När bomberna tystnat

Natos bombningar av Jugoslavien avslutades den 8 juni, efter 77 dagar. Enligt utrikesminister Anna Lindh var detta bombkrig nödvändigt. För vad? Resultatet blev över 1,3 miljoner flyktingar och hemlösa. Tusentals döda. Ofattbara summor har använts för att kväsa Milosevic-regimen och terrorisera hela den jugoslaviska befolkningen.

De socialdemokratiska riksdagsledamöterna Karin Wegestål och Bengt Silfverstrand besökte strax efter bombstoppet det krigshärjade landet. De skriver i SvD 12/7: "Vi har sett fullständigt sönderbombade industrier, utblåsta oljedepåer, förstörda vägar, järnvägar och broar. Vi har talat med ingenjörer, som beskrivit försöken att hålla igång Belgrads elförsörjning efter alla bombfällningar. Vi har talat med småbarnsföräldrar om hur de försökt hålla borta barnens skräck under bombanfallen." "Vi har i Nis sett resterna av det bombade universitetet, resultatet av splitterbomber(!) mot en akutmottagning på stadens sjukhus, det grönsakstorg som bombades på ljusan dag, en bombad tobaksfabrik, en bombad oljedepå o.s.v. o.s.v. Ungefär 40 000 arbetsplatser hade helt förintats i denna enda stad."

'Humanitär bombning'

USA:s förevändning för förstörelsen var "humanitär"; att skydda kosovoalbanerna från serbisk terror. Men det var bara ett propagandaknep. Wegestål och Silfverstrand slår fast att "Den alldeles övervägande delen av allt mänskligt lidande och materiell förstörelse som nu visas från Kosovo har inträffat efter den 24 mars. För att nu i efterhand rättfärdiga Natos anfallskrig förtigs detta faktum. Det, som skulle förhindras, har bombkriget förorsakat i oändlig omfattning."

Nato riskerade splittras

Vad var då syftet med bombningarna? Det fanns flera. Det första var att lägga locket på den oroliga situation som började utvecklas. Milosevics förföljelse av kosovoalbaner höll på att provocera fram en kamp från kosovoalbanernas sida för ett Storalbanien. Ett självständigt Kosovo skulle kunna förena sig med Albanien, men detta skulle troligen också splittra Makedonien, som till 40% består av albaner. En splittring av Makedonien skulle betyda storkrig. Grekland har nämligen också anspråk på Makedonien. Grekland accepterar inte ens att landet kallar sig Makedonien, så dess officiella namn är faktiskt "Den före detta jugoslaviska delrepubliken Makedonien". Turkiet, å andra sidan, är allierat med Albanien mot den gamla ärkefienden Grekland. Så ett krig skulle ställa de två Nato-nationerna Turkiet och Grekland mot varandra. Det skulle splittra Nato.

USA:s maktdemonstration

Men det handlade också om en maktdemonstration. USA ville rycka åt sig initiativet, både från FN och EU. Efter Berlinmurens fall är det inte längre Väst som står mot Öst. Nu är det precis som före 1914 de olika kapitalistiska staterna och blocken som rivaliserar med varandra. USA ville markera att nu finns det bara en stormakt, och den har föresatt sig att sätta alla regeringar som sticker upp på plats.

Rambouillet provocerande

Natos krav i Rambouillet var en ren och skär provokation. Kraven innebar ockupation, inte bara av Kosovo utan av hela Jugoslavien. Nato-trupper skulle ha tillgång till hela landet, utan lagliga begränsningar. Nato-personal skulle stå över lagen, och inte kunna dras inför domstol. Nato skulle ha tillgång till all telekommunikation, inklusive TV-utsändningar, kostnadsfritt. Och slutligen, i artikel 11, sägs: "Kosovos ekonomi ska fungera i enlighet med marknadsekonomins principer". Ingen regering för en suverän stat skulle kunna gå med på sådana krav. Så Milosevic vägrade. USA kunde i det läget av prestigeskäl inte backa. Eftersom man hotat måste man gå till handling. Flyget skickades i väg med sin bomblast.

Men trots Natos överlägsenhet i resurser blev resultatet knappast vad Clinton & co tänkt sig. För det första stärktes Milosevics ställning i Jugoslavien under själva bombningarna. Oppositionen som tidigare varit mycket aktiv slöt upp bakom honom, eller tystades. En serbisk journalist, Dejan Lukic, uttryckte det så här i The Guardian i april: "Vi står alla bakom Milosevic nu, oavsett vad ni tycker. Tack vare era bomber har han blivit en nationalhjälte, också för oppositionen." Konsekvensen av detta blev att Natos propagandamaskineri framställde hela det serbiska folket som monster, som måste bestraffas.

