Om "det nya kunskapssamhället"

Don't let the facts get in the way of a good argument!

I åratal har socialdemokratiska partimedlemmar känt att partiet har varit utan både kompass och roder. Per Albins gamla folkhemsvision verkade inte längre fungera i den "nya världen".

Under ett antal år har partiledningen gradvis sökt sig till en ny vision - kunskapssamhället. Problemet är att den helt saknar verklighetsförankring.

På socialdemokratiska partiets extra-kongress i mars målades bilden av det nya samhället upp.

Ett samhälle där vi kan lämna de slitsamma, tråkiga jobben bakom oss.

Ett samhälle utan hierarkier och konkurrens där vi (organiserade i framgångsrika småföretag) samarbetar och befruktar varandras kreativa tänkande, tack vare den nya teknologin.

Höga löner kommer som ett brev på posten, eftersom datorer och Internet innebär så stora produktivitetsökningar. Och det finns en enkel inträdesbiljett - utbildning.

Låta oss titta på de olika myterna:

De nya kunskapsjobben

Robert Reich, arbetsmarknadsminister i USA, sa i en intervju för några år sedan att "de snabbast växande jobbkategorierna är kunskapsintensiva; jag kallar dem som jobbar där för 'symbolanalytiker'."

Uppenbarligen hade han inte läst den sammanställning av de snabbast växande yrken som hans egen Bureau of Labor Statistics (kontoret för arbetsmarknadsstatistik) hade sammanställt 1994. Där hittar vi såna "kunskapsintensiva" yrken som snabbköpskassörskor, vaktmästare, väktare, receptionister, paketerare och lastbilschaufförer. Vi finner även "symbolanalytiker" som servitriser, reparatörer, hemtjänsten, socialarbetare och barnvårdare.

Visst tillhör även ingenjörer, dataproffs och liknande tekniker de 30 snabbast växande yrkena. Men de utgör bara 7% av all sysselsättning idag. I en rapport från Länsarbetsnämnden (Metro 18/4-00) om flest inkomna jobb under 1999 i IT-Sveriges högborg, Stockholm återfinner vi nästan exakt samma bild. Det finns ingen anledning att förneka att arbetarklassyrkerna håller på att förändras, men det är långt ifrån att arbetare förvandlas till "symbolanalytiker".

Behovet av utbildning

Ok då. Vi kan väl erkänna att det kanske inte är så att alla kommer att vara "symbolanalytiker", men är det inte så att man behöver en högre utbildning för de flesta nya jobben? Inte enligt OECDs Jobs Study (1994). Där står det att det finns en ansenlig mängd arbetare och direktörer som är alldeles för kvalificerade för sina jobb.

I USA har man försökt analysera vad detta beror på. Man har funnit ett starkt samband mellan arbetslösheten och krav på kvalifikationer. Ju högre arbetslösheten är desto större krav ställs på kompetens.

Det är väl klart att man måste hitta ett enkelt sätt att sålla bland 200 ansökande till ett städjobb. Vore det ändå inte bättre för arbetsgivaren att satsa på någon som kanske inte förväntar sig annat än ett städjobb, istället för någon som har gått en högskoleutbildning?

De amerikanska cheferna tycker inte så. Undersökningar som har gjorts visar att vad de framförallt vill ha från sina anställda är lojalitet, självdisciplin, punktlighet, entusiasm och liknande kvalitéer. Dit hör inte intelligens eller "öppenhet för nya erfarenheter" (som Murray Barrick och Michael Mount uttrycker det i sin undersökning).

Inte heller vill man gärna ha vanliga knegare. De anses alltför opålitliga. Utbildning framstår därför snarare som en "socialiseringsprocess" eller för att uttrycka det rakare - utbildning är till för att lära folk att anpassa sig till chefernas önskemål och inte till för att inhämta kunskap eller lära sig att tänka kreativt och självständigt.

Den platta strukturen

Om man nu anställer allt fler som har högre utbildning innebär det inte ändå att man skapar större jämlikhet mellan cheferna och de anställda och därför en "plattare" struktur?

Enligt den amerikanska ekonomen Doug Henwood har amerikanska företag fler direktörer och direktörsnivåer än europeiska och japanska företag. Hierarkin är alltså väl förankrad i den nya ekonomin. Henwood menar att det beror på fackets svaghet i USA.

