Kurdistan

en nationell frihetskamp



Innehåll

Förord

Likt en man som försöker fånga fisk genom att tömma havet, driver den turkiska armén miljontals kurder på flykt för att krossa PKK-gerillan. Detta kan inte kallas något annat än en etnisk rensning. Det enda som skiljer Kurdernas situation gentemot Kosovo-albanernas, är att det är långt fler kurder som dödas, våldtas och fördrivs från sina hem.

Även kurderna i Irak, Iran och Syrien lider under ett starkt förtryck. Men det "internationella samfundet" är tyst. FN och EU inför inga sanktioner och utser inga medlare. NATO skickar inga bombplan. Hur skulle de kunna göra det? Turkiet är medlem i NATO och är, tillsammans med Israel, USAs närmaste allierade i Mellanöstern och dess agent i Centralasien! Turkiet har en tullunion med EU och mottar vapen från Tyskland och Frankrike. Och FN har förstås inte den minsta chans att agera mot USAs och EUs vilja. De stora makternas vetorätt i säkerhetsrådet garanterar detta.

Visserligen har inslagen i media om kurderna och PKK varit stort under det senaste året - "barnen som försvann", uteslutningarna från SSU, Öcalans flykt från Syrien, det diplomatiska trasslet när han dök upp i Italien, hans arrestering och dödsdom - men i hela det här mediaflödet finns det nästan ingenting om vare sig kurdernas situation eller vad PKK egentligen är. På ett lättsinnigt sätt sätter man etiketten "marxistisk" på PKK och använder begreppet som ett skällsord, utan att veta vare sig vad marxismen är eller vad PKK står för. Socialisten vill med denna pamflett belysa kurdernas situation och visa varför de behöver vårt stöd i kampen mot förtrycket. Vi förklarar också varför PKKs ledning tyvärr inte är marxistisk, vilket också förklarar deras problem.

Jonathan C för Socialistens redaktion 1/8-1999

Kurdistan
Land Total befolkning Kurder %
Turkiet 57 000 000 10 800 000 19
Irak 18 000 000 4 100 000 23
Iran 55 000 000 5 500 000 10
Syrien 12 500 000 1 000 000 8
F.d. Sovjet 500 000
övriga 700 000

Antalet kurder är kontroversiell. Turkiet och Irak tenderar att underskatta antalet. En del kurdiska rörelser brukar överskatta antalet. Siffrorna ovan är av frilansjournalisten David McDowall som har skrivit flera verk om Kurdistan.

PKK (Kurdiska arbetarpartiet) för sin kamp från de otillgängliga bergen i östra Turkiet. I dessa karga berg, som avlöses av vackra slätter, gömmer sig gerillan ofta i naturliga grottor. Abdullah Öcalan är ordförande för både PKK och dess frontorganisation ERNK. PKK är den organisation som även många av dess motståndare erkänner som störst bland de turkiska kurderna. Sedan 1984 för PKK en väpnad kamp mot Turkiet.De är beroende av befolkningens stöd i de isolerade byarna för att kunna klara sig och för att få nya rekryter. I de kurdiska byarna försöker den turkiska militären nu få till stånd så kallade byvakter. De är kurder vars uppgift är att bevaka byn mot PKK-gerillan. Byvakterna är således ett försök att driva in en kil mellan byborna och gerillan. Inte sällan är byvakterna köpta gangstrar som själva hänsynslöst plundrar kurderna, medan den turkiska militären vänder ryggen till. Om byborna vägrar acceptera byvakterna, bränns deras hus ned, deras djur dödas, deras skörd förstörs och de tvingas på flykt. Befolkningen dödas och stympas, kvinnor våldtas och fångar torteras systematiskt. Turkiet riskerar att skapa en ekologisk katastrof i området genom att man systematiskt bränner ned skogen så att gerillan inte ska ha någonstans att gömma sig. Även kulturellt förtrycks kurderna. Kurdiska språket och alla kurdiska kulturyttringar har varit förbjudna. T o m att kalla sig för kurd har varit förbjudet. Den turkiska regeringen har definierat kurderna som "Bergsturkar".

Miljontals är på flykt och samlas i stinkande förorter till både kurdiska och turkiska städer som Istanbul, Ankara och Adana, oftast utan arbete och utan de mest elementära hygieniska förhållanden. Även där utsätts de för brutal förföljelse av den turkiska militären. Det är därför ingen slump att Turkiet har blivit fällt i Europadomstolen för brott mot de mänskliga rättigheterna. Amnesty och Human Rights Watch har många gånger fördömt Turkiet. Turkiet är ett land där militären styr genom det mäktiga nationella säkerhetsrådet, och som DN (7/11-98) beskrev det, ett land där "Maffiabossar, högeraktivister och välbärgade affärsmän opererar i komplicerade nätverk med förgreningar långt upp i det politiska etablissemanget. Till och med premiärminister Mesut Yilmaz kan på något sätt vara inblandad, enligt turkiska media."

Inte bara i Turkiet utan också i Irak, Iran och Syrien lider kurderna under ett brutalt förtryck. Den 16 mars 1988 spred Saddam Husseins trupper ut cyanid, cyanväte, mytoxin, sarin och senapsgas över den kurdiska staden Halabja. 5 000 dog direkt, 12 000 till skadades och genomled fruktansvärda plågor innan många av dem dog. Detta är dock bara toppen på ett isberg av förtryck.

Även i Syrien förföljs kurderna. 120 000 blev fråntagna sina medborgarskap över en natt, genom ett administrativt beslut 1962. Idag har de statslösa blivit 100 000-tals eftersom barn till statslösa också är statslösa. De saknar alla grundläggande rättigheter. De får inte gifta sig, äga land och hus, driva ett företag, rösta, motta bidrag för mat, vara anställda i den offentliga sektorn eller arbeta som läkare eller ingenjörer. Naturligtvis förföljs också kurderna i Iran, inte minst för att de flesta kurder är sunnimuslimer, medan ayatollorna som håller Iran i ett religiöst järngrepp är shiamuslimer.

Arbetarrörelsen i Sverige måste göra sitt yttersta för att stödja kampen mot kurdernas förtryck. Men frågan är: Hur? En del inom arbetarrörelsen vill ge stöd till ERNK, en frontorganisation till PKK (Kurdistans arbetarparti), eller direkt till PKK. De citerar Olof Palme som stöd för sitt ställningstagande: "Att troskyldigt kräva att de fattiga skall bli goda demokrater framstår lätt som det ädlaste sättet att undvika att ta ställning och ansvar (..) Vi kan undvika att ta ställning. Men därmed riskerar vi ta ställning för det beståendes tyranni. Så kan demokratisk renhet i uppsåt och tanke bli en metod att fly verkligheten." Andra inom arbetarrörelsen hävdar att PKK är en odemokratisk terroristorganisation och därför inte bör få något stöd. I stället vill de åstadkomma en "förhandlingslösning" (möjligtvis med hjälp av FN eller EU) och ge stöd till nästan obefintliga "rena" socialdemokratiska organisationer. Hur ställer sig då marxister i denna fråga?

Vi anser att kurdernas kamp varken bör eller kan delas upp i ett enkelt ställningstagande för eller emot PKK (eller ett kritiskt stöd till ERNK). Verkligheten är mer komplex än så. Självfallet är det illusoriskt att tro att kurderna kan vinna framgång genom förhandlingar. De har en brutal militärapparat emot sig och självklart hjälper inga vädjanden till den för att förbättra kurdernas situation. Försök att få till stånd förhandlingar på en pacifistisk grundval innebär bara att man anpassar sig till fienden och får inget för det. Detta har varit resultatet av Lena Hjelm-Walléns, som tills nyligen var socialdemokratisk utrikesminister, försök att bryta Turkiets "isolering" för att få igång en "dialog". Hon stödde Turkiets inträde i EUs tullunion och har inte fördömt EU-länders vapenleveranser till Turkiet, trots att den turkiska regimen inte har tagit några som helst steg mot demokrati. Detta är internationalism på kapitalets villkor.

Arbetarrörelsen måste stödja

För marxister är kurdernas kamp inte en separat kamp, utan kurdernas kamp mot imperialismen är en del av vår kamp mot kapitalet både här i Sverige och internationellt. Vi använder inte olika måttstockar när det gäller intern demokrati och rätt till diskussion ("demokrati är ok för oss men för dom i det där efterblivna landet är det inte så viktigt") i olika länder. Detta är egentligen ett "von oben" perspektiv som inte tjänar socialismen. En korrekt taktik och strategi kan bara åstadkommas genom en demokratisk och fri diskussion i arbetarrörelsen och befrielserörelserna internationellt. Och utan en korrekt strategi och taktik kommer arbetarklassen internationellt att lida en serie förödande nederlag. Detta är internationalism på arbetarklassens villkor.

