Kommunistpartiets högerpolitik knäckte rörelsen
I Italien mellan 1968 och 1978 var arbetarklassen i kamp. År efter år förekom massdemonstrationer och strejker. Farbrikskommittéer upprättades på många ställen inom industrin. Men kommunistpartiets ledning lyckades genom sin politik med att avleda och knäcka rörelsen.
Den öppna kampen om makten mellan kapitalet och arbetarklassen avgörs normalt inom loppet av några månader eller veckor. Men i Italien var 1968 början på en lång, utdragen och het process som varade i nästan tio år. Utvecklingen var inte helt olik den vi sett i Venezuela, sedan Chavez valdes till president.
En politiskt kris 1960 var generalrepetition inför perioden 1968-1978.
Krisen bröt ut när den italienska arbetarklassen i slutet av
femtiotalet försökte ta igen det man hade förlorat under en lång period
av tillbakagång. Borgarnas arroganta svar var att utse Fernando
Tambroni till statsminister och för första gången låta nyfascisterna,
MSI, ingå i regeringsunderlaget. Nu skulle hårt sättas mot hårt.
1960 fick MSI regeringens tillstånd att hålla sin kongress i Genua. Och
detta i en stad som hade stått i centrum för den anti-fascistiska
kampen.
Arbetarklassen var inte sen att anta utmaningen och efter våldsamma
protester föll regeringen efter 116 dagar vid makten. Den ersattes av
en regering baserad på Kristdemokraterna och högern inom
Socialistpartiet. 1964 avslöjades att de tidigare högerregeringarna i
samarbete med NATO hade planerat en kupp och koncentrationsläger, på
bland annat Sardinien, om vänstern gick på offensiven.
Efter Tambroniregeringens uppgång och fall fick man en period av långsamt tillkämpade förbättringar.
Arbetarklassen 1968 var inte densamma som hade utkämpat revolutionära
strider mot slutet av Andra världskriget. Hela elva miljoner
människor, i huvudsak bönder, hade flytt fattigdomen i södra Italien
och bosatt sig i norr. De var ovana vid kamp. Många gick med i den
kristdemokratiska fackliga landsorganisationen CISL eller högerns
landsorganisation UIL, istället för den kommunistdominerade CGIL. De
kände sig mera ”hemma” i CISL och UIL. De koncentrerade sina krafter på
att skicka hem pengar till familjen som bodde kvar på landsbygden i
söder. Under sextiotalet hade också den allmänna levnadsstandarden
höjts. Ytligt sett var det dåliga förutsättningar för en kamp för
socialism, jämfört med 1945. Men samtidigt bar dessa unga arbetare inte
en kappsäck fylld med bittra nederlag.
Redan 1967 ockuperade studenterna ett antal universitet för att protestera mot höjda avgifter och föreslagna begränsningar av intagningen. Under 1968 fortsatte detta. De fackliga protesterna mot pensionsvillkoren kom igång i februari, trots att ingen av landsorganisationerna stödde strejkerna. Sedan gick 100 000 FIAT-arbetare ut i strejk, fortfarande utan fackledningens stöd. FIAT-arbetarna marscherade bakom parollen: ”Vad vill vi ha? Allt!” Ett tydligt uttryck för deras revolutionära vilja. Utvecklingen i Frankrike hade en stark effekt på den italienska arbetarklassens medvetenhet om sin egen styrka. Frankrike i maj 1968 visade att det var arbetarklassen som bar upp samhället.
I juni hittade Pirelliarbetarna i Milano ett sätt att kringgå den fackliga ledningens kampblockad. De formade fabrikskommittéer. Till skillnad från de fackliga valen, deltog alla arbetare i valen till dessa kommittéer. Och de valda var direkt ansvariga inför alla arbetare på sin arbetsplats. De hade inga fackliga privilegier. Under 1969 spred sig fabrikskommittéerna som en löpeld genom Italien. De slöt sig samman som Confederazione Unitaria di Base, CUB, vilket betyder ungefär Den enade basens landsorganisation. CUBs styrka nådde sin höjdpunkt under den ”heta hösten” då en och en halv miljoner arbetare var ute i strejk. Arbetarklassen hade visat att den var beredd att ta makten.
