Kollontay och kvinnans ställning i kapitalismen

Kvinnofrågan är olöslig under kapitalismen. Formellt rättsligt likaberättigande och andra allmosor leder inte till kvinnofrigörelse. Det hävdade Alexandra Kollontay, socialminister i den första bolsjevikregeringen.

Alexandra Kollontay höll 1921 en serie föreläsningar vid Sverdlovuniversitetet i Leningrad. Syftet med föreläsningarna var att ge studentskorna en översikt av marxismens ståndpunkt i kvinnofrågan och inte minst framhålla kvinnans nya ställning, som fullvärdig samhällelig individ med politiska och medborgerliga rättigheter, i den framväxande sovjetiska arbetarstaten.

Kollontay var övertygad om att kommunismen skulle innebära ”en grundlig förändring i förhållandet mellan man och kvinna”. Ett förhållande byggt på fria överenskommelser, ömsesidig respekt och kamratskap.

”Att stärka den kommunistiska produktionen innebär att pulvrisera familjen och därigenom nå ökad jämställdhet och en friare ställning för kvinnan”, menade hon. Det betydde att familjen skulle upphöra som ekonomisk enhet. Kvinnorna skulle inte längre vara beroende av mannen för sin försörjning och hushållsarbetet skulle till stor del flyttas ut från hemmet. Barnomsorg, sjukvård, matlagning och tvätt skulle skötas av samhället eller andra former av kollektiva inrättningar, t ex kollektiva matsalar. Se Faktaruta: Kvinnan och ryska revolutionen. 

Lönearbete och moderskap

Hur långt har vi kommit i kampen för jämställdhet sedan Kollontays föreläsningar 1921? Västerländska kvinnor har ju kommit en bra bit på väg, kan tyckas. Särskilt i norra Europa där vi har kommunal barnomsorg, barnbidrag, relativt lång barnledighet, till och med lagstadgad pappamånad bevars. Skälet till att vi nått så pass långt här är att vi haft en stark arbetarrörelse, där många kvinnor deltagit, som bland annat genomdrivit en utbyggnad av den offentliga sektorn (främst dagis) och betald föräldraledighet. I USA som är ett minst lika rikt land saknas många av dessa rättigheter.

Så varför leder då inte lönearbete till kvinnans frigörelse och jämställdhet mellan könen under kapitalismen?

Nej, säger Kollontay, det är omöjligt. Det ekonomiska systemet har skapat oöverstigliga hinder för en sådan utveckling. En av anledningarna till det är moderskapet. Hon menar att det alltid kommer att bli ett svårt dilemma för kvinnor att förena lönearbetet med mammarollen. Om kapitalismen på sin tid skriver hon:”Arbetarens familj upplöses, barnen lämnas vind för våg och hemmet vanvårdas. Dessutom kan kvinnan aldrig bli en frisk moder, på grund av arbetet i skadliga produktionsgrenar, dålig föda, bristen på moderskapsskydd samt de oerhört dåliga levnadsförhållandena.”

Citatet utgör fortfarande en realitet för många kvinnor runt om i världen även om delar av beskrivningen sedan länge upphört att gälla här. Vi får ju inte glömma att kapitalismen är ett världsomspännande fenomen som drabbar olika utifrån var i utvecklingen olika länder och världsdelar befinner sig.

Oförenliga krav

Men hur skapar då kapitalismen hinder för oss i väst? Inte ens här har jämställdhet uppnåtts, och de reformer som införts hotas ständigt av nedskärningar.

Kollontay menar att ”moderskapet ligger som en död tyngd på de kvinnors axlar, som redan är dubbelt belastade med lönearbete och husliga bekymmer”. Trots de förbättringar som skett sen Kollontays tid konfronteras vi ständigt med historier om kvinnor som blivit utbrända på grund av stress och oförenliga krav mellan olika roller. Kvinnor som känner en oerhörd press att lyckas som mamma och hustru, samtidigt som de vill förkovra sig och lyckas i arbetslivet.

Vi vet också genom jämställdhetsforskningen, att kvinnor generellt tar störst ansvar för hushållets och barnens skötsel medan män ägna fritiden åt egna intressen. Inte sällan tar kvinnan i familjen också ansvar för relationerna med mor- och farföräldrar, barnens skolor med mera.