Idag pågår ett krig i östra Turkiet. På den ena sidan finns en blodig förtryckarregim och på andra sidan finns det kurdiska folket och PKK som samlar många av de mest uppoffrande kämparna mot diktaturen. För marxister är det klart att arbetarrörelsen i Sverige inte kan vara neutral i denna strid. Vi måste ta ställning för på vems sida vi står. Vi måste stödja kurdernas kamp mot det brutala förtrycket i Turkiet, liksom mot förtrycket i Irak, Syrien och Iran. Och vi måste erkänna det kurdiska folkets rätt till självbestämmande och rätt att bilda en självständig stat. Då är det också ofrånkomligt att ge ett kritiskt stöd till PKK:s kamp. Kritiskt stöd betyder att det finns två sidor. Den ena består av ett stöd när PKK mobiliserar småbönderna och de fattiga mot den turkiska imperialismen. Den andra sidan består av en kritik mot det otillräckliga i PKK-ledningens politik och av ett direkt fördömande av terrordåd, eller hot om sådana, som bara motverkar sitt syfte och stöter bort arbetarklassen i Turkiet och internationellt, samt att vi lägger fram ett alternativ som grundar sig på den kurdiska och internationella arbetarklassens erfarenheter. Vi visar att kampen måste grunda sig på arbetarnas kamp för demokratisk och internationell socialism för att vara verkligt framgångsrik. Detta skiljer sig avsevärt från PKK-ledningen som framförallt grundar sig på gerillakamp för en oklar "nationell och demokratisk revolution".

I denna pamflett försöker vi visa att alternativen inte står mellan PKK-ledningens gerillastrategi och högerns "förhandlingslösning". Marxismen erbjuder det enda realistiska alternativet till båda. Våra argument för detta har vi delat upp i två delar. Första delen utgår ifrån kurderna (och andra befrielserörelsers) faktiska kamperfarenheter. Den andra delen utgår ifrån en mer teoretisk grund.

Del 1 - Kamperfarenheter

PKK har sin bakgrund i studentvänstern som verkade på de turkiska universiteten fram till militärkuppen 1980. PKK tog inte formellt ställning för varken Moskva eller Peking utan försökte balansera mellan dem. Idag sätter man kampen för autonomi i första rummet och socialismen har en undanskymd plats. 1984 startade PKK en gerillakamp i östra Turkiets berg. Här kämpar idag tiotusentals gerillasoldater mot hundratusentals turkiska soldater. På grund av att de är de enda som för någon omfattande kamp mot den turkiska imperialismen, samt på grund av det brutala förtrycket mot dem, åtnjuter de ett omfattande stöd bland kurder i Turkiet och bland de många invandrarna i Europa som visades inte minst av de omfattande demonstrationer efter Öcalans arrestering. Däremot är PKKs stöd bland kurder i Syrien, Iran och Irak minimalt.

Befrielserörelserna

Miljoner kurder, framförallt bönderna som lever i halv-feodala förhållanden i de isolerade bergstrakterna, förväntas utgöra stödtrupper till PKK-gerillan, men det är gerillan som kämpar. Det normala i denna situation är att de flesta passiviseras. Uppbyggnaden av underjordiska fackföreningar, politiska studiecirklar och tidningar sköts med vänster hand, trots att det är just dessa åtgärder som förbereder ett medvetet och organiserat massdeltagande i befrielserörelsen. Betoningen ligger på gerillakampen. I och för sig framställs inte heller gerillakampen som det centrala, utan gerillakampen är mer som ett hot som man har i bakfickan när PKKs ledning ska göra diverse diplomatiska utspel och manövrer för att åstadkomma en förhandlingslösning. Och detta förbättrar inte saker. En förhandlingslösning är dömd att misslyckas om den inte backas upp av organiserad masskamp. I Sydafrika genomfördes generalstrejk efter generalstrejk, massdemonstration efter massdemonstration. Miljoner deltog dagligen i kampen och man uppnådde en förhandlingslösning. Visserligen löste man inte alls de svartas ekonomiska och sociala problem, men man avskaffade apartheid och det var ett stort steg framåt. Gerillakampen var helt betydelselös i Sydafrika. Likaså var det varken PLO:s gerillatrupper, med förkärlek för civila flygplanskapningar, eller deras diplomatiska manövrer som åstadkom en (ytterst begränsad) självständighet, utan framförallt de palestinska massornas uppror - intifadan.

Det räcker inte med att stödja sig på fattigbönderna. Bönderna är splittrade och kan inte kämpa självständigt. De kommer att ledas antingen av arbetarklassen eller av borgerligheten. Arbetarklassen är däremot samlad i fabriker och på andra arbetsplatser och kan enas kring gemensamma krav och en gemensam kamp. De kan också lamslå den kapitalistiska produktionen. Det var när Havannas arbetare paralyserade Batistas motstånd genom en generalstrejk som Fidel och Che kom till makten i Kuba. Arbetarnas parti före revolutionen var Kommunistpartiet. Detta var dock inte samma kommunistparti som Castro förvandlade sin gerillarörelse till efter revolutionen. Det gamla Kommunistpartiets ledning, som gick i Moskvas ledband, ville inte att arbetarna skulle ta makten på Kuba. Moskva ville inte ha en hälsosam arbetarstat uppbyggd underifrån och demokratiskt kontrollerad. Detta skulle riskera att framstå som ett alternativ till deras egen stalinistiska, deformerade arbetarstat och hota deras privilegier. Kommunistpartiet spelade därför en kontrarevolutionär roll och stoppade arbetarna från att ta makten i sina egna händer. Gerillan kunde kliva in i maktvakumet när Batistas regim kollapsade. I Bolivia kom Che aldrig så långt. Militären blåste bort Che när han försökte återupprepa den kubanska modellen.

I Vietnam var gerillans sista stora strid Tet-offensiven 1968. Därefter var det en kombination av den nordvietnamesiska regulära armén, den amerikanska arméns interna förfall och motståndet internationellt, framförallt i USA, som förberedde vägen för en seger. Likaså i Angola var det de kubanska soldaterna som avgjorde frågan åt MPLA.

Det är städerna och de anställda lantarbetarna som kommer att avgöra kampen för ett fritt Kurdistan och för ett nytt rättvist och socialistiskt samhälle. Och avgörande i städerna är arbetarna. PKKs gerillastrategi, baserad på landsbygden är därför en återvändsgränd. Att det finns ett alternativ visas tydligt av 1991 års revolution i södra Kurdistan ( som något förvirrande är samma sak som norra Irak). Vi publicerar nedan ett långt utdrag från en rapport som SAC (svenska syndikalister) skrev, med stöd från SIDA (statens biståndsorgan), efter ett besök i Kurdistan. Den är baserad på uppgifter som har givits till SAC i diskussioner med folk som deltog i revolutionen. Den förtjänar verkligen att spridas vitt och brett för att den på ett levande sätt visar hur ett genuint folkligt uppror går till. Alla processer och problem i en revolution avslöjas. Genom en noggrann studie av revolutionen kan vi sätta i blixtbelysning samtliga befrielserörelsers, samt arbetarrörelsens i Sverige, program och agerande och finna en väg framåt. Det är de verkliga erfarenheterna av masskamp och nederlag som är varje organisations och varje programs lakmustest. PKK spelade ingen roll i denna revolution. Och vi har inte kunnat hitta några uttalanden från PKK-ledningen som visar att man har dragit de lärdomar som denna oerhört viktiga kamp gett.

Arbetarstyre

Huvudaktör i revolutionen var först och främst arbetarklassen, som organiserade sig själv i s k shoras. Detta var organ för ett genuint folkligt styre. Organ genom vilket arbetarklassen utövade sitt styre på ett direkt och demokratiskt sätt. Shoras är ännu ett exempel i en lång rad på hur arbetarklassen organiserar sig när den tar makten i sina egna händer, när en majoritet verkligen deltar i politiken och inte överlämnar beslutsfattandet till någon annan. Detta sker oberoende av den ena eller andra "modellen" om hur kampen borde föras enligt de "principer" som den ena eller andra organisationen för fram.

Första exemplet av detta var Pariskommunen, som grundade sig på följande principer:

  1. Avskaffandet av en stående armé och beväpningen av folket.
  2. De ansvariga valdes genom allmän rösträtt och kunde när som helst avsättas.
  3. Alla ansvariga och alla kommunens ämbetsmän fick bara en vanlig arbetarlön.
  4. Domstolarna skulle väljas.
  5. Kommunen var samtidigt både beslutande och verkställande.

Dessa grundläggande principer ser vi konturerna av i shoras, precis som sovjeterna under ryska revolutionen, TradesCouncils under generalstrejken i Storbritannien 1926, arbetarkommittéerna i Barcelona under spanska inbördeskriget och strejkkommittéerna i Paris 1968.

Huvudmotståndaren för upproret i norra Irak var Saddam Hussein, Iraks diktator. Dessutom blandade sig KDP, PUK och "marxist-leninisterna" in i leken. KDP (Kurdistans demokratiska parti) är den äldsta gerillan i Kurdistan med anor tillbaks till 20-talet. KDP styrs av Massoud Barzani som ärvde sin position av Mustafa Barzani, hans far, vilket avslöjar KDPs stambaserade karaktär. Fram till 1950-talet förblev feodalismen i princip orörd. Olika jordreformer genomfördes i etapper under 1900-talet i de länder som kontrollerar Kurdistan. Men intentionerna att bryta feodal-stammarnas makt och ge jord till dem som brukar den, har slutat med att det idag är 20 familjer som äger den allra största delen av jorden. Många småbönder får dela på resten. Stamgemenskapen spelar fortfarande en betydelsefull roll, framförallt på landsbygden där KDP är baserat. PUK (patriotiska unionen av Kurdistan) är en utbrytning från KDP, men också en stambaserad rörelse. Innan revolution påbörjades hade de ingått i en allians med ett antal mindre partier. Alliansen kallades IKF (Irakiska Kurdistanfronten). Slutligen fanns "marxist-leninisterna", resterna av 70-talets maoistiska våg, dvs anhängare till den stalinistiska regimen i Kina.