Istället för ett kraftfullt kollektivt uttryck för arbetarnas missnöje, vilket lämnar utrymme för stolthet över sitt jobb, uttrycker sig missnöjet i en "speciell amerikansk form av motstånd - atomiserad, opolitisk, och i grunden konservativ under dess busiga exteriör." Det vill säga man försöker hela tiden hitta på sätt att kringgå chefernas önskemål. En slags gerillakrig från den enskilde arbetaren. Därför behövs det fler chefer i USA än i Europa för att kontrollera arbetarna.

Även i Europa börjar man slå in på den vägen. I Storbritannien har proportionen direktörer ökat varje år under efterkrigsperioden. Till exempel avskedade man 50 000 sjuksköterskor och barnmorskor mellan 1989 och 1994 i den brittiska offentliga sjukvården, samtidigt lyckades man anställa 18 000 nya chefer (en ökning med 400%!).

Detta är inget undantag. Varje år sker det en nettoökning av antalet chefer med 90 000, samtidigt som man avskedar folk i produktionen. I Sverige har kompetensutveckling i stor utsträckning blivit synonymt med att gå en chefskurs, när det inte handlar om att gömma undan arbetslösa i kunskapslyftet.

Trots förstärkandet av den hierarkiska strukturen på jobbet pågår det också en parallell process som man kan likna vid en slags utplattning. Det är sant att den ökade konkurrensen ställer krav på snabbare och bättre innovationer och högre kvalitetskontroll.

Det finns en insikt bland en del chefer att de som oftast sitter inne med denna kunskap är arbetarna själva. Därför försöker man dra in dem i olika "kvalitetsgrupper" och skapa ett teamarbete. Detta är inget nytt. Detta diskuterades redan på 60-talet och i Sverige har vi sett Volvos Uddevallafabrik och Saabs Malmöfabrik både komma och gå.

I slutändan faller alltid dessa försök på att de grundläggande klassmotsättningarna finns kvar. När tiderna blir hårdare och konflikterna ökar är det hierarkin och inte teamen som förstärks.

Det finns dock andra som strävar efter en "plattare" arbetsgrupp som ett resultat av en annan process - man vill att de anställda ska "tro" på det de producerar, säljer eller utför. Då slipper man kontrollera dem, de ska kontrollera sig själva.

Det är förstås svårt för de flesta att "tro" på ett tvättmedel eller en mobiltelefon under normala förhållanden. Denna "tro" försöker man inympa genom metoder som man lånar från de politiska och religiösa sekterna. Tvättmedelsförsäljare isoleras under en helg och få lära sig att skrika tillsammans - "Jag kan, jag kan, jag kan".

På Motorolas fabrik i Skottland var kärnan i deras metoder att introducera någon slags maoistiska cirklar för kritik och självkritik. Men som McKinlay och Taylor skrev i sin utredning om Motorola så är "arbetare ofta medvetna om försöken att ändra deras personlighet". De robusta skotska arbetarna såg snabbt till att cirklarna avskaffades.

Som tur är, kan dessa sjuka metoder bara nå en begränsad framgång hos begränsade grupper under en kortare period. Vissa element av dessa metoder finns dock på de flesta arbetsplatser, men cheferna inser i de flesta fallen att de samtidigt måste luta sig mot en stel hierarki.

Repetitiva arbeten

Call center, dvs. telefonväxlar som tack vare den nya teknologin kan ligga var som helst och serva många företag, är ett av de snabbast växande områdena i den "nya ekonomin". Datamonitor uppskattade (1998) att hela 2,3% av de anställda i Storbritannien skulle jobba i denna sektor år 2002.

Peter Bain (University of Strathclyde) och Phil Taylor (University of Sterling) har gjort en undersökning av call center och kommit till följande slutsats: "För många anställda i denna sektor är den dagliga erfarenheten repetitiv, intensiv och stressigt arbete, grundat på tayloristiska principer, som ofta resulterar i de anställdas 'utbrändhet'".

De pekar visserligen också på att datoriseringen av telefonväxlar har resulterat i plattare strukturer, men de anser att detta beror på att datorisering möjliggör att man kan "mäta och kontrollera på ett sätt som var omöjligt tidigare". Nånting som en facklig ledare kallade en "elektronisk fotboja".

Chris Warhurst och Paul Thompson (University of Glasgow and Edinburgh) beskriver situationen i en annan snabbt växande sektor:

"Vi finner att mycket av 'kunskapsarbetet', till exempel inom den finansiella servicen, kräver lite mer av arbetarna än informationsöverföring. Detta inkluderar att skriva in detaljer över kunder i förprogrammerade skärmar och mjukvara, som Leidner (1993) visar i sin undersökning över läget inom försäkringsindustrin.

