Andra världskriget

Borgarklassens nedtystade krig mot arbetarna

Hur kan krig stoppas? Det är den fråga som anti-krigsrörelsen världen över ställer sig. I boken Draksådd, som kommer ut i höst, gräver författarna fram erfarenheter från tidigare krig. Erfarenheter som är livsviktiga för dagens aktivister, men som oftast döljs i den vanliga historieskrivningen.

Nedan publicerar vi ett utdrag ut avsnittet om andra världskriget. Det var ett krig som efteråt presenterats som en svart-vit konflikt där alla goda krafter kunde enas mot Hitler. I själva verket fanns helt motstridiga intressen och periodvis öppet krig på den "goda"sidan.

Några som bittert fick erfara dessa konflikter och det i maktspel som pågick i det tysta var alla de greker som tagit stid mot Nazi-Tysklands ockupation.

Det grekiska motståndet

I Grekland hade hösten 1944 upp till två miljoner av sju miljoner greker gått med i motståndsrörelsen EAM (www.greenleft.org.au). EAM var en tvärpolitisk rörelse, men i praktiken dominerades den helt av kommunisterna. Dess väpnade gerilla, ELAS, hade inklusive reservisterna 130 000 medlemmar - män och kvinnor - som framgångsrikt bekämpat och drivit ut både den fascistiska italienska armén och den tyska ockupationsmakten.

Umbärandena hade varit stora. När den tyska ockupationsmakten 1941 tog över styret beslagtog de sommarens skörd för att ge proviant åt sina 300 000 soldater. Vintern 1941-42 dog över 260 000 människor av svält, men motståndet växte. Bönderna gav skydd åt gerillakämparna trots nazisternas brutala hämndaktioner, som kunde innebära att byar brändes och kvinnor och barn slaktades. I Aten 1943 demonstrerade 200 000 vapenlösa arbetare mot att grekiska arbetare skulle skickas till arbetsläger i Tyskland. Minst tio greker sköts ihjäl och omkring 100 skadades svårt. Men demonstranterna segrade - Tyskland avstod från tvångsrekrytering i Grekland (Kostis Papakongos: Kapetan Aris, 1975).

När tyskarna i oktober 1944 tvingades ut ur Grekland kontrollerade EAM/ELAS praktiskt taget hela landet utom Aten och Salonika (Encyclopeadia Britannica). Det grekiska folket kunde lätt ha tagit makten i Grekland och genomfört en socialistisk samhällomvandling utan något större motstånd. De befriade områdena hade 1944 till och med utsett en provisorisk regering, Nationella befrielsens provisoriska kommitté (PEEA), som hade sitt säte i bergen. Det betydde att man inte bara vägrade erkänna ockupationsstyret utan också den grekiske kungen och hans regering som flytt till Kairo när landet invaderades.

Men ett EAM-styrt Grekland var inte ett scenario som Storbritanniens regering ville se. Britterna hade dragit tillbaka sina militära styrkor från Grekland när tyskarna tågade in i landet 1941, men den brittiska regeringen ansåg ändå att Grekland låg i deras intresseområde. EAM/ELAS samarbetade med de allierade i kriget mot nazisterna. De genomförde bland annat en lång serie sabotageåtgärder mot broar och tunnlar för att avleda den tyska och italienska militärens uppmärksamhet under de månader då britter och amerikaner planerade landstigning i Syditalien. Men britterna samarbetade inte med EAM/ELAS. Under hela kriget försökte de med massiva ekonomiska insatser bygga upp konkurrerande gerillaförband som förtalade, direkt motarbetade och attackerade ELAS. Hela historien om britternas agerande i Grekland under kriget är fyllt av svek, lögner, intriger och knivhugg i ryggen.