Rapport från revolutionen 1991

Här följer SACs rapport:

"När USA-alliansen inledde bombningarna av Bagdad i Gulfkriget, januari 1991, utbröt glädje bland den kurdiska befolkningen i norra Irak. I ett "Brev från Kurdistan", publicerat i en engelsk broschyr, från sommaren 1991, beskrivs situationen som att folkets rädsla för statens repression försvann den natten och att folk började prata och diskutera med varandra, vilket man inte hade vågat tidigare. Dessutom anlände det dagligen desertörer från fronten, vilka gav ögonvittnesskildringar av vad det var som hände. För varje dag som gick växte förhoppningarna om att Saddam skulle störtas. I den kurdiska staden Suleymania började man att diskutera bildandet av shoras (råd). Inspirationen kom från arbetarråden och kvarterskommittéerna, som upprättades under den iranska revolutionen 1979 när shahen störtades och innan ayatollorna tog över.

Den 29 februari 1991, när markoffensiven hade drivit de irakiska styrkorna på reträtt, vände sig stora delar av den irakiska armén mot Saddam Hussein. Enligt uppgifter startade upproret i staden Basra i sydöstra Irak, efter att en stridsvagn hade kört runt i staden och skjutit sönder alla porträtt av Saddam. Upproret spred sig snabbt till andra städer i södra Irak som Koot, Omura, Nasria, Samawa, Najaf, Kurbala, Hilla och Mosaib.

En folklig revolution i Irak var det sista som USA-alliansen ville ha på halsen. De ville ha kvar Baathpartiet vid makten och hade hoppats på en palatskupp. Därför avbröt de sin markoffensiv mot Bagdad och satte in bombflyg och helikoptrar, som utförde en ren massaker på den deserterande irakiska armen, allt för att förhindra en revolution. Det republikanska gardet, de Saddam-trogna elitstyrkorna, attackerades inte och det var därför som upproret i södra Irak slogs ned relativt snabbt och enkelt. Enligt vissa uppgifter dödades cirka 100 000 irakiska soldater under Gulfkrigets sista dagar, för att se till att Saddam satt kvar vid makten. Ett lyckat uppror i Irak skulle ha kunnat inspirera andra uppror i Arabvärlden och det skulle ha inneburit en katastrof för USAs nya världsordning.

När folket reste sig i södra Irak började olika grupper att förbereda sig och beväpna sig i de kurdiska delarna i norra Irak.

Många kurdiska städer befriades utan att den irakiska armén bjöd något större motstånd. I Suleymania kom det till hårda strider den 7 mars och säkerhetsstyrkornas högkvarter i förorten Akary höll ut ett dygn. Den största staden i regionen, Hawlir (det arabiska namnet är Erbil) befriades på tre timmar den 10 mars och oljestaden Kirkut befriades den 20 mars.

Shora-rörelsen i Suleymania

Några dagar före befrielsen av Suleymania deklarerade säkerhetsstyrkorna att de som agiterade skulle komma att avrättas och att deras hem skulle förstöras. Detta var snarare ett uttryck för i vilket tillstånd armén och polisen befann sig. Syftet med hotet var att förhindra att delar av statsapparaten skulle komma att initiera, eller ansluta sig till, ett uppror.

På morgonen den 7 mars 1991 skedde allting spontant. De som var lojala mot Irakiska Kurdistanfronten, IKF, satt hemma och väntade på direktiv via radiostationen. Samtidigt började smågrupper att röra sig ut på gatorna vid 7-8 tiden på morgonen, skrikandes slagord. Dessa grupper växte allt eftersom män, kvinnor och barn anslöt sig, de samlade ihop vapen i kvarteren och ungefär samtidigt började dessa grupper att attackera myndighetsbyggnader runt om i Suleymania. Inom några timmar var större delen av staden i det beväpnade folkets händer.

Den 8 mars tågade tusentals människor genom Suleymanias gator bakom paroller som "Revolutionärer, sätt upp era egna shoras", "Kvinnorna är en viktig del av revolutionen", "Framåt mot det kurdiska folkets rätt till självbestämmande". Upproret politiserade alla: kvinnor, män och barn.

Omedelbart byggdes det upp shoras över hela Suleymania, de flesta fungerade som kvarterskommittéer, d v s organiserade folk där de bodde. Några få fungerade som arbetarråd på större arbetsplatser. Något av det första man organiserade var mobila sjukvårdsgrupper, som bl a samlade in bloddonationer för dem som skadats under striderna, och lagade stadens vattenoch elförsörjning, som p g a kriget varit ur funktion en tid.

Runt den 12 mars skickades två delegater till Hawlir (Erbil), för att sprida rörelsen och förhindra att den isolerades till Suleymania. På tre dagar hölls fem möten i Hawlir, som ledde till bildandet av 35 shoras. Antalet shoras i Hawlir växte senare till 42.

Inom varje shora fanns det kommittéer eller arbetsgrupper, som hade olika ansvarsområden, som t ex matdistribution, sjukvårdsgrupper, radiostationer, tidningar, egna miliser för att försvara upproret, administration etc. Shorarörelsen organiserade upp egna miliser eller peshmergas (ung. gerillasoldater), för att kunna försvara sig mot yttre angrepp och kontrarevolution.

När Saddams styrkor ryckte fram mot de kurdiska delarna av Irak, skickade kvarterskommittéerna i Suleymania två peshmerga-enheter till Kalar och en symbolisk trupp på 80 peshmergas skickades för att hjälpa folket i Kirkut.

Konflikten mellan shoras och Kurdistanfronten

På morgonen den 8 mars anlände PUKs 7:de bataljon, bestående av 200 peshmergas, till Suleymania. När de kom var de helt omedvetna om att staden i princip redan var befriad. Först den 9 mars anlände Irakiska Kurdistanfronten, IKF, till Suleymania och redan den 12 mars började IKF att offentligt angripa shorarörelsen. IKF är en sammanslutning av flera olika partier, varav de två största är PUK och KDP. Både KDP och PUK är uppbyggda efter de traditionella stamstrukturerna, deras sociala bas och stöd bygger på stamlojaliteter.

Den 16 mars, årsdagen av Halabja, hölls stora shoraoch IKF-demonstrationer runt om i staden.

Den 17 mars valdes en högsta shora för hela Suleymania. Denna högsta "myndighet"" kunde inte fatta beslut på egen hand, utan endast lägga förslag till beslut, som sedan gick ut på omröstning i alla shoras.

Den 18 mars olagligförklarade IKF alla shoras och krävde deras upplösning. Efter att IKF befunnit sig nio dagar i staden krävde den att folkets spontana självorganisering skulle upplösas. Anledningen var att IKF såg högsta shora som ett hot. IKF ville nämligen återuppbygga stadens institutioner, åter installera den gamla administrationen och de fabriksdirektörer som arbetarråden hade avsatt.

Den 20 mars tågade en demonstration riktad mot IKF genom Suleymanias gator.

Nawshirwan, andreman och ledare för vänstertendensen inom PUK sa i en radioutsändning att IKFs uppgift är att krossa kvarterskommittéerna - "vi måste krossa den rörelse som har hissat den röda flaggan". IKF använde sin radiostation som en propagandaapparat mot kvarterskommittéerna.

Konflikten förblev olöst fram till staden åter föll i Saddams händer den 3 april. IKF vågade inte ta till vapen mot kvarterskommittéerna och kommittéerna kunde inte enas internt om en gemensam linje mot IKF. Vid åtminstone ett tillfälle använde sig en f d direktör av peshmergas från IKF för att förhindra ett stormöte på en arbetsplats, i ett försök att fysiskt upplösa en shora.

När kvarterskommittéerna skickade beväpnad milis för att möta Saddams trupper vägrade IKF att ge dem vapen, istället flög PUKs ledare Talabani till Bagdad för att förhandla. Detta kom att kallas för "kyssarna i Bagdad", eftersom Saddams propaganda-TV kablade ut bilder på när Talabani kysste Saddam på kinderna.

Kvarterskommittéernas inre liv

Kommittéerna hade många inbyggda motsättningar, en av dessa var hur man skulle förhålla sig till de politiska partierna i Kurdistanfronten. Vissa ville att man skulle attackera partierna, som de ansåg fungerade som externa myndigheter med egna särintressen. Vissa ville att man skulle förhandla och kompromissa med dem, vilket hade inneburit ett försvagande av rådens makt. Och många andra ville inte se att IKF hade en viss social bas och trodde att man bara kunde ignorera dem. Den mer militanta tendensen tryckte på att kommittéerna skulle bli autonoma revolutionära enheter, ett beväpnat folk redo att försvara shoras auktoritet.

