Kriget mellan asar och vaner
Det vi vet om den nordiska religionen före kristendomen är i stort sett
hämtat från skrifter som nedtecknats århundradena efter att de nordiska
länderna kristnades. Det finns två problem med dessa skrifter. Dels vet
vi inte hur de kan ha påverkats av just det faktum att Norden var
kristnat, dels verkar de framförallt beskriva religionen hos de
härskande grupperna under vikingatiden. Vikingatiden var en
militariserad period, där krigförande eliter kom att i grunden förändra
samhällsstrukturen i Norden, och detta hade tveklöst effekter på
religionen.
Om vi jämför med den baltiska religionen under samma tidsperioder finns
det där ett mycket större inslag av såväl kvinnliga gudar, som av
gudomligheter kopplade till naturen och dess fruktsamhet. Den nordiska
”asatron” är på många sätt mansdominerad, krigisk och aristokratisk.
Men även inom den fornnordiska mytologins ramar finns det en antydan om
något annat. Där får vi nämligen veta att det finns två grupper av
gudar, asar och vaner. Asarna består bland annat av Oden, Tor, Tyr,
Balder och Heimdall. Från vanerna finns endast tre gudanamn
dokumenterade - Freja, Njord, och Frej. Men dessutom finns det andra
gudar som inte direkt kan placeras i de två grupperna, framförallt de
mäktiga nornorna, ödesgudinnorna Urd, Verdandi och Skuld, som håller
dåtiden, nutiden och framtiden i sina händer.
Enligt myten skulle det någon gång i urtiden ha förekommit ett krig
mellan asar och vaner. Enligt Snorre Sturlasson kan ordet ”asar”
härledas från ”Asien”, där asagudarna en gång skulle ha kommit från.
Även om detta måste ses som en ren folk-etymologi, är det ju en
händelse som ser ut som en tanke, eftersom det stämmer överens med
Gimbutas teori, som beskrivs nedan.
Medan asagudarna sågs som krigiska och aristokratiska, var vanerna
kopplade till naturen och dess fruktsamhet. Av de tre gudarna som
beskrivs som vaner är en kvinnlig – Freja – och två manliga, Frej och
Njord. Men å andra sidan är etymologerna överens om att Njord är en
utveckling av namnet Nerthus, som var en kvinnlig gudomlighet som
beskrevs av Tacitus nära tusen år tidigare.
Hos Tacitus ser det ut som om Nerthus hade en dominerande ställning i
kulten. Det verkar alltså som om den kvinnliga Nerthus genom
århundradena förvandlades till en manlig gud.
Vad står dessa två kategorier för? Religionshistoriker brukade en gång
i tiden gärna förklara de två grupperna och berättelsen om kriget
mellan dem, som folkminnen av ett erövrande, krigiskt folk som en gång
hade besegrat urbefolkningen i Norden.
Teorin har kommit i vanrykte – men den stöds faktiskt av arkeologiskt
material som visar att en krigisk, patriarkal kultur under årtusenden
gradvis spred sig österifrån, just från Asien (närmare bestämt först
från de sydryska stäpperna) och in i Europa. Marija Gimbutas (2001:
191) ansåg att vanerna var gudarna i det matrifokala ”Gamla Europa”
medan asarna var de indoeuropeiska erövrarnas gudar. Gimbutas
ansåg också att kulturen i ”Gamla Europa” var jämlik, fredlig och icke
mansdominerad.
Bland vanerna var Freja en livgivare, som var kopplad till naturens
fruktsamhet. Göken, som brukar ses som ett vårtecken, var kopplad till
Freja, och ansågs helig. Hon vakade över barnafödslar, och var
beskyddare av de unga. Hennes namn lär för övrigt senare ha givit
upphov till ordet ”fru”.
Men hon hade också krigiska egenskaper. I krig ansågs hälften av de
döda tillhöra Freja, den andra hälften tillhörde Oden. Dessa
berättelser måste dock vara av relativt sent datum, efter att en
militariserad situation uppkommit och strider blivit vardagsmat. Det
berättas också att det var hon som lärde Oden magiska kunskaper.
I de fornnordiska sagorna ligger fokus betydlig mer på asar än på
vaner. Men troligen har traditioner om vaner levt vidare i folktron, i
tron på kvinnliga naturväsen, som skogsrån, sädesandar, och sjörån.
H.R. Ellis Davidsson har påpekat hur det i de fornnordiska sagorna
finns antydningar om ett släktskap mellan vanerna och vad som senare
skulle ses som folktroväsen.
De krigiska inslagen i den fornnordiska religionen kan förmodligen
härledas från den stridsyxekultur, som spred sig från Europa till
Norden redan under slutet av yngre stenåldern. De förstärktes troligen
under perioden före och under vikingatiden, då samhället blev mer
stratifierat och miltariserat.
Det är den aristokratiska krigarkastens manliga heroism man kommer att
tänka på när man talar om fornnordisk religion. Men bakom den låg något
annat – och mycket äldre - med mycket större tonvikt på naturens
fruktsamhet, omvårdande och kärlek.
Litteratur
H.R. Ellis Davidson, Myths and Symbols in Pagan Europe : Early
Scandinavian and Celtic religions, Manchester University Press, 1988
Miriam Robbins Dexter, Whence the Goddesses: A Source Book, Pergamon Press, 1990
Marija Gimbutas The Living Goddesses, University of California Press, 2001 (1999)