EAM/ELAS skulle säkert ha klarat av att kasta ut britterna också om det inte varit för Stalins, och därmed det grekiska kommunistpartiets, agerande. I oktober 1944 träffades Churchill och Stalin i Moskva för att komma överens om hur världen skulle delas upp. Där avgjordes Greklands öde. Churchill avslöjade själv i sin bok Triumph and Tragedy (1953) hur det gått till: "När det gäller Storbritannien och Ryssland," hade han sagt till Stalin, "hur vore det för dig om ni skulle dominera till 90 procent i Rumänien, vi till 90 procent i Grekland, och Jugoslavien delar vi lika?" Ett papper med dessa procent gavs till Stalin, som bockade av dem och skickade tillbaka den till Churchill. "Det hela var ordnat," skriver Churchill, "utan att ta så mycket mera tid än det tog att skriva ned det." Churchill var oroad att det hela skulle framstå som "lite väl cyniskt" och ville bränna upp papperslappen. "Nej," sa Stalin. "Behåll den du."

Så britterna skickade in sina trupper i Grekland igen, och nu var det ELAS som skulle krossas. De släppte ut fascistiska fångar ur fängelserna och beväpnade dem. Säkerhetsstyrkor och ligor som ända fram till tyskarnas reträtt stått på nazisternas sida erbjöds nya uniformer och nya uppgifter av britterna. Till de allierades general över styrkorna i Grekland utsågs general Scobie.

Överenskommelser

Kommunistpartiets ledning snärjde hela tiden in sig i överenskommelser med britterna och försökte efter stränga order från Stalin att få arbetarklassen att acceptera detta. Först gick kommunisterna in i en samlingsregering under britternas marionett George Papandreou. Men det höll inte länge. När Scobie krävde att gerillakämparna skulle överlämna sina vapen, samtidigt som han hotade att inställa mattransporterna till de hungrande grekerna sprack regeringen. EAM:s och PEEA:s ministrar avgick. En generalstrejk och demonstration utlystes till den 3:e december 1944. När Atens gator fylldes av människor som ropade "Ingen ny ockupation!" och "Folkstyre!" öppnade britterna eld.

Churchill skickade tydliga order till general Scobie: "Tveka inte att agera som om du vore i en erövrad stad där ett lokalt uppror var på gång…Vi måste hålla och dominera Aten. Det vore väldigt bra om du kunde lyckas med detta utan att spilla blod, men (gör det) också med blodutgjutelse om nödvändigt". Enligt boken "All that grief: Migrant recollections of Greek Resistance to Fascism 1941-1949" pågick striderna som följde i 33 dagar. Churchill beordrade kraftiga förstärkningar till Aten, och britterna använde både maskingevär och bomber för att kväsa revolten. Till och med Churchill förundrades över att Stalin "höll sig noggrant och troget till vår överenskommelse i oktober, och under de långa veckornas kamp på Atens gator mot kommunisterna kom inte ett enda ord av förebråelse från Pravda och Izvestia."

Efteråt tillsattes en regering av monarkister, konservativa och nazistkollaboratörer. Kommunispartiet fortsatte att samarbeta med de nya ockupanterna, och gick 1945 med på att avväpna sin gerillarörelse. Följden blev att de som varit aktivister i EAM/ELAS utsattes för ren terror av de hämndlystna fascisterna och många dödades.

Trots avväpningen bröt ett fullskaligt gerillakrig ut på nytt 1946. I det läget hade klimatet mellan Stalin och de allierade blivit mer frostigt, och Stalin hade intresse av att uppmärksamheten flyttades bort från hans förehavanden i Östeuropa. Gerillan återuppstod med ett annat namn. I slutet av 1947 låg stora delar av landet än en gång i kommunisternas händer, och britterna kände att de inte klarade av situationen längre. USA fick ta över kriget. De använde bland annat napalm mot de motspänstiga grekerna. Slutet för gerillakampen blev dock konflikten mellan Stalin och Tito i Jugoslavien. Det grekiska motståndet hade haft baser i Jugoslavien, men nu stängdes gränserna, eftersom det grekiska kommunistpartiet höll fast vid lojaliteten till Stalin.

