffa barn.

Under andra världskriget höjdes beredskapen i Sverige och många män kallades in till militär tjänstgöring. Detta lämnade ett stort hål i arbetskraften, ett hål som kvinnorna snabbt fick fylla. Under krigsåren kom kvinnorna på allvar ut i arbetslivet och började därmed att skapa sig en självständig position i samhället.

Folkhemmet

Med krigsslutet -45 kom storslagna visioner om Per Albin Hanssons "Folkhem". Gustav Möller var den marxistiskt influerade socialdemokrat som i sin funktion som socialminister sattes att bygga upp socialförsäkringssystemen. Med en stark och kampvillig arbetarrörelse i ryggen och en intakt samhällsekonomi i fickan (till skillnad från andra europeiska nationer) kunde det vi idag kallar offentlig sektor börja byggas.

Den offentliga sektorn gav arbete åt de kvinnor som blivit arbetslösa på grund av de från militär tjänstgöring återvändande männen. Ännu en gång fick kvinnan en självständig position i samhället och började höja sin röst.

Den offentliga sektorn gav mer än bara arbetstillfällen. Införandet av daghem och fritidsgårdar lättade på trycket för kvinnorna, eftersom de alltid tvingats ta ansvaret för barn och hushåll. Nu blev den bördan något mindre. Så blev det i Sverige, på grund av den starka arbetarrörelsen.

I länder som USA, som saknar en arbetarrörelse har inte motsvarande förbättringar genomförts. Amerikanska kvinnor har inte möjlighet att lämna sina barn på statligt subventionerade daghem. Inte heller har de någon föräldraförsäkring att tala om. Möjlighet att stanna hemma för vård av sjukt barn är inte heller det att tänka på. Kvinnornas ställning är betydligt sämre i USA, eftersom det blir de som drabbas när samhällets service är otillräcklig. Den amerikanska arbetarklassen i allmänhet och arbetarkvinnorna i synnerhet är i desperat behov av en arbetarrörelse som driver en politisk kamp i deras intresse.

Kampen fortsätter

Men också i Sverige finns det otroligt mycket kvar att göra. Kvinnans frigörelse från den manliga normen kommer inte att komma av sig själv. Det krävs kamp och en medveten strategi, men framför allt krävs att arbetarrörelsen som helhet sluter upp bakom kravet på jämlikhet mellan kvinnor och män.

Det finns många saker som måste uppnås för att skapa jämlikhet mellan könen. Sex timmars arbetsdag med bibehållen lön är nödvändigt för att kvinnor ska komma ifrån deltidsfällan. Lika lön för lika arbete, att kvinnan tjänar mindre används ofta som ursäkt av män för att kvinnor ska jobba mer i hemmet, medan mannen drar in pengarna. Full behovstäckning i offentlig sektor och avgiftsfri barnomsorg, är viktigt eftersom det vanligtvis är kvinnor som tvingas ta ansvar för barnen. En väl fungerande barnomsorg kan göra livet lite lättare, samtidigt som det ger arbete åt både män och kvinnor som annars skulle varit arbetslösa.

Kamp för socialism är absolut nödvändigt för att uppnå fullständig jämlikhet mellan könen. Det kapitalistiska samhället splittrar upp oss i individuell konkurrens och så länge det pågår kommer män att fortsätta kapa åt sig de stora fördelarna. I ett socialistiskt samhälle kan vi arbeta och utvecklas tillsammans, sida vid sida. Inte heller genom kampen för socialism kommer vi att få jämställdheten gratis, vi måste fortfarande kämpa, men mansdominansens viktigaste övertag, greppet om ekonomin och arbetslivet, kommer att vara försvunnet och förutsättningarna för jämställdhet att finnas.

Då kan vi börja gå i riktning mot ett samhälle av jämlikar, där vi alla, oavsett kön, är fullvärdiga medlemmar av samhället med lika rättigheter och skyldigheter.

Z
Man som vill bli jämställd

Från Socialisten nr 62, mars 2003