Kollontay skriver att ”Hennes liv blir ett oavbrutet slit, hon får aldrig sova ut och vet inte vad vila är. Hon stiger upp tidigast av alla i hemmet och lägger sig sist. Och ändå går arbetarfamiljen mot sin upplösning.”

Detta problem uppstår eftersom kvinnorna, som är de som föder och ammar barnen, vanligtvis värderar hemmet mer än männen och de sliter ut sig för att rädda familjen från sönderfall. Men lösningen är knappast att kvinnor ska gå tillbaka till hemmet och spisen. Enligt Kollontay skulle en sådan lösning inte heller vara möjlig.

”Kan man räkna med att arbetarens lön stiger så pass, att den gifta kvinnan inte behöver arbeta? Givetvis inte.”

Bihang till mannen

En annan anledning till kvinnors ofrihet under kapitalismen är synen på henne som ett bihang till mannen och sämre värde på arbetsmarknaden. Kollontay sätter detta i ett historiskt perspektiv: ”Företagarna använde gärna kvinnlig arbetskraft, eftersom den var billigare. Fabrikanterna försäkrade att kvinnans arbete inte var lika kvalitativt likvärdigt med mannens, och de borgerliga tänkarna understödde företagarnas åsikter med bevis, för att kvinnan genom sin natur skulle vara sämre än mannen på alla områden.”

Kollontay menade att den inställningen berodde på två saker. Dels att kvinnor under 1800-talets första hälft huvudsakligen arbetade inom hushållet, vilket ansågs mindre produktivt, dels att mannens lön fastställdes utifrån beräkningen att han skulle försörja en hel familj och inte bara sig själv. Kvinnor arbetade bara ”vid sidan om” för att familjeekonomin skulle gå ihop vilket befäste åsikten att deras löner bara sågs som en biförtjänst.

I realiteten var kvinnor under 1800-talet inte sällan familjens enda inkomsttagare och försörjde ibland inte bara sig själv och barnen, utan också föräldrar och kanske en sjuk eller arbetslös make.

Kollontay poängterade att såväl företagarna som arbetarna själva understödde denna åsikt, företagarna av ekonomiska skäl och arbetarna eftersom de ”ännu inte kommit till klarhet om sina egna intressen”. Hon skriver att: ”Det tog lång tid innan man förstod att kvinnoarbetet var en företeelse som stod i oupplösligt samband med den storkapitalistiska ekonomins utveckling, och att kvinnan som drogs in i virveln för att producera värden för hela samhällets räkning aldrig skulle återvända till hemmet”.

Vi kan fortfarande se effekterna av denna föreställning leva vidare i kvinnodominerade låglöneyrken som till exempel vård och omsorg. Att ta hand om människor är en syssla som ger mindre lön eftersom den är relaterad till kvinnor och hushållsarbete.

När svenska kvinnor under senare delen av 1900-talet letade sig ut på arbetsmarknaden i större omfattning än någonsin tidigare, sågs deras inkomster fortfarande bara som ett tillskott till familjeekonomin. Kvinnor räknades inte som huvudinkomsttagare när lönen skulle sättas. Männen, de fackliga företrädarna, skötte förhandlingarna och såg till att de manliga medlemmarna och arbetskamraterna fick anständiga löner. Kvinnorna kom i sista hand och fick ta det löneutrymme som blev över.

Kollontay konstaterade 1921 att ”I de nutida kapitalistiska staterna är detta missförhållande fortfarande utbrett, trots att fackföreningarna ingripit och fastställt en lönetariff för arbetet, oberoende av kön”.

Min mor har berättat hur förhandlingarna gick till på hennes arbetsplats på 1960-talet då hon började som typograf, en på den tiden mansdominerad bransch:

”Det var karlarna på arbetsplatsen som skötte förhandlingarna. Vi tjejer fick inte vara med. När vi fick reda på att de förhandlade sin lön först och sen sa: «Och spättorna då – Ska de ha nåt?» Då blev vi förbannade och krävde att få vara med när våra löner skulle sättas.”