Icke-standardiserade svar och förfrågningar vidarebefordras till chefer eller ' hanterare av ovanliga krav' ... Rutiniseringen av kontors- och tjänstmannaarbeten har varit ett fenomen som man har länge observerat...

Trots glänsande nya byggnader och kontorslandskap, upprepar de anställda 'bekanta rutiner i oändlighet' kring rigida strukturerade uppgifter och målsättningsscheman. En chef i en av dessa organisationer refererade till arbetet som 'i grunden ett arbete vid löpande bandet'".

Höga löner

Det är sant att man kan tjäna pengar inom IT-branschen, men det är förbehållet ett fåtal. De flesta jobbar på som vanliga kontorsslavar.

Flera undersökningar i USA visar att det har skett en polarisering av lönerna. Ett litet skikt tjänar mycket i ena ändan och ett större skikt tjänar lite. Denna polarisering märks dock i större omfattning inom olika branscher, än mellan exempelvis IT-branschen och andra branscher.

Småföretagande

Det som utmärker IT företagen är inte att de är små och innovativa. Många börjar så, men det är inte förrän de stora från de gamla företagen skjuter till några miljarder eller köper upp dem som det verkligen blir fart på dem. I vilket fall kan man knappast kalla Microsoft, Intel, Cisco Systems, Amazon och Yahoo småföretag idag.

Även om man tar bort hela den uppblåsta delen av deras aktiekurser kvarstår de som företag med hundratusentals anställda och investeringar i mångmiljardklassen.

Det är de som dominerar idag och tenderar snarare att begränsa konkurrensen än utveckla den. Se bara den senaste domen mot Microsoft.

Naturligtvis bidrog grundarna för dessa företag med någonting till "IT-samhällets" utveckling. Men det var tack vare den amerikanska statens, framförallt militärens, enorma investeringar på 50-, 60- och 70-talet som grunden för alla dessa företag lades. Den europeiska datorindustrin har aldrig haft en chans efter som den inte utvecklades i symbios med en frikostig stark stat.

Det är nästan komiskt hur företagsledare, politiker och journalister hyllar småföretagen för att sedan i nästan samma andetag förfasa sig över att Scania och Volvo lastbilar inte får slås ihop eller hylla sammanslagningen av Astra och Zeneca.

Det verkar som om ju hetsigare tempot i sammanslagningarna och uppköpen är desto mer trånar man efter 1800-talets småföretagarvärld. Eller kanske är det så att man i själva verket bara längtar efter de arbetsvillkor som gällde då.

Det är förstås ingen slump att man slår ihop företagen. Dels vill man stärka sig gentemot konkurrenterna, men en amerikansk undersökning visar också att produktiviteten ökar snabbare ju större ett företag är.

Trots allt så startas det en hel del småföretag. Det är dessa man pekar på när man utmålar småföretagen som källan till jobbtillväxten i "den nya ekonomin".

En stor undersökning som U.S. Census Bureau's Center for Economic Studies (CES) genomförde 1994 visar också att nya småföretag står för en stor del, men inte den största delen, av jobbtillväxten. De står också för en stor del av avskedandena!

Summa summarum är att det inte alls finns något klart samband mellan många nya småföretag och fler jobb. OECD:s Employment Outlook (juli 1994), bekräftar att situationen är ungefär den samma i Europa.

Det som skiljer föregångslandet USA från det efterblivna Europa är att i USA jobbar 47,5% av alla anställda i i bolag med mer än 500 anställda. I Europa är det bara 33,7% som arbetar i företag med mer än 250 anställda. I USA arbetar 11,8% i företag med 1-9 personer och i Europa hela 33,5%.

Produktivetsökningen

Till sist återstår bara frågan om produktivitetsökningar. Om det nu är så att de flesta nya jobben är skitjobb och att det gamla klassamhället med dess hierarkier och maktkoncentration finns kvar och kanske till och med förstärks, så kanske kunskapssamhället ändå har någon slags existensberättigande för att det innebär stora produktivitetsökningar.

Stora produktivitetsökningar innebär att samma mängd, eller färre, arbetare producerar mera. Då skulle det finnas mer att fördela och på sikt skulle vi kunna bygga upp välfärden igen. Vid närmare på betraktande kollapsar dock detta kunskapssamhällets sista räddningsplanka.

För några år sedan summerade Robert Solow, nobelpristagare i ekonomi, läget: "nuförtiden kan man se dataåldern överallt förutom i produktivitetssiffrorna".