En annan konflikt inom shorarörelsen var huruvida kommittéerna var en arbetarklassorganisation, eller om alla människor, folket, oavsett klasstillhörighet skulle organiseras i shora.

Tre dagar efter att IKF olagligförklarade shoras och uppmanade dem att upplösas var det en av Suleymanias 50 shoras som följde kravet och upplöste sig.

Ett exempel på det motsägelsefulla i kvarterskommittéerna var deras politiska krav på liberala rättigheter och borgerlig demokrati, samtidigt som deras praktik var revolutionär och socialistisk. Och märkligt nog var marxist-leninisterna drivande bakom kraven på borgerlig demokrati. De menade att först måste man genomdriva en borgerlig revolution, för att därefter genomföra den socialistiska revolutionen. Ur denna synvinkel blir det också helt konsekvent att alliera sig med borgerliga krafter.

Våra anarkistiska kamrater menade att flykten upp i bergen iscensattes av Kurdistanfronten för att fysiskt upplösa alla shoras och därigenom krossa shorarörelsen.

-Det blev två motstående rörelser, kommittéerna och Kurdistantronten. Det stod klart för oss från början att partierna i IKF inte kunde bli en revolutionär del av rörelsen och att de var våra fiender. IKF började bygga upp en ny stat.

-IKF försökte stoppa folkets krig mot Baath-partiet i staden Kirkut. De sa åt folket att gå hem, att ordningen måste upprätthållas och att IKF skulle göra det som behövde göras.

Saddam återfår kontrollen

Den 2 april närmade sig Saddams trupper Suleymania och besköt staden med artillerigranater. Kirkut hade fallit några dagar tidigare. Ledarna för IKF hade redan åkt mot iranska gränsen, men deras peshmergas var kvar och sa att de tänkte hjälpa till med försvaret av staden. Efter midnatt gick PUKs ledare Talabani ut i ett radiotal där han uppmanade alla att fly mot bergen. Talabani använde ren skräckpropaganda och sa att Saddam kommer att använda kemiska stridsmedel, som i Halabja 1988.

När Saddams trupper 12 timmar senare rullade in i staden hade över 90 procent av befolkningen redan flytt mot bergen och gatorna var fortfarande fyllda av folk som var på väg.

Först nu uppmärksammades det i internationella media vad det var som hände i norra Irak och FN lovade att upprätta en skyddszon för kurderna. FNs syfte med denna skyddszon är oklart och har inte givit kurderna i Irak någon folkrättslig status. Efter cirka två veckor började folk att återvända från bergen till städerna. Under de följande månaderna fördes någon form av förhandlingar mellan Irakiska Kurdistanfronten och Saddam Hussein, men detta var mest ett spel och Saddams taktik att låta tiden gå.

Juli-upproret

Den 18 juli reste sig folket åter i Suleymania och slängde ut Saddams trupper ur staden på drygt en timme, det enda som fanns kvar var vraken av 11 stridsvagnar. Dagen innan hade befolkningen i Hawlir gjort detsamma. Under upproret den 18 juli åkte IKF runt i Suleymania med högtalarbilar och uppmanade folk att gå hem.

Den 20 juli anordnade marxist-leninisterna en demonstration i Suleymania och det uppstod bråk med IKF. Under de följande dagarna byggde både marxist-leninisterna och IKF upp egna "shoras". Det folkliga deltagandet i dessa s k "shoras" var dock obefintligt.

Under sommaren uppstod även stridigheter inom Kurdistanfronten. KDP och PUK bekämpade ett litet socialdemokratiskt parti. Idag har PUK och KDP "delat upp" irakiska Kurdistan, eller södra Kurdistan som kurderna själva kallar det, mellan sig. PUK bestämmer i områdena som gränsar till Iran och KDP i området som gränsar till Turkiet.

Shorarörelsen var ett socialt uppror med stort folkligt deltagande, men rörelsen kom att isoleras till städerna Suleymania, Hawlir och Kirkuk. I dessa städer bildades det sammanlagt runt 96 shoras. Det folkliga upproret i Suleymania var en social revolution i det avseendet att alla större arbetsplatser och fabriker exproprierades av arbetarna/arbeterskorna och att driften togs över av arbetarråd och stormöten. På stadens sjukhus uppstod däremot interna konflikter när t ex läkarna motsatte sig en arbetstidsförkortning.

Denna revolutionära situation varade dock väldigt kort tid, cirka tre veckor, och spred sig endast till Hawlir och Kirkuk. Om Hawlir vet vi bara att det bildades 42 shoras och Kirkuk befriades aldrig riktigt, där pågick striderna i cirka två veckor tills Saddams styrkor återerövrade staden. I Kirkuk bildades endast 4 shoras. I de kurdiska städerna Mosul, Dehuk och Zahko bildades inte en enda shora."

Allt detta kommer från SAC rapporten. Men vilka lärdomar ska man dra av detta tragiska nederlag? Här brister rapporten. Vi måste dra våra egna slutsatser:

1. Arbetarklassens kamp

Upproret har stora likheter med hur all genuin masskamp utvecklas, oberoende av om det är i ett utvecklat eller underutvecklat land. Likt vid en jordbävning kan man timmarna och även minuterna innan inte se eller känna att den är på gång. Arbetare är inte beredda att kämpa hur som helst och när som helst. Kampen är alldeles för allvarlig för dem, speciellt när deras liv står på spel. Under en lång period byggs motsättningarna upp. Ilskan och frustrationen hopar sig tills situationen blir outhärdlig. Då blir det en explosion. I en sån situation kan även en liten sak utlösa kampvågen, men i det här fallet var det Saddams nederlag och upproret i söder som utlöste det hela. Varje arbetare som individ känner sig svag i förhållande till arbetsgivaren, regeringen, militären och polisen. Men när han eller hon upptäcker att fler är beredda att kämpa, så blir arbetarnas kollektiva kamp omöjlig att stoppa. Den sveper iväg allt som finns i dess väg. Militären och polisen smälter ihop framför arbetarna som den berömda snöbollen i helvetet. I södra Kurdistan lyckades massorna inte bara befria Suleymania en gång utan två gånger inom loppet av några få veckor. Även Saddams elittrupper var hjälplösa. Självförtroendet växte under kampens gång, kraven blev allt mer långtgående och kampen spred sig snabbt och medvetet till andra städer. Precis denna utveckling sker också under alla andra revolutioner. Men ingen av befrielserörelserna var beredd på detta och de som fanns på plats motarbetade kampen.

Solidaritet

Nu är visserligen arbetarklassen liten i Kurdistan, men trots detta kunde den besegra Saddams trupper på några timmar, nånting som åratal av peshmergas gerillakrig inte kunde åstadkomma. De var säkert förvånade när de vandrade in i Suleymania och upptäckte att deras jobb redan var avklarat! Men de kurdiska arbetarna har en stor fördel. Idag bor hälften av alla turkiska kurder utanför Kurdistan, de flesta är arbetare i västra Turkiet. Dessa arbetare har varje förutsättning att länka sig med sina turkiska bröder för att undergräva den turkiska regimen inifrån. Och detta har redan börjat ske. I centrum för denna utveckling finns Petrol-Is, oljearbetarnas förbund inom Turk-Is, Turkiets största fackförening. Följande är en sammanställning av de synpunkter som medlemmar i Petrol-Is i den kurdiska staden Batman framförde till en tysk facklig delegation från Hamburg som besökte Batman i Mars 1995:

Vi är organiserade i Petrol-Is i hela Turkiet. (...) I sektionen i Batman finns det 2 500 fast anställda fackmedlemmar. Dessutom har vi ytterligare 1 500 medlemmar, som har dagslöner och korttidskontrakt. Dessa är inte accepterade som fackmedlemmar av arbetsgivarna. Dom har ingen socialförsäkring. (...) I vår bransch råder det strejkförbud. Dessutom så finns det i regionerna med undantagstillstånd förbud mot genomförandet av aktioner, protester och demonstrationer. (...)

Som en fackförening försöker vi att samarbeta med andra fackföreningar. Även när detta inte är möjligt i någon större utsträckning och det inte bidrar så mycket att hjälpa oss till att bemästra våra problem, vill jag i alla fall ge ett exempel på vårt samarbete. Just nu har det kommit ett fax från Petrol-Is sektionen i Yarinci (som ligger vid Izmussundet, Västra Turkiet): " En av de vackraste rikedomar på jorden som vi lever på, är att det sedan årtusenden finns olika kulturer och identiteter. Regeringens ideologi som vill förstöra denna rikedom har förvandlat alla delar av detta land till eldhärdar. De, som framtill idag har drivit ett hårt assilimileringsprogram kunde varken förr eller nu förstöra folkets broderskap." (...)

Vi har från början sagt att arbetarna i världen måste ena sig. Om de gjorde det och producerade gemensamt och detta fördelades, skulle det inte finnas några problem. Jag tror att arbetarna kunde skapa den bästa regeringen. (Källa Spurensuche)

Vi ser hur arbetarna under svårt förtryck och trots ett hårdhänt assimileringsprogram förstår behovet av solidaritet, även när det inte omedelbart kan ge praktisk hjälp. Solidariteten höjer moralen, för den visar på möjligheten av ett nytt samhälle. Ett samhälle utan förtryck. Ett samhälle utan utsugare.