Inga marktrupper

För det andra kunde inte Natos flyg krossa den jugoslaviska armén. De bombade både den svenska och den kinesiska ambassaden, kosovoalbanska flyktingar och andra länder, men kom inte åt den serbiska krigsmakten. Och Nato vågade inte sätta in marktrupper. Dels av rädsla för att hamna i en ny Vietnamsituation. Dels för att Nato var splittrat i frågan. Spänningarna var redan stora i alliansen. I framförallt Grekland och Italien, båda Nato-länder, var protesterna mot kriget massiva. Ryssland bidrog i slutförhandlingarna till Jugoslaviens kapitulation. Utan Rysslands stöd kunde inte Milosevic fortsätta kriget. Som tack för hjälpen ströks en rysk skuld på 20 miljarder dollar till IMF, och ytterligare lån beviljades.

Men i Ryssland skapade kriget också starka anti-amerikanska stämningar. Tjernomyrdins press på Milosevic att acceptera fredsvillkoren sågs av många ryssar som rent förräderi. De nationalistiska stämningarna har växt sig starka, särskilt i militära kretsar. Serbien har alltid varit nära allierat med Ryssland.

Läget instabilt

För det tredje har situationen på Balkan inte stabiliserats. Tvärtom är läget mer instabilt än någonsin. UCK-gerillan, finansierad genom droghandel och tungt beväpnad, har nu tillsatt hela den kosovoalbanska administrationen "från premiärminister till tull och polis" (Wegestål och Silfverstrand i Aftonbladet 18/8 1999) Deras mål är att Kosovo skall bli en självständig, albansk stat, som ett steg mot bildandet av Storalbanien. Deras metod är mord, misshandel och folkfördrivning av icke-albaner. FN:s flyktingkommissarie konstaterar nu att Kosovo håller på att bli helt serbfritt.

Enligt överenskommelsen ska UCK demilitariseras. Men utan vapen är UCK ingenting. De tänker knappast låta sig avväpnas av Nato-styrkorna. Nato å andra sidan vill inte ha denna kamp för ett Storalbanien, som hotar att sätta eld på hela Balkan.

Opposition mot regimen

Men Milosevics popularitet har också dalat snabbt efter att bombningarna upphört. Oppositionen mot regimen växer. Huvudskälet är att regimen inte har någon lösning på landets enorma ekonomiska problem. Produktionen är hälften så stor som den var 1990. Den genomsnittliga månadsinkomsten har sjunkit från 400 pund 1979, till 250 pund 1987 till 50 pund 1999. Enligt The Observer har "de verkliga vinnarna varit gangsters och polare till presidenten, ofta i en och samma person. Handelssanktioner från Väst innebär storaffärer och accelererar kriminaliseringstakten i den serbiska ekonomin."

Arbetarparti saknas

Det tragiska i situationen är att arbetarklassen saknar ett oberoende arbetarparti som kan utmana regimen. Oppositionen domineras av borgerliga ledare. Skillnaden mellan dem och regimen handlar inte om den ekonomiska politik som ska föras. De vill alla ha en total privatisering av ekonomin. Frågan gäller vem som ska ta hem bytet. Milosevic vill berika sig själv och sin egen klick. Om han skulle falla skulle han troligen ersättas av en svag koalition som skulle bli helt beroende av bistånd från Väst för sin överlevnad. Europeiska och amerikanska bolag föredrar naturligtvis det senare, eftersom de vill öppna upp hela Balkan för utländska investeringar. Engelska och tyska bolag står redan på kö för att göra vinster på återuppbyggnaden i Balkan.

Socialistisk federation

Men kapitalism i är ingen lösning på den katastrofala situationen i Jugoslavien. Det visar exemplet Ryssland tydligt. Det är inte statligt ägande som är problemet. Den ekonomiska krisen i före detta Jugoslavien berodde på det byråkratiska styret av ekonomin. Makten låg inte i arbetarnas händer. En liten privilegierad elit hade kontrollen. Den uppgift som arbetarna i Serbien, Kosovo, Montenegro, Makedonien etc. står inför är att införa genuin arbetarkontroll i ekonomin och gå emot att resurserna läggs i några kapitalisters händer. Vägen ut ur kaos, fattigdom och krig går genom en socialistisk federation på Balkan.

Av Kerstin A

Från Socialisten nr 43 sept 1999