Mellan 1947 och 1973 ökade produktiviteten i OECD- länderna med en genomsnittlig årstakt på 3%. Sedan dess har utvecklingen sackat efter rejält, mellan 1974 och 1991 utvecklades produktiviteten med enbart 1% per år! Mellan 1992 och 1998 har det dock höjts till i genomsnitt 1.3%.

Om man gräver djupare i produktivitetssiffrorna hittar man en än mer oroväckande tendens.

Den amerikanska ekonomen Robert Gordon har brutit ned de amerikanska produktivitetssiffrorna för att se exakt var förbättringarna har skett. Han upptäckte att produktivitetstillväxten är koncentrerad till en mycket liten del av ekonomin: till datortillverkning och inte till de industrier som tillämpar datorer eller internet.

Inom datortillverkningsindustrin har produktiviteten ökat med otroliga 42% årligen mellan det fjärde kvartalet 1995 och det första kvartalet 1999. Trots att datortillverkning bara är 1.2% av USAs tillverkningsindustri så räckte detta ensamt för att ha en stor effekt på produktivitetssiffrorna för hela ekonomin.

Vad vi ser är med andra ord ett helt traditionellt fenomen _ storskalig industri leder till kostnadseffektivitet. När datorn blev en massprodukt under 90-talet, då hushållen började köpa datorer, flyttade datortillverkningen ut från garagen och in i fabriker som kostar miljarder dollar och som kan spy ut produkter allt billigare.

Vad beträffar resten av ekonomin talar Gordon klartext:

"Produktivitetsutvecklingen i den amerikanska tillverkningsindustrin sedan 1995 har varit urdålig snarare än värd uppskattning. Inte bara har produktivitetstillväxten i konsumtionsvaruindustrin varit långsammare under 1995-1999 än under 1972-1995, utan produktivitetstillväxten i kapitalvaruindustrin, datorer borträknade, har utvecklats ännu långsammare."

Anekdoter

Det finns dussintals, om inte hundratals, välunderbyggda undersökningar om de faktiska förhållandena på arbetsplatserna. Kunskapssamhällets visionärer bryr sig inte om dessa. Istället förlitar de sig på anekdoter.

På (s)-kongressen talade Persson sig varmt för hur: "I Karlskrona har Facits gamla skrivmaskinsaffär fått lämna plats för en webbyrå med väggar av råtegel och minimalistisk inredning."

Och han tillade att: "Det är detta Sverige; det unga, dynamiska, nyfikna, kreativa, och kunskapsbejakande Sverige, som vi kan läsa om i internationell press."

Som om detta skulle utgöra någon slags bevis för kunskapssamhället. Argumentationsnivån är inte högre än så.

Framtiden?

Kanske vi är orättvisa mot visionärerna. Är det inte så att visionerna handlar just om framtiden? Nutiden kan inte vara ett bevis på vad som kommer att hända.

Kanske den amerikanska affärstidningen Business Week har rätt när den skriver: "Den nya industriella revolutionen som datorer utlyser har knappt ens börjat. Deras verkliga potential har varit kringsnärjd av felaktig användning i initialfasen - men de är på väg." Problemet är att detta skrevs den 21 juni 1958.

Det sker stora förändringar i arbetslivet, men det är inte partiledningens vision om ett helt nytt och bättre samhälle bortom kapitalismen som växer fram.

Förändringarna ryms helt och hållet inom ramen för vad Marx skrev i Kommunistiska Manifestet 1848: "Bourgeoisien kan icke existera, utan att alltjämt revolutionera produktionsinstrumenten, dvs. produktionsförhållandena, således samtliga samhällsförhållanden. Ett oförändrat bibehållande av det gamla produktionssättet var däremot den första existensbetingelsen för alla tidigare industriella klasser. Den fortgående omvälvningen i produktionen, det oavbrutna skakandet av alla samhälleliga förhållanden, den eviga osäkerheten och rörelsen kännetecknar bourgeoisiens epok gentemot alla andra."

Stora förändringar, men i grunden finns samma gamla klassamhälle kvar och det är det som är problemet. Datorer och internet kunde innebära mänsklighetens befrielse från monotona, repetitiva, osjälvständiga arbeten och lägga grunden för ett fritt samarbete mellan människor, men inte så länge det finns ett klassamhälle. Då förslavas arbetaren av det istället.

Det finns inga genvägar. Det är inte teknologin och "kunskap" som kommer att förändra världen, utan arbetarklassens kamp.

Jonathan C

Från Socialisten nr 48, maj 2000