Krönika: Polsk gruva gör djupt intryck
För en tid sedan besökte jag och en kamrat Polen på inbjudan av landets största gruvarbetarfackförbund.
Om det besöket kan sägas mycket, exempelvis att den gästfrihet vi bemöttes med var helt fantastisk! Men det som gjorde djupast intryck på mig var när våra polska vänner tog med oss ner i kolgruvan 650 meter under markytan.
Efter en stadig frukost ledde våra vänner oss över gatan till gruvans huvudingång som påminde lite om en gammaldags folkparksentré. Strax innanför öppnade sig ett halvcirkelformat torg med anslagstavlor längs väggarna, en för varje fackförening i gruvan (de har ca 10 olika fackliga organisationer som konkurrerar med varandra, det kallas "facklig pluralism"). Gruvans chef, berättade lite om säkerheten och poängterade särskilt att den här gruvan var fullständigt säker. Nu började jag bli lite nervös.
Det blev dags att svida om, man kan ju inte gå ner i en kolgruva i vilka kläder som helst. Vi fick ut en uppsättning plagg, gula byxor, gul jacka, rutig flanellskjorta, gummistövlar av stadig typ, samt kalsonger och tyghanddukar att linda om fötterna i stället för strumpor. Vi fick varsin hacka (mest för syns skull, vi skulle ju inte utföra något arbete). Dessutom fick vi en liten väska med en sladd som slutade i en lampa, samt en mask som skydd mot dammet.
Alla fick också med sig en halvlitersflaska vatten. När vi kom upp till marknivå igen fick jag reda på att det är tradition att inte dricka vattnet förrän man är uppe, eftersom det kan rädda livet på en om man blir blockerad av ett ras i en tunnel.
Nästa steg var nödandningsapparaturen. Vi fick varsin och våra polska guider visade oss noggrant hur man skulle använda dem och att de räcker cirka 20 minuter. De förklarade att man ibland vid borrning kan stöta på fickor med luktfri gas, vilket sänker syrehalten i luften och kan ge hallucinationer och medvetslöshet. Gasen kan också orsaka explosioner, vilka tagit många gruvarbetares liv genom åren. Vid det här laget började min nervositet att öka.
Två trappor upp fick vi kliva in i en hiss som såg ut som om den hade fraktat många vagnslaster kol, men den kändes stabil. Efter en hissfärd som var den längsta jag upplevt kom vi till ett stort upplyst rum med vitrappade väggar. Vår guide (en av förmännen i gruvan) förklarade att detta hade grävts ut runt andra världskriget. En kort marsch tog oss till vad som närmast kan beskrivas som en mycket stadigare variant av ett berg- och dalbanetåg (fast med tak och sidor täckta av plåt). Tåget körde en bra stund.
Vi lämnade gruvans upplysta delar bakom oss och våra lyktor kom väl till pass. Här fick vi se vagnarna som fraktar kolet (de såg nästan ut som i en tecknad film), ett löpande band som kolet forslades på, från gångens slut där utvinningen pågick, till vagnarna, som sedan via hissen förde kolet till ytan.
Vi fick också se stålbågarna och stålnäten man använder för att säkra taket, så man inte får det i nacken. Stålbågarna var tunga grejor på hundratals kilo som gruvarbetarna relativt ledigt lade upp på axeln och promenerade iväg med. Jag vågade inte en prova att lyfta en (och som lagerarbetare är jag inte svag). Luften var tjock både av värme och av koldamm. Vi var tvungna att ha munskydden på oss vilket inte heller underlättade. När vi frågade förklarade våra värdar att koldammet inte var så farligt, men stendammet var ett verkligt gissel. Båda är definitivt hälsovådliga.
Vi marscherade vidare, längst in i tunneln skulle vi och min känsla gränsade till klaustrofobi.
Efter en halvtimme nådde vi tunnelns slut och fann en maskin som våra polska vänner förklarade både borrade och forslade iväg kolet med hjälp av transportbandet. Just när vi kom fram pågick ingen borrning, man höll nämligen på att säkra taket med stålbalkar, ett mödosamt arbete som gruvarbetarna såg ut att göra lika lätt som vi andra knyter skosnören.
Det blev dags för borrning så vi fick backa tio till femton meter från borrkronan. Jag kände i hela kroppen hur marken gungade, men märkligt nog var jag inte längre nervös utan mest imponerad.
Efter en halvtimmes marsch i omväxlande uppförs- och nedförsbacke var vi så tillbaka i tåget. Ingen annan marsch på totalt en timme hade kunnat göra mig så trött och törstig. I tåget halsade jag min vattenflaska och det smakade ljuvligt.
Väl uppe på ytan igen samlades vi i ett litet rum i anknytning till de gästomklädningsrum vi tilldelats (gruvarbetarna själva byter om i gigantiska omklädningsrum, alla tillsammans). Våra polska vänner bjöd oss på kallt öl och förklarade att de ville att vi skulle ner i gruvan eftersom de aldrig hade kunnat berätta hur det är så att vi verkligen förstår. Denna skildring ger kanske ändå en glimt av eras verklighet.
Så sent som i december 2006 dog 22 polska gruvarbetare i en olycka.