Under hela 40-talet förlorade Grekland enligt Encyclopeadia Britannica omkring en tiondel av sin befolkning på grund av krig och svält. Det skulle betyda 700 000 av en befolkning på sju miljoner. Enligt IISS (International Institute for Strategic Studies) dog 160 000 av dessa i det som kom att kallas grekiska inbördeskriget 1945-1949.

Efter Churchills nedtryckande av den första kampvågen följde Stalin hans exempel och tillsatte sina lakejer i Bulgarien och Rumänien. Men med betydligt mindre blodsutgjutelse.

Slakten på civila

Ingen överklass såg arbetarklassen i de länder man låg i krig mot som potentiella allierade i kampen. I bästa fall misstänkte man (med rätta) att om arbetarna själva började bekämpa sina regeringar så skulle de ta strid mot kapitalismen också. I värsta fall uppfattade man arbetarklassen som en del av ett monster som man måste förgöra. I båda fallen spelade omsorg om den civila befolkningen en underordnad roll i överklassens politiska och militära spel. Terrorbombningar ingick därför i allas strategi.

Under det första världskriget var det i stort sett bara soldater som dog som direkt följd av krigshandlingar. Under det andra världskriget ändrades detta radikalt. Det var Charles Portal som, när han 1940 blev chef för British Bomber Command (som hade befälet över bombningarna), började utveckla en ny bombningsteori. Istället för att inrikta sig på att bomba militära mål skulle man bomba städer. Den 25 augusti 1940 beordrade han flygplanen mot bland annat Berlin. Churchill uppskattade hans insats. Han kallade honom för "Flygvapnets erkända stjärna" och gjorde honom till högste befälhavare för hela flygvapnet.Tillsammans med sin efterföljare, Arthur "Bomber" Harris, trappade Portal senare upp terrorbombningarna. Från enskilda bomber gick man över till attacker mot hela städer. Vid bombningen av Köln mobiliserade man vartenda flygplan som man kunde få tag på, över 900 totalt, för att släppa bomber över staden. Målet var att demoralisera befolkningen och bestraffa dem för nazisternas handlingar.

Så här förklarade Churchill bombningsstrategin i ett tal den 22 juni 1941: "Vi kommer att bomba Tyskland dag och natt, månad efter månad med ett allt större antal bomber, och tvinga det tyska folket att smaka och sluka en dos av den misär som de har kastat över mänskligheten." Herman Göring som var chef för tyska Luftwaffe inspirerades av britternas taktik och började snart tillämpa samma metoder mot brittiska städer. Men han lyckades inte ens till hälften så bra. Brittiska bomber beräknas ha dödat 600 000 civila och förstört eller allvarligt skadat sex miljoner hem. Luftwaffe lyckades "bara" döda drygt 51 000 brittiska civila under hela andra världskriget (www.spartacus.schoolnet.co.uk).

Bombningen av Dresden

Den brittiska bombningskampanjen mot Tyskland kulminerade natten mellan den 13 och 14 februari, 1945. Då anföll man Dresden, en pittoresk barockstad i östra Tyskland som kallades för Nordeuropas Florens. Det fanns ingen krigsindustri i Dresden och staden hade ingen militär betydelse. Dresden var helt oförsvarad, inga luftvärnskanoner fanns där. I oktober 1944 hade en detaljerad rapport om Dresden som potentiellt bombmål förberetts. Dess slutsats var: "Jämfört med andra städer av motsvarande storlek är Dresden ett oattraktivt Blitz-mål" (www.learningcurve.pro.gov.uk). Befolkningen på omkring 600 000 hade 1945 nästan fördubblats på grund av de flyktingar som flydde undan den annalkande sovjetiska armén.

Britterna öste tusentals bomber över Dresden. Bombningen var så omfattande att individuella bränder gick in i varandra och ur detta växte ett enda stort eldhav fram. Det har beräknats att temperaturen i stadskärnan var över 1000 grader. Enorma mängder luft sögs in i detta inferno och skapade en konstgjord tornado. Människor drogs in i eldstormen av vinden. De som gömde sig i källare kvävdes eftersom luften sögs in i eldstormen, eller så dog de av hettan.