2. Staten

I varje omfattande kamp skapar arbetarna former för kampen som ger maximal delaktighet, vilket är en grundförutsättning för framgång. Arbetarnas starkaste vapen är den egna organiseringen. Den mest elementära formen är en strejkkommitté. Men i en revolutionär situation utvecklas strejkkommittén till den grad att den inte bara leder kampen, utan också börjar ta över ansvar för allt flera områden - sjukvård, el, vatten, mat, transport osv. Dels sker detta för att de gamla cheferna flyr fältet, dels för att det bara är kommittéerna som har folkets förtroende och dels för att kommittéerna behöver ta över kontrollen på allt fler områden för att se till att de sköts på ett rättvist och effektivt sätt. Kronan på verket är när kommittéerna skapar sina egna väpnade styrkor och sluter sig samman på nationell nivå. Så långt hann det aldrig gå i södra Kurdistan, men alla andra aspekter utvecklades. Vad syndikalisterna är oförmögna att förstå, även om de kan ge en utmärkt beskrivning av händelserna, är att detta inte är början på anarki, utan början på en ny stat. Det är början på en ny form av stat, en stat som är uppbyggd underifrån, en stat som är genuint demokratisk, med andra ord en arbetarstat.

Arbetarna tar förstås över produktionen i en revolutionär situation och startar upp den igen på sina egna villkor. Det var förstås ingen slump att en av de absolut första åtgärderna från shoras var en arbetstidsförkortning. Arbetarna förstår spontant att de behöver tid för mer än att jobba. De behöver tid för att styra samhället. Och så kan de också ge jobb till sina många arbetslösa bröder och systrar. Det är alla dessa element sammantaget som är början på socialismen.

I PKKs senaste program som antogs vid den femte partikongressen 1995 framstår visionen av ett fritt Kurdistan som ett kapitalistiskt land:

" Vår revolution har två fundamentala aspekter, dvs en nationell och en demokratisk."

Socialismen är alltså inte fundamental, även om man refererar till ett "klasslöst samhälle" någon gång i framtiden.

"I den supporters bas som den nationella befrielserörelsen har gett upphov till vill en nationell kurdisk kapitalistklass också utvecklas. Den fortfarande svaga kurdiska nationella borgarklassen består av rika personer, handlare och den övre klassen av småborgerligheten. Existensen och utvecklingen av denna nya klass är helt beroende av den nationella befrielserörelsen."

"..."

"En nationell enad front av arbetare, bönder, intellektuella och andra klasser och sektorer måste utvecklas och expanderas."

PKKs ledning försöker till och med skapa just den borgarklass som så grovt förrådde de kurdiska arbetarna i norra Irak för att kunna ingå en allians med dem!

Imperialismens hyckleri

Det är fullständigt makalöst hur lågt USA och de andra imperialiststaterna i framförallt EU är beredda att sänka sig, samtidigt som de hycklande hävdar att de försvarar demokratin och kommer att skydda kurderna.

Redan 1923 delade man (dvs Nationernas Förbund, FNs föregångare) under starkt påtryckning från England och Frankrike hänsynslöst upp Kurdistan genom Lausanne-avtalet 1923. Då gjorde man upp om de nuvarande gränserna i området, trots att bl a England hade lovat kurderna en egen nation under första världskriget för att få deras stöd i kampen mot Tyskland, på vars sida Turkiet stod. Hela Mellanöstern delades upp i framförallt Frankrikes och Englands intressesfärer. Turkiet fick ingå som en juniorpartner i uppgörelsen. För att undergräva möjligheten av att verkliga nationer skapades, som kunde utgöra ett hot mot imperialismen, skapade man olika artificiella nationer inom intressesfärerna. Sedan upphöjde man någon lätt kontrollerbar person till kung över nationen. Med andra ord var det en politik för att söndra och härska. Så skapades bland annat Irak, Libanon, Syrien, Saudiarabien, Kuwait, Jordanien, Qatar, Bahrein m fl. Och så skapades också ett oändligt antal konflikter.

Nu var imperialiststaterna beredda att låta Saddam Hussein sitta kvar vid makten, trots att de hade utmålat honom som Hitlers reinkarnation. För imperialismen var det ännu värre att folket på riktigt trädde in på den politiska scenen.

Inte heller har arbetarklassen någon som helst anledning att lita på FN, som framförallt speglar imperialisternas intressen. FN belönade KDP och PUK för sitt svek, som innebar döden för tusentals kurder, med att överlämna kontrollen av södra Kurdistan till dem. Detta är innebörden av de så kallade autonoma skyddszonerna.

Detta om något borde få varje person som kämpar mot förtryck att under inga omständigheter lita på imperialister, vare sig det är USA, England, Frankrike, EU, FN eller Turkiet. Tvärtom, de är också fienden i allra högsta grad. Därför ter det sig märkligt att PKKs ledning gör just detta. I en pressrelease från ERNK (PKKs frontorganisation) daterad 98-01-13 skriver man:

"PKKs general sekreterare, Abdullah Öcalan, har klargjort att man inte har deklarerat några fientligheter mot Tyskland och han uttryckte att han tidigare i god tro ville skapa mer samarbetsvilliga förhållanden med Tyskland."

Detta med en regering, då CDU-regering, som förser Turkiet med vapen med vilka kurdiska barn lemlästas och dödas! Hur kan man samarbeta med sådana? Och vidare:

"ERNK vill ännu en gång upprepa att den anser att den enda möjliga lösningen av den Kurdiska frågan kan uppnås med dialog. Därför inbjuder vi den tyska och andra europeiska regeringar att ägna sig åt en mer effektiv politik för att hitta en politisk lösning"

Man vädjar till EU som nyss har upptagit Turkiet i den europeiska tullunionen och till Frankrike och England som ger militärt och ekonomisk stöd till Turkiet. Och vidare. Öcalan uttalar sig i Kurdistan Rapport, från mars 1996, att PKK inledde:

"återigen en ensidig vapenvila utan krav, för att skapa rum åt en dialog, se till att valen (i Turkiet) genomförs, bemöta EU-parlamentets uppmaning och för att ge den nya regeringen (i Turkiet) en ny chans."

Återigen sprider man illusioner om EU och dessutom om den turkiska borgarklassen. För inte kommer deras ställningstagande att påverkas av val, där vänsterns och kurdernas rättigheter är skarpt begränsade och där militären styr bakom en demokratiskt mask. Till sist ett uttalande från Öcalan citerad i Özgur Halk 95-05-15:

"Jag förstår inte varför USA och CIA ser PKK som den största faran i världen. Vad har vi gjort mot USA för att bli behandlad på detta sätt? (...) Var har vi attackerat USAs intressen, för att få dem att komma efter oss på detta sätt?"

Varför denna indignation över att USA-imperialisterna gör precis vad de alltid har gjort i sina kolonier och halvkolonier? Eller är det bara spelad indignation för att väcka sympati? Och är alla andra utspel bara diplomatiska finter för att lura imperialisterna? Vem vet! En sak är dock säker, imperialisterna vet mycket väl vad det är frågan om och har aldrig låtit sig luras in i att ge någon självständighet. De enda som riskerar att luras är de som har ett förtroende för PKKs ledning, dvs de egna medlemmarna och sympatisörerna. För varje socialist är det grundläggande att alltid säga sanningen till arbetarklassen, de fattiga bönderna och småborgligheten.

Naturligtvis kan och måste man förhandla med fienden vid vissa tillfällen, men detta är inte samma sak som att sprida illusioner om vad de i verkligheten står för.

4. Ledningens roll

Arbetarna utförde mirakel i södra Kurdistan. Det var en heroisk resning. Men ändå förlorade de. Hur kunde detta komma sig?

Rapporten tecknar en tydlig bild. Ansvaret var helt och hållet ledningens. De hade makten i sina händer, de kunde ha organiserat en massiv folklig kamp mot Saddam, men den traditionella ledningen i IFK satt och förhandlade med Saddam. De gav upp kampen innan den ens hade börjat. På ett fruktansvärt tragiskt sätt uppmanades befolkningen att fly upp i bergen där tiotusentals dog av svält och kyla, samtidigt som de attackerade de enda organ som kunde ha organiserat kampen mot Saddam - shoras.

Varför följde arbetarna då den gamla ledningen. Svaret är lika enkelt som hemskt. Det fanns inget alternativ. Det fanns ingen alternativ ledning. Det hade behövts att en alternativ ledning redan långt innan hade byggt upp underjordiska fackföreningar, massorganisationer för fattigbönder, politiska studiecirklar och tidningar. En verklig alternativ ledningen skulle ha deltagit i arbetarnas kamp långt innan revolutionen och därigenom skaffat sig erfarenhet och respekt. En sådan ledning hade förberett sig själv och arbetarklassen just för en revolutionär utveckling genom att utveckla klara perspektiv och ett tydligt principfast program, utan förvirrande tvetydigheter. Men en sådan ledning, en marxistisk ledning, kan inte uppstå spontant över en natt och därför var upproret dömt att sluta i blod och tårar.