Kvinnofrågan och feminismen

Under kapitalismen kommer kvinnan aldrig att erkännas som mannens jämlike, enligt Kollontay. Istället uppstår en motsättning mellan kvinnans roll i ekonomin och samhällets syn på henne. Ju mer självständiga och ekonomiskt oberoende kvinnor blir, desto bittrare kommer de att uppleva sin underordnade ställning och sin rättslöshet i samhället. Samtidigt som kvinnor erkändes ett värde som samhällsnyttig arbetskraft är förblev hon länge rättslös enligt all borgerlig lagstiftning.
Efter revolutionen 1917 började lagarna steg för steg ändras i stora delar av världen. Ändå finns fortfarande mycket att säga om tolkningen av dessa lagar. Ett tydligt exempel på detta är hur våldtagna kvinnor behandlas i våra rättssalar idag, år 2005. Som om det inte räckte med smärtan och förnedringen att bli skändad av en eller flera män, ska kvinnan sedan utstå ytterligare förnedring genom att tvingas besvara irrelevanta frågeställningar om till exempel klädsel och tidigare sexuella kontakter. Det är mer undantag än regel att den våldtagna får upprättelse. Forskning visar att störst chans har kvinnan om hon tillhör en högre klass än mannen. Om mannen däremot tillhör en högre klass är det i stort sett kört.

Kollontay ansåg att den borgerliga kvinnorörelsens största misstag är att den tror sig stå över klassmotsättningarna och att den uttrycker alla kvinnors krav och strävanden. Genom att överföra kampen för kvinnors rättigheter från klass- till könskamp uppstår en vrångbild – en karrikatyr – där motsättningar mellan kvinnors och mäns intressen skapas. I sin glödande hänförelse över de lika rättigheternas tomma principer glömde de borgerliga feministerna bort kvinnors specifika roll, nämligen moderskapet som kräver särskild hänsyn och omtanke från samhällets sida. Kollontay beskriver därför sin tids feminism som ”trångsynt och ensidig”.

Rätt till arbete

Försvar och skydd av kvinnan som mor ingick till exempel inte alls i de borgerliga kvinnornas program i slutet av 1800- och början av 1900-talet, påpekar hon. Krav på mödraförsäkring och skydd för arbetande kvinnor infördes ”högst ogärna och med stor tvekan”. Det var först på 1900-talet, då rörelsen riskerade att förlora stödet från arbetarklassens kvinnor, som dessa krav infördes i programmen.

Dessutom hade proletärkvinnorna i praktiken förverkligat feministrörelsens kampparoll från slutet av 1800-talet – rätten till arbete – då de under 1600- och 1700-talen allteftersom drogs in i manufakturen och industrin. De fattiga kvinnorna kämpade för att få arbete redan på den tiden, då borgarkvinnorna ansåg det som en skam. Kollontay menade att kvinnorörelsen var ett resultat av den stora skara kvinnor som drogs in i produktionen, inte tvärt om.

Kollontay menade också att kvinnan alltid kommer att ha en särställning på grund av barnafödandet och att en socialistisk samhällsordning måste utgå från det. Hon hävdade att moderskapsskyddet, tillsammans med införandet av åtta timmars arbetsdag, var den ryska revolutionens största stolthet och sociala erövring.

Helena Larsson, från Socialisten nr 74, Publicerad här 050903  

Faktaruta: Kvinnan och ryska revolutionen

Efter revolutionen införde bolsjevikregeringen flera institutioner som barnkrubbor, sommarvistelser för barn och mödrahem samt lagar till förmån för kvinnor och barn. På grund av Sovjets dåliga ekonomi lyckades man inte genomföra alla krav men det fanns en uttalad ambition att skapa bättre villkor för kvinnor.

1917 – Rätt till skilsmässa.

Likställighet mellan parterna inom äktenskapet

Skillnad mellan barn inom och utom äktenskapet upphävs.

1920 – Fri abort.

Havande kvinnor undantas arbetsplikt 8 veckor före och efter förlossning.

Havande kvinnor förbjuds att utföra tungt arbete

Kvinnoarbete inom särskilt ohälsosamma produktionsgrenar förbjuds samt natt- övertids- och underjordiskt arbete.

Kvinnor verksamma i kroppsarbete erhåller 16 veckors statligt ekonomiskt skydd under havandeskapet, övriga erhåller 12 veckors skydd. Understödet är lika med den genomsnittliga arbetsförtjänsten, inklusive premier och övertidsersättning.

Särskilt understöd för ammande mödrar under 9 månader + nödvändighetsartiklar för den nyfödde.

En ammande mor har laglig rätt att fordra att man inte förflyttar henne till arbete som ligger längre än 1 kilometer från bostaden.