Minst 135 000 människor dödades under denna natt (en del källor anger att upp till 250 000 människor dog). I Dresden var det få härdade soldater som förlorade livet. De flesta var barn, kvinnor, pensionärer och skadade soldater. Däremot stod järnvägsstationen kvar. Det enda mål som kunde anses ha något militärt värde.

Bombningen av Dresden framställs ibland som en hämnd för att Tyskland bombade och förstörde den brittiska industristaden Coventry, men där dog enbart 380 personer. Efter Dresden tyckte dock Churchill att det kunde vara nog. I mars 1945 beordrade han ett slut på denna typ av krigföring. Han förklarade: "För mig verkar det som om tiden har kommit att se över frågan om att bomba tyska städer bara för att öka terrorn (www.spartacus.schoolnet.co.uk). Säga vad man vill, men Churchill hycklar åtminstone inte på samma uppenbara sätt som Blair och Bush.

I kampen mot Japan följde USA britternas exempel. De släppte atombomber på Nagasaki och Hiroshima. Över 200 000 människor dog. Fortfarande lider många människor i Japan av atombombernas sviter. Militärt var det en helt poänglös handling. Dwight D. Eisenhower, högste befälhavare över de amerikanska trupperna, berättade för Newsweek 1963 att han hade opponerat sig mot bombningen av två skäl: "För det första var japanerna redo att kapitulera och det var inte nödvändigt att slå dem med den där förbannade saken. För det andra hatade jag att se att vårt land skulle vara det första att använda ett sådant vapen."

Men även om Eisenhower var en skicklig general så var han ingen politiker som förstod kapitalismens intressen fullt ut. Atombomben var nödvändig för att terrorisera befolkningen och förbereda för amerikansk dominans över Japan efter kriget. Bomberna var också en varning till Sovjetunionen. 1960 frågade US News & World Reports James Byrne, som hade varit USA:s utrikesminister när beslutet att fälla atombomberna togs: "Fanns det en känsla av brådska att avsluta kriget i Stilla Havet innan ryssarna blev för inblandade?" Han svarade, "Det fanns det verkligen för min del. Och jag är säker på att vilka åsikter President Truman än hade tidigare under året så under dagarna omedelbart innan bomberna fälldes var hans syn samma som min - vi ville gå igenom den japanska fasen av kriget innan ryssarna kom in."

Kapitalisterna, den stalinistiska diktaturen och arbetarklassen kämpade för helt olika mål under kriget. För kapitalet i Tyskland, Storbritannien, Italien, USA, Japan med flera länder handlade kriget om en omfördelning av världsmarknaden och att bekämpa Sovjetunionen. I praktiken förde de också ett parallellt krig mot arbetarklassen i olika länder, för att hindra en socialistisk utveckling. För den stalinistiska byråkratin handlade det om att försvara sin maktställning och utvidga den. För byråkratin var arbetarna i olika länder bara schackpjäser som kunde offras när det passade. Arbetarrörelsens kommunistiska och socialdemokratiska ledningar förblev passiva och kriget blev en extremt kostsam affär för arbetarklassen.

Det fanns dock en del av arbetarrörelsen i Storbritannien och USA som stod för ett helt annat sätt att bekämpa nazism under andra världskriget. Mitt under brinnande krig då trycket var oerhört hårt på alla att sluta upp bakom "the war effort" utvecklade dessa marxister idéer om hur arbetarklassen självständigt skulle kunna kämpa mot Hitler utan att ställa upp på vare sig de egna imperialisternas eller Stalins metoder. De anknöt till den kampvilja mot nazism som fanns hos arbetare och visade hur den skulle kunna vara grunden till en demokratisk kamp. Så här beskrev Ted Grant deras politik i tidningen Socialist Appeal i november 1942:

"De brittiska arbetarna vill se ett verkligt slut på hitlerism i alla dess former och nationers dominans över andra nationer", sa artikeln. "De vill vinna över de europeiska folken till sin sida i en gemensam kamp mot denna ondska. De vill se Sovjetunionen ge sitt fulla och verkliga stöd, vilket kommer att rädda det från undergång och möjliggöra återuppbygget och återkrävandet av allt det som gått förlorat. De vill se Kina segra över japansk militarism. De vill ha en genuin internationell 'enad strategi' som gör det möjligt att utföra dessa uppgifter och skapa en verkligt demokratisk och varaktig fred. Men så länge imperialismen sitter vid rodret kan något sådant aldrig hända.

Dessa mål kan bara bli verklighet, överföras från ordets till handlingens värld, när arbetarna tar till effektiva åtgärder mot imperialismen. Sådana åtgärder skulle med nödvändighet inkludera omedelbar frihet till Indien och kolonierna, nationalisering under arbetarkontroll av bankerna, all tung industri och krigsindustrin, soldaternas val av officerare och ett uppgående av de väpnade styrkorna i det beväpnade folket. Bara när sådana åtgärder vidtagits skulle Storbritanniens krig i sanning förvandlas till ett krig för nationell frigörelse och till Sovjetunionens försvar. Bara en arbetarregering kan vidta sådana åtgärder. Bara en arbetarregering kan lägga grunden för en verklig 'enad strategi' av global karaktär. För den enda kraft som skär över nations- och kontinentalgränserna är de arbetande massornas gemensamma intresse av att avskaffa kapitalismen" (Ted Grant: History of British Trotskyism, 2002).

Denna politik kom för sent för att kriget skulle kunna drivas på andra villkor än imperialismens. Men det som hände efter kriget visade klart vad kriget handlade om för arbetarklassen. Efter kriget svepte en revolutionär våg genom Europa. Kommunist- och socialistpartierna fördes till makten i bland annat Frankrike och Italien. I Storbritannien slängdes "krigshjälten" Churchill ut och Labour kom till makten med sin största röstandel och sitt radikalaste program någonsin. Även i USA skedde en radikalisering och den största strejkrörelsen i historien tog fart.

Men också de amerikanska soldaterna drogs in i massiva protester. Många av dem hade gått in i armén för att bekämpa fascismen. Men efter segern 1945 ville den amerikanska regeringen använda samma soldater som ockupationsstyrkor i Japan, Korea, Hong Kong, Filippinerna. Något som var helt oacceptabelt för soldaterna. Generaler blev utbuade, Vita huset dränktes i protestuttalanden (100 000 brev om dagen bara från fruar och flickvänner som ville ha hem sina män) soldaterna organiserade sig i soldatkommittéer som ordnade möten, demonstrationer och strejker. Soldatkommittén i Manilla organiserade i januari 1946 139 000 soldater som krävde att få åka hem. Deras krav fick officiellt stöd av de amerikanska fackliga centralorganerna, AFL och CIO (Art Preis: Labours Giant Step - 20 years of the CIO) Detta om något visar att det hade funnits ett underlag för arbetarrörelsen att driva en självständig linje i kriget. Omkring 55 miljoner människor dog. Nazismen hade kunnat besegras utan att så många människoliv gått till spillo.

Det finns en tydlig lärdom att dra av det andra världskrigets alla fruktansvärda massakrer. Det är att arbetarrörelsen måste ha sin egen självständiga linje inför krig och i krig. Och den linjen en måste formas utifrån den internationella arbetarklassens intressen. Alla försök till anpassning till borgerliga partier och rörelser - hur demokratiska de än framställer sig - leder helt fel. Den tyska socialdemokratins samarbetspolitik med de borgerliga partierna bäddade för Hitlers framgång. Den internationella arbetarrörelsens underordning under imperialisternas och Stalins intressen var förödande.

Boken kan beställas från Socialistens redaktion