Att de gamla stambaserade rörelserna KDP och PUK skulle svika tar väl de flesta på vänsterkanten för givet. Men att de så kallade "marxistleninisterna" skulle försöka alliera sig med borgarklassen i denna situation kanske överraskar en del. Naturligtvis innebar denna inriktning att man inte insåg shoras betydelse och försökte kompromissa bort shoras ställning för att uppnå en kompromiss med den kurdiska borgarklassen, eller rättare sagt dess patetiska skugga. För det första var de flesta kapitalister uppknutna till imperialismen, se bara på KDP och PUK. Den kurdiska borgarklassen har helt enkelt trätt in på den historiska scenen för sent för att kunna spela någon som helst progressiv roll. För det andra flydde antagligen de flesta kapitalister när deras fabriker och affärer började tas över. Ändå försökte marxist-leninister greppa dem i flykten för att ge dem makten. Detta var ett resultat av deras anknytning till Peking, som förespråkar just en sådan inriktning. Denna inriktning grundar sig på den så kallade stadieteorin. Med detta menas att revolutionen sker i två olika stadier i de underutvecklade länderna. Först bör borgarklassen få makten för att genomföra den borgerliga revolutionens uppgifter, sedan, efter en längre period, är det dags för arbetarklassen att ta makten och genomföra socialismen.

Lika lite som det gick att hitta en borgarklass att klänga sig fast vid kunde man hitta en reformistisk ledning. Om en sådan hade funnits hade den antagligen också suttit i Bagdad och förhandlat fram en "lösning". Här gällde det inte att ta små steg framåt, utan allt eller inget. Antingen hade shoras behållit makten och spridit sig till hela området eller så var upproret dömt att sluta med ett blodigt nederlag. För aktivister handlade det inte om att välja mellan en revolutionär strategi eller en reformistisk strategi, som att välja mellan en framhjulseller en bakhjuls-driven bil, utan det handlade om att vara med folket när de kämpade, dvs välja revolution.

PKK spelade ingen roll i upproret. Detta är anmärkningsvärt av en organisation som säger sig kämpa för kurdernas befrielse. Detta är ingen slump. PKK-ledningens strategi, taktik och program varken förberedde dem för en sådan kamp eller skulle ha gett dem möjlighet till att spela en positiv roll i denna kamp. PKKs ledning saknar den historiska och teoretiska förståelsen för att utveckla en framgångsrik kamp. Däremot är jag övertygad om att de flesta PKK-aktivister inte delar de många konstiga uppfattningar som Öcalan uttrycker. Hade de haft tillfälle hade nog många offrat allt för att upproret i norra Irak skulle bli framgångsrikt. Men på grund av att de inte har sett något alternativ till Öcalan accepterar de hans ledarskap.

Upproret i Norra Irak var ingen isolerad händelse. 1979 utförde kurderna i Iran ett liknande uppror som var av stor vikt för att fälla Shahen av Iran. På liknande sätt som i Norra Irak stod den iranska arbetarklassen utan den ledning som de förtjänade och makten överlämnades i tjugo år till mullorna. Nu har dock åter masskampen kommit igång bland de iranska kurderna och de iranska studenterna. Detta kan mycket väl vara startpunkten för en ny iransk revolution. Och vikten av att dra de korrekta slutsatserna kommer att ha en omedelbar och praktisk betydelse.

Del 2 - Den teoretiska bakgrunden

Enligt det marxistiska schemat är det borgarklassens uppgift att genomföra en revolution som störtar de feodala markägarna, fördelar jord till bönderna, separerar kyrkan från staten, samt skapar en enad nation med en valuta, gemensamma mått och vikter, och utan interna handelshinder. Så skedde i de klassiska borgerliga revolutionerna i England och Frankrike. Detta beredde vägen för en fantastisk ekonomisk utveckling där allt gammalt sveptes åt sidan. Som bekant har dock verkligheten en tendens att inte bete sig enligt ett schema. Redan Marx observerade den tyska borgarklassens tveksamheter att ta itu med sina uppgifter under revolutionerna 1848. Borgarklassen, åtminstone den övre delen, var mer rädd för "mobben" i städerna än för aristokratin. Det var den preussiska junkern (jordägaren) Bismarck som genomförde uppgiften åt dem med militära medel.

Imperialismen har med hjälp av sin enorma ekonomiska (och militära) överlägsenhet stympat utvecklingen av en självständig borgarklass i de länder den dominerar. Den lokala borgarklassen är en slags lokal agent för imperialismen och ofta dessutom sammanväxt med de gamla feodalherrarna. Samtidigt har dock en relativt stark arbetarklass växt fram eftersom imperialismen inte investerar i småföretag utan i stora och moderna fabriker. En modern arbetarklass existerar mitt bland de mest primitiva förhållanden. Och det är denna arbetarklass som tvingas åta sig de uppgifter som borgarklassen är oförmögen att genomföra. I denna uppgift får de stöd från bönderna och även småborgare i städerna, men det är bara arbetarklassen som har den organiserade styrkan som behövs för att bryta ned imperialismens motstånd och leda in kampen på en hälsosam demokratisk bana.

Men detta är inte heller fråga om något enkelt schema. För arbetarklassen kommer, samtidigt som den genomför det som borgarklassen historiskt sett borde gjort, att ta itu med "sina egna" uppgifter, när den väl tagit makten. Alltså socialismen, en demokratiskt planerad ekonomi där storföretagen är i samhällelig ägo. Detta kan påbörjas men aldrig slutföras i ett isolerat land, speciellt inte i ett fattigt land i tredje världen. Relativt snabbt måste revolutionen sprida sig internationellt. Så långt den teoretiska grunden.

Inte förrän på 60-talet och framåt började de stora multinationella bolagen och den turkiska staten att intressera sig för det efterblivna feodala Kurdistan i sin jakt efter billiga råvaror och billig arbetskraft. Gradvis introducerades mera kapitalistiska förhållanden, även om de delvis är sammanvävda med feodalismen. De livegna förvandlades till utvandrare och lantarbetare. De större jordbruken ansvarar för merparten av de kontrollerande ländernas tobaksoch risproduktion, samt omfattande bomullsoch fruktodlingar. Dessutom finns det en stor oljeproduktion. Kolonialismen uttrycker sig i sin klassiska form i Kurdistan. Råvaror sugs ut ur landet till en billig peng för att förädlas till cigaretter, textil, juice och bensin i det utsugande landet. Närapå ingenting investeras tillbaka och det kolonialiserade landet förblir underutvecklat. Enda skillnaden är att de länder som kolonialiserar Kurdistan i sin tur är dominerade av de stora imperialistländerna, som överlåter åt den lokala borgarklassen att dominera ännu mer efterblivna områden.

Borgarklassens svaghet

Som konsekvens av detta är den kurdiska borgarklassen nästan icke existerande. De stora jordägarna och de få kapitalister som finns är i praktiken i allra högsta grad uppknutna till imperialismen. De fruktar folkets revolt mer än sin egen brist på självständighet. Avsaknaden av en livskraftig borgarklass har länge fördröjt och splittrat den nationella befrielsekampen. De svaga borgarklasserna i tredje världen har därför alltid utgjort ett hinder för framsteg, vare sig det har gällt Kurdistan, Indien, Kina, Ryssland eller vilket annat underutvecklat land som helst. Nationalismen har därför befäst sig långsamt i Kurdistan och fick inte sitt egentliga genombrott förrän PKK tog till vapen i mitten av 1980-talet.

Småborgerligheten i städerna, fattigbönderna och statstjänstemännen kan spela en viktig roll i kampen, men de kan inte spela en självständig roll. För vilket slags samhälle är ett småborgerligt samhälle? Ett småföretagarsamhälle finns inte. Antingen hamnar man i kapitalism där storföretagen dominerar eller i socialism där arbetarklassens kollektiva ägande är avgörande. Småborgerligheten i städerna och dess motsvarighet på landsbygden, bönderna, slits mellan dessa alternativ. Å ena sidan äger de likt borgerligheten sina egna produktionsmedel, å andra sidan måste de likt arbetarna jobba med sina egna händer. Antingen drömmer de om att bli storkapitalister eller så drömmer de om att avlastas sina besvär genom att ingå i ett mäktigare kollektiv som kan förbättra deras villkor. Vilket de väljer beror på styrkeförhållandena mellan klasserna. Därför vacklar de, likt PKKs ledning, fram och tillbaka mellan de två alternativen.

De intellektuella och mellanskikten i stadsapparaten föredrar förstås den form av kollektivt ägande som lämnar dem i kontroll. Därför attraheras de mest av alla när kapitalismen inte kan erbjuda dem annat än tillbakagång och ökad misär, av den stalinistiska modellen. I Moskva och Peking styrde byråkratin över ekonomin och samlade privilegier i sina händer på ett sätt som tilltalade de småborgerliga fördomarna hos ledarna i många befrielserörelser.