Fackets motdrag
Fackföreningsrörelsen reagerade på CUB genom att helt enkelt deklarera
att de utgjorde fackets nya basorganisationer. CIGL-CISL-UIL (som det
allt oftare skrevs eftersom de samarbetade om det mesta på 70-talet)
gick starkt framåt när CUBarna absorberades och förtroendet för
ledningen återetablerades. Det kanaliserade kampen bort från en strid
om makten och till en kamp för reformer. Från att ha organiserat 34
procent av arbetarna 1968 blev det 52 procent tio år senare. Man
utropade generalstrejk efter generalstrejk, under trycket underifrån.
Ibland var de dygnslånga, ibland bara 15 minuter.
Man genomförde många reformer. Bara 1970 fick man för första gången en
arbetstidsförkortning och en 20-procentig höjning av lönerna. 1973 var
det ännu fler militanta strejker. Men man kom inte ända fram – till
makten – med dessa stora strider. Då vände man sig till valurnorna. Vid
valet 1976 fick Kommunistpartiet sin största andel av rösterna, över 34
procent. Grupperingar till vänster om Kommunistpartiet fick en halv
miljon röster. Alla vänsterpartier tillsammans var endast hundradelarna
av en procent ifrån att få mer än hälften av rösterna. Borgarklassen
och USA var panikslagna.
Uppenbarligen hade borgarnas samtliga motdrag misslyckats. En av dessa
strategier hade varit att använda sig av kyrkan för att mobilisera de
konservativa massorna, framförallt bönder i södern, mot arbetarklassen.
Detta nådde sin kulmen 1974 då man tvingade fram en folkomröstning mot
en nyligen antagen lagstiftning som tillät skilsmässa för första gången
i Italiens historia. Så bitter var striden att italiensk radio och TV
inte vågade spela Italiens bidrag till 1974 års Eurovision Song Contest
under en månad. Gioglietta Cinquettis sång hette Si (ja!) och den kom
på andra plats efter ABBA:s Waterloo. Nästan 60 procent trotsade kyrkan
och röstade för rätten till skilsmässa. några år senare röstade 80
procent för rätten till abort.
Högerns svar - bombdåd
Högerns alternativa strategi var betydligt brutalare. Neo-fascister, i
maskopi med många med höga positioner i samhället (inklusive den
nuvarande statsministern Berlusconi) försökte bemöta den röda vågen med
det som kallades strategia della tensione, spänningens strategi. En
parlamentariskt kommission, som vid millenieskiftet utredde frågan, kom
fram till att USA hade stött spänningens strategi “för att stoppa PCI
(Kommunistpartiet) och till en viss grad PSI (Socialistpartiet) från
att få den exekutiva makten i landet.”
Strategin gick ut på att genom en serie blodiga bombdåd skapa oro hos
befolkningen. Naturligtvis skyllde man vänstern. I samband med
bombdåden vid Piazza Fontana i slutet av 1969 dödades sjuttiosju
personer och åttioåtta skadades. Snabbt hittade man en anarkist att
anklaga för dådet. Han råkade ramla, eller hoppade, från fönstret på
fjärde våningen i polishuset under ett förhör. Bombkampanjen fortsatte
ända fram till början av åttiotalet.
Förhoppningen var att bombningarna skulle framkalla acceptans bland
vanliga människor för ett undantagsstillstånd och nya kuppförsök. Både
1970 och 1974 gjordes kuppförsök, men eftersom arbetarklassen hade
inititiativet och drog till sig breda skikt i samhället, avslöjades
kuppförsök och konspirationer på löpande band. Och attentaten lyckades
inte piska fram ett folkligt stöd för att avskaffa den parlamentariska
demokratin. De fick motsatt effekt.
