Krisen kräver socialistiska svar

S RASAR i opinionsundersökningarna. V stagnerar. M rusar uppåt. Helt plötsligt framstår det inte som självklart att vi blir av med den nuvarande arbetarfientliga regeringen vid nästa val. Vad beror det på och vad kan vi göra åt det?

Fredrik Reinfeldt och Anders Borg framstår som trovärdiga eftersom det de säger är sant. Den nuvarande ekonomiska krisen är ingen speciell svensk kris som beror på regeringens politik utan är en kris för den internationella kapitalismen. De säger sig vilja mildra krisens effekter och bevara välfärdsstatens kärna, och de läxar upp giriga banker och kapitalister som inte är beredda att dra sitt strå till stacken. Samtidigt skyller Mona Sahlin och Tomas Östros krisen på regeringens ”passivitet” och lägger fram några veka förslag. De framstår som gnälliga och kraftlösa, när det folk vill ha är kraft och entusiasm.

Den ekonomiska krisen, som är den värsta sedan 30-talet, kommer tvinga arbetarrörelsen att välja: vilka ska bära bördan? Socialisten kräver att inte ett öre av arbetarklassens pengar går till de spekulanter och kapitalister som har orsakat krisen. Vi kämpar för förstatligande av bankerna och storföretagen, som ett medel för en massiv satsning på välfärd, bostäder och infrastrukturprojekt. På så sätt skulle hjulen i ekonomin börja snurra, och välfärden räddas.

DET KRÄVS en kamp i samhället och arbetarrörelsen för att detta ska bli verklighet.

Istället är arbetarrörelsens ledning passiv, när det finns ett guldläge för att kritisera kapitalismen och mobilisera för en offensiv vänsterpolitik. Alternativen är enbart två: antingen nedskärningar och försämringar, eller en socialistisk politik. Socialisten kämpar för att samla arbetare och ungdomar i en gemensam kamp för att vrida S och V-ledningens politik till vänster.

JC