Borgarklassen i tredje världen kan inte skapa en nation, för de domineras av imperialismen. Och även i de fall man får en formell nationell självständighet så är de ändå ekonomiskt helt beroende av imperialismen. Det är kapitalismens lag att stora företag slukar små, bara i undantagsfall kan ett litet företag växa och blir stort. Detta är ännu mer sant nu än tidigare. De senaste åren har vi sett otroliga sammanslagningar och uppköp av företag. 500 företag dominerar världens ekonomi idag. Många av dessa företags omsättning är större än de flesta staters budgetar, inklusive Sveriges. Framgångsrik konkurrens från de svaga borgarklasserna i tredje världen är därför utesluten.

Isolering, likt Albanien, är heller inget alternativ. Det skulle innebära att man inte fick tillgång till modern teknik. Eftersom man inte har råd med utvecklingskostnaderna som är enorma idag skulle man alltid ligga några decennier efter. Samtidigt skulle Kurdistan till exempel, som är rikt på mineraler och olja, inte kunna sälja detta på världsmarknaden. Frågan är om det inte t o m skulle uppstå bensinbrist i Kurdistan. För trots att man har några av världens största oljefyndigheter skulle man inte ha råd att bygga raffinaderier.

Borgarklassen kan inte heller genomföra en jordreform. Det är en skillnad jämfört med till exempel franska revolutionen, då borgarklassen stödde fattigbönderna och de landlösa böndernas kamp för att expropriera de stora jordägarnas mark och dela på jorden. Idag i Kurdistan törs inte borgarklassen stödja böndernas kamp för jord. De sitter alldeles för osäkra i sadeln själva och riskerar att dras med i jordägarnas fall.

Arbetarklassens roll

Trots borgarklassens underutveckling har en arbetarklass utvecklats. Det finns städer i Kurdistan som framförallt är baserade på handel och hantverksprodukter av t ex. läder, metall, trä och keramik, men även en del mindre industrier. Dessutom finns oljeindustrin, som är en stor industri med militanta arbetare och radikala fackföreningar, och lantarbetarna på de stora godsen. Städerna är uppsvullna av flyktingar. Diyarbekir, som anses vara Kurdistans huvudstad, har normalt en halvmiljon invånare. Nu finns ungefär en och halv miljon människor där. Likaså Kirkut, i norra Irak, som normalt har 1 miljon invånare har vuxit till ca 2 miljoner. Och exemplet från södra Kurdistan visar att den är mogen uppgiften. Men arbetarklassen begränsade sig inte till att bara kräva självbestämmande, utan man påbörjade samtidigt bygget av socialismen.

Internationalismen

Även om shoras hade försvarat sig och vunnit hade detta inte räckt. Arbetarklassen kan börja skapa socialismen var som helst, men socialismen kan inte överleva om den isoleras, speciellt i ett underutvecklat land. Förr eller senare samlas reaktionen och antingen sker en byråkratiskt urartning, som i Ryssland, eller så etableras kapitalismen åter. I vilket fall innebär det ett blodigt nederlag. Det enda som kan förhindra detta är att revolutionen sprids till andra länder och att grunden läggs för en socialistisk federation i hela Mellanöstern. Kurderna i norra Irak hade goda förutsättningar till detta. Till att börja med var revolten redan igång i södra Irak och eftersom det kurdiska folket redan fanns i tre andra länder i området - Turkiet, Iran och Syrien - kunde revolutionen har spritt sig vidare till resten av Mellanöstern. Detta hade undergrävt kapitalets styre också i Europa och resten av världen. Men detta hade krävt en ledning som var genomsyrad av ett internationalistiskt perspektiv. Så var och är inte fallet med några av de kurdiska befrielserörelserna. Även om PKKs ledning ibland talar om internationalismen, så kommer allt oftare deras nationella trångsynthet fram. Faktum är att man inte ens kämpar för ett fritt Kurdistan:

"Vi accepterar att Turkiets nuvarande gränser ska kvarstå. Vi vill inte separera oss från Turkiet. Tvärtom, vi vill hjälpa till att återuppbygga landet." (Öcalan i Junge Welt, 98-02-06)

PKKs ledning försöker inte ens rota sig bland samtliga kurder. I praktiken skapar de en oövervinnlig klyfta mellan sig och kurderna i Irak, Syrien och Iran. Man behöver sina baser i Irak och sitt träningsläger i Syrien (där Öcalan under en längre period har varit i exil). Därför har de periodvis allierat sig med antingen KDP eller PUK, samt hållit en diplomatisk tystnad om de syriska kurdernas öde. Dessutom flirtar man, för säkerhets skull, med Ayatollorna:

"Vänskapen utvecklas i Iran, både med kurderna och med styret ." (Intervju i Volkskrant)

Hur ska man kunna vara vänner med både de förtryckta och förtryckarna? Detta om inget annat visar gerillastrategins återvändsgränd. Men det blir värre:

"Volkskrant: I fall de syriska kurderna förenar sig med turkiska kurder, kan det leda till problem för Damaskus?

Öcalan: De syriska kurderna är för få. De kan inte utgöra något problem. I Kurdistan har vi lika många araber som antalet kurder i Syrien.

Volkskrant: Vad betyder detta?

Öcalan: Det betyder att den behandling som kurderna blir utsatta för kommer att drabba också araberna i Kurdistan."

Öcalan talar inte om förtrycket av kurderna som har varit, utan om vad som riskeras ske. Vilket innebär att han talar om vad som kan hända om PKK drabbas av en ändrad uppfattning från den syriska regeringen, som kanske slänger ut Öcalan och hans träningsläger. Vilket skedde nyligen. Då kommer man att bestraffa araberna i Kurdistan! Samma cynism uttrycks i följande intervju i Junge Welt:

"Lösningen i Turkiet måste vara regional. Men Turkiet borde inte var rädd för att skapa en stabil brygga till Näraöstern och Centralasien, hela vägen till turkoman länderna. (...) Så vi borde inte tala om att minska Turkiets gränser; en lösning på det kurdiska problemet skulle faktiskt vara att expandera Turkiet in i Centralasien."

Öcalan erbjuder den turkiska militärdiktaturen ett alibi för att erövra ett stort område, bara man är beredd att ge kurderna lite fler rättigheter. Eller är det inte cynism? Är han bara otroligt naiv och tror att den turkiska militären skulle göra något annat än att sticka kniven i ryggen på kurderna efter att de har hjälpt Turkiet i ett erövringskrig? I vilket fall, denna "internationalism" kan man sannerligen vara utan.

Slutligen lyckas Öcalan (i en intervju med den tyska tidningen Focus 14/1-96) även med att skapa en klyfta mellan PKK och den europeiska arbetarklassen:

Focus: Många tyskar håller för närvarande på att planera sommarens semester. Kan de utan rädsla resa till Turkiet?

Öcalan: Låt mig tänka på saken.

Focus: Vad behöver du tänka på?

Öcalan: Jag behöver först studera Tysklands ställning gentemot kurderna? Om Tysklands ställning är farlig för oss, kommer vi att vända oss emot Tysklands intressen.

Så här vinner man inga tyska arbetares stöd för kurdernas sak. Öcalan hotar tyskar (och svenskar), av vilka många är arbetare som passar på att få en billig semester, i dunkla ordalag på grund av deras regerings agerande. Om Kurderna vill ha en bojkott av turismen i Turkiet, borde alla socialister självklart ge det sitt stöd. Men det bästa sättet att uppnå en bojkott är genom att starta en politiskt kampanj för att förklara för arbetare varför de inte bör besöka Turkiet. Men att hota dem kan bara alienera dem från kurderna oberoende av om hoten genomförs eller inte.

Utan en klar teoretisk grund kan man sannerligen hamna helt fel.

Del 3 - Framtiden

Idag är PKK den största och mest aktiva befrielserörelsen i Kurdistan. Dess kampmetoder är de samma som FNLs i Vietnam, FLNs i Algeriet, MPLAs i Angola eller PLOs i Palestina. Dess sociala sammansättning är ungefär desamma. Ett intellektuellt småborgerligt skikt i toppen utbildat i Ankara (likt MPLA i Lissabon eller FNL i Paris) leder organisationen och dess sociala bas är fattigbönderna. Detta skiljer sig från ANC vars bas var arbetarklassen i Sydafrika. Och det skiljer sig också från terroristorganisationer som RAF (Baader-Meinhof ligan) i Tyskland som inte hade en social bas alls.

I likhet med FNL, PLO, Sandinisterna m fl är PKK ingen demokratisk organisation. Se bara intervjun i Focus ovan. Öcalan besvarar nonchalant den viktiga frågan om det ska bli terroristattacker mot tyska turistmål i Turkiet genom att säga: "Låt mig tänka på saken" (min understrykning). I en genuint demokratisk organisation avgörs en sådan viktig fråga genom demokratisk diskussion och kollektiva beslut och inte genom en enskild ledares funderingar. Att man ibland har kongresser med delegater ändrar inte den frågan, speciellt när det kan gå 12 år mellan kongresserna. Säkerligen är Öcalan inte nådig mot avvikare inom den egna organisationen. Ett annat tecken på bristande demokrati i en organisation brukar vara ledarens bristande sinne för proportioner om sig själv. Så här uttalar sig Öcalan i Volkskrant-intervjun: "Sedan Spartakus är det kanske bara jag som har lyckats." (Spartakus ledde ett uppror av slavar i antikens Rom). Till detta kan man lägga alla rituella hyllningar till Öcalan, eller Apo (farbror) som han ofta kallas, som återkommer i PKKs eget material, som tyder på en sjuklig personkult som inte finns i demokratiska organisationer. Se till exempel de första två sidorna på partiets program som antogs 1995:

"Vårt parti, sedan det grundades, har formats, både teoretiskt och i praktiken, av den stora framtidsvisionen och beslutsamheten hos partiledaren Abdullah Öcalan."