Till slut lyckades man dock hitta en strategi för att hålla tillbaka
revolutionen. Det paradoxala var att det blev precis den kraft som man
med alla medel hade försökt hålla borta från makten som fick utföra det
smutsiga arbetet, Kommunistpartiet.
Kommunistpartiet var skakat av utvecklingen sedan 1968. Ultra-vänster
grupper som Lotta Continua (Kampen Fortsätter) och Avanguardia Operai
(Arbetarnas Avangarde) hade fått tiotusentals medlemmar över en natt,
på grund av besvikelsen över fackföreningsrörelsens ledning.
Kommunistpartiet hade förlorat en stor gruppering, Il Manifesto, till
vänster, 1969, när partiledningen hade försökt bromsa utvecklingen. Men
precis som fackföreningsledningen lärde man sig att inte sätta sig på
tvären mot rörelsen. Man växte och 1976 hade Kommunistpartiet och dess
ungdomsförbund tillsammans två miljoner medlemmar.
En verklig vilja att leda arbetarklassen till makten fanns inte inom
kommunisternas ledning. Även om man hade försökt distansera sig från
Sovjetunionen mottog man, ända fram till 1973, miljoner från Moskva och
man skickade medlemmar på utbildning till Östtyskland och
Sovjetunionen. Sovjetunionen ville hålla fast vid den uppdelning av
världen som man hade kommit överens med västmakterna vid Yalta: Italien
skulle förbli kapitalistiskt.
Eurokommunismen
Men under trycket från klasskampen började man utveckla en politik som
var mer självständig från Moskva, den så kallade ”eurokommunism”. I
praktiken innebar det att man bytte ut sina lojalteter till från
diktaturen i öst mot – den egna borgarklassen.
Därför presenterade man en italiensk väg till socialism som kallades
för compromesso storico, den historiska kompromissen. Enligt
Kommunistpartiets ledning var problemet att arbetarklassen i Italien
var relativt liten. Den stödde visserligen nästan till 100 procent
partiet och andra vänsterkrafter, men ungefär hälften av befolkningen
var bönder eller småborgare. Dessa var, enligt ledningen, konservativa
och stödde Kristdemokraterna. Om Kommunistpartiet vattnade ur sina
krav, tog avstånd från Sovjetunionen och kontrollerade arbetarnas
otålighet, skulle de kunna regera tillsammans med Kristdemokraterna.
Detta skulle visa de konservativa massorna att Kommunistparteit inte
var så hemskt som kyrkan sa. Italien skulle för första gången på länge
få ett stabilt regeringsunderlag. Och så småningom skulle man genom en
serie reformer nå socialism.
Den kristdemokratiska statsministern Aldo Moro satte sig i
förhandlingar med Kommunistpartiet efter valet 1976. Men processen
avbröts när han kidnappades och mördades av Röda brigaderna. Oberoende
av om detta var en slump eller om det fanns starkare krafter än Röda
brigaderna som ville se Moro död, innebar det att förhandlingarna
avbröts 1978. Men kommunisternas ledning bestämde sig för att stödja en
kristdemokratisk regering i alla fall, utan att ens få med någon i
regeringen, eller få garantier om vettiga reformer! Detta blev en
historiskt besvikelse för den italienska arbetarklassen.
I Italien fanns en stark arbetarklass som år efter år strävade efter
att ta över samhällsstyret, men dess ledning motverkade alla försök.
Samtidigt var borgarklassen svag och kunde inte heller avgöra till sin
fördel. Den ena krisregeringen ersatte den andre.
Efter tio år av kamp för att få ett bättre samhälle, efter att ha
besegrat högern gång på gång, efter att varit i strejk efter strejk,
efter att ha möblerat om i fackföreningsrörelsen, efter stora
mobiliseringar i valrörelser och folkomröstningar blev den historiska
kompromissen det som knäckte kamelens rygg. Arbetarklassen tappade
initiativet och pressades tillbaka under decennier. Det var priset man
fick betala för att kampen – den gången - inte nådde ända fram.