(...)

Partiledaren Abdullah Öcalans (eller rättare sagt Marx, min anmärkning) tes att klassen, inte individen, var viktig och att historien, inte ögonblicket, var det primära försäkrade den fortsatte utvecklingen av den revolutionära förnyelsen efter den revolutionära aktionen 15 augusti 1984.

(...)

Kampen, som också var riktad mot laglösa band och feodalism, kunde ta konkreta steg för den revolutionära processen. Den här kampen, som partiledaren Abdullah Öcalan personligen genomförde, hjälpte till att knyta vårt parti till folket och ledde till det folkliga upproret som är känt som 'Serhildan'. "

Det går förstås inte att undvika att folket spontant hyllar en demokratiskt vald populär ledare, men att skriva in det i partiprogrammet är en helt annat sak.

Om gerillan tar makten

Vad skulle hända om PKKs ledning skulle ta makten? För det första skulle det inte ske på grund av gerillakampen i bergen, utan likt Arafat i Palestina eller Castro på Kuba kan Öcalan bara komma till makten på basis av ett uppror i städerna. Då kan PKK marschera in i städerna och om de är det enda organiserade alternativet tar de kontrollen över städerna.

Jämförelsen med Palestina är ganska slående. Öcalan, lite som Arafat, kommer att styra över en liten rumphuggen stat. En stat utan någon som helst verklig ekonomisk bas eller självständighet. De autonoma områdena i Palestina har en BNP som är bara 1/20 av Israels. Samma förhållanden gäller mellan det kurdiska Turkiet och resten av Turkiet. Internationella investeringar i området är och kommer att förbli nästan lika med noll och internationellt bistånd betydelselöst. I denna situation kan ingen stabil demokrati upprättas, eftersom man inte kan tillgodose de mest elementära ekonomiska och sociala behov hos befolkningen. För att hålla kontrollen över ett folk som ständigt riskerar att revoltera, utvecklas Arafat allt mer i diktatorisk riktning. Media kontrolleras av honom personligen och fler palestinier fängslas, torteras och dödas idag av Arafats lakejer än av den israeliska armén. Ett exempel på detta är arresteringen av Dr Eyad el Sarray, generalsekreterare för den palestinska oberoende kommissionen för mänskliga rättigheter, när han skickade ett kritiskt brev till Arafat. Palestina Nu citerar Eyad: "Det finns så många godtyckliga arresteringar nu, utan rättegång och utan dom. Under den israeliska ockupationen var jag hundra gånger friare". Det sista är nog ingen överdrift, för den israeliska armén utövade visserligen en urskillningslös terror mot den palestinska befolkningen, men till skillnad till PLO kunde den aldrig tränga djupt in i folket för att luska fram och förfölja oliktänkande. Så skulle det också vara i ett "fritt" Nordvästra Kurdistan under Öcalans ledning.

Den stalinistiska vägen

Det finns dock ett annat perspektiv som idag är mindre troligt, men som i framtiden åter kan bli aktuellt. Det är en "kubansk" utveckling. När Castro först tågade in i Havanna var hans modell USA. För att genomföra några milda förbättringar ville han beskatta bl a amerikanska företag, dock med skatt som var lägre än den som företagen betalade i USA. Detta framkallade en hysterisk reaktion från USA och Castro hittade en ny modell - de stalinistiska staterna i Östeuropa. Han exproprierade de stora jordbruken och företagen och började planera ekonomin. I likhet med Albanien, Jugoslavien, Vietnam, Angola mm. (och till skillnad från det som höll på att utvecklas i norra Irak) utvecklades dock ingen statsapparat som var grundad på arbetarnas och böndernas direkta deltagande i statsstyret. Kapitalismen och feodalismen avskaffades, men i dess ställe kom inte massornas aktiva styre av samhället. I stället fick vi en priviligierad byråkrati som styrde över en planekonomi. Det var och är ingen socialism, utan en slags deformerad och förvrängd form av socialism. På grund av att man hade en planerad ekonomi och på grund av ekonomiskt stöd från Sovjetunionen lyckades man förbättra levnadsstandarden avsevärt och hade därför också ett stort folkligt stöd, men detta är ingen ersättning för socialismen.

Idag har Sovjetunionen kollapsat. Moskva är ingen modell längre och PKKs ledning ställer inga krav på kapitalismens avskaffande. Men kapitalismens allt mer uppenbara oförmåga att erbjuda någon som helst dräglig framtid för kurderna och alla andra förtryckta, kan tvinga ledningen att byta inriktning. Återigen kan ledningen välja den stalinistiska modellen, vars ideologiska uttryck kallades "marxism-leninism" , trots att den har mycket lite gemensam med vad Marx och Lenin skrev om och agerade för. Detta var PKKs modell och ideologi i sitt första program från 1978, "Den kurdiska revolutionens väg". Där skriver man:

"Att beteckna de socialistiska länderna som 'imperialistiska'; och 'fascistiska' är den största ondska man kan visa kurdistans befrielserörelse. Vi ser det som en revolutionär uppgift att utveckla förbindelser enligt den proletära internationalismens principer med Sovjetunionen och alla de socialistiska länderna, inklusive Kina"

Om Sovjetunionen återupprättas och Kina vänder bort från vägen mot kapitalism, vilket är fullständigt möjligt eftersom kapitalismen i båda länderna bara har inneburit elände, kan PKK också återvända till sina rötter. Likt alla små-borgerliga ledningar svänger man fram och tillbaka mellan olika samhällsmodeller. I dagsläget är det dock mest troligt att man inte bryter med kapitalismen och att PKKs ledning etablerar en borgerlig regim som skulle ha en auktoritär prägel i stil med Arafats regim i Palestina eller Mugabes i Zimbabwe.

Även en begränsad självständighet i stil med Palestinas - även om detta är helt otillräckligt - kan betraktas som ett steg framåt jämfört med den nuvarande situationen. Vi måste också ge ett kritiskt stöd om en kommande kurdisk stat skulle bryta med kapitalismen och upprätta ett samhälle av kubansk typ!

Det mest troliga är dock att PKK inte kommer till makten, om den inte ändrar sin inriktning i grunden. Efter sin stora succé med den klassiska filmen om den nationella befrielsekampen "Slaget om Alger" fick den italienske regissören Gillo Pontecorvo göra ännu en film - "Queimada" eller "Burn!" ( Bränn!) som den kallades på engelska. I "Queimada" spelade Marlon Brando den cyniske brittiske aristokraten som i början av 1800-talet uppviglade slavarna till uppror mot de portugisiska kolonisterna på ön Queimada i Västindien. Revolten lyckades och Marlon levererade ön till britterna som ville introducera kapitalismen på ön. Problemet för britterna, i denna verklighetsbaserade historia, är att infödingarna fortsatte att föra ett gerillakrig även mot britterna. De ville vara självständiga. Återigen kallas Marlon in för att lösa problemet och han har bara ett råd - Bränn ned hela ön, det är det enda sättet att krossa upproret. Och det gör britterna och lyckas krossa revolten.

I dagsläget pekar de senaste nyheterna mot att Turkiet har en chans att lyckas med sin Burn! kampanj. Redan har miljoner tvingats fly från östra Turkiet. Nu har de kommit överens med Syrien att kasta ut PKK från Syrien. Dessutom snickrar man ihop ett avtal med KDP och PUK i norra Irak att bekämpa PKK där och har skickat 40-50 000 dit för att slutföra jobbet. Utan fattigbönderna som kan stödja dem och utan baser i Syrien och Irak kommer de antagligen att förlora gerillakriget mot den turkiska imperialismen, uppbackad som den är med obegränsade vapenleveranser från väst och ett ekonomiskt stöd från EU. Dessutom sitter Öcalan dödsdömd i ett turkiskt fängelse och vädjar till gerillan att lägga ned vapen. Detta ställer på sin spets behovet av en klar alternativ strategi för de kurdiska kämparna. I Algeriet blev nederlaget för FLNs gerillakrigsstrategi signalen för ett massuppror som kastade ut fransmännen. Men utan ledning och utan politiskt program misslyckades arbetarklassen med att bygga ett nytt socialistiskt samhälle och FLN trädde in och etablerade en borgerlig diktatur.

Det är därför alla socialisters uppgift att samtidigt som man ger ett kritiskt stöd till PKKs kamp mot imperialismen understödja utvecklingen av en alternativ ledning. Det behövs en genuin internationalistisk ledning som baserar sig på erfarenheterna från kurdernas heroiska kamp i södra Kurdistan och som kan leda kampen för ett fritt och enat Kurdistan, och en demokratisk socialistisk federation i hela Mellanöstern.

1/8 1999