Politiska noveller av Alexandra Kollontay

Kärlek efter revolutionen

Lust, kärlek, beroende, bedrägeri, förnedring. Alexandra Kollontays bok "Arbetsbiens kärlek" (Gidlunds, 1976) är en novellsamling med alla ingredienser. Med utgångspunkt från verkligheten i ett sargat Ryssland strax efter den stora oktoberrevolutionen 1917 målar Kollontay i tre noveller upp relationer med olika teman.

Hon ryggar inte för det "onormala". Inte heller beskriver hon relationerna som någonting statiskt. Med nästan överdriven tydlighet visar hon på hur karaktärernas materiella förutsättningar påverkar deras medvetande. Detta gör hennes noveller väldigt levande även om de på inget sätt är några litterära mästerverk. Historierna är medryckande och känns oerhört verklighetsnära trots den, ur dagens synvinkel, gammalmodiga miljön och det något ålderdomliga språket.

Berättelsen "Tre generationer" beskriver hur synen på kärlek och sexualitet skiftar från mormor till mor till dotter. Mormodern börjar berättelsen med att lämna sin äkta man när hon blir kär i en annan. Hon är hela tiden fullständigt monogam. Modern är gift med en man och tillsammans med ytterligare en på samma gång, hon är alltså kär i två män samtidigt. Dottern å andra sidan är inte kär alls men har sexuellt umgänge när hon har lust och med vem hon vill. Alla tre kvinnorna är starka individer som inte låter sig trampas på. Deras starka moraluppfattningar hamnar givetvis i konflikt med varandra.

Novellen "Systrarna" handlar om en kvinna som lever tillsammans med en man. Mannen har någon form av betydelsefullt arbete i NEP-administrationen (NEP=den nya ekonomiska politiken, en politik då man tillät privat ägande och större inslag av marknad i ekonomin). Genom sitt arbete kommer han i kontakt med en livsstil som är långt ifrån hans egen ursprungliga. Utan att helt förstöra läsandets njutning kan jag berätta att han påverkas ganska kraftigt av sitt arbete. Hans hustru som inte har något sådant arbete påverkas emellertid inte. Där finns fröet till den konflikt som driver berättelsen framåt.

Den tredje och längsta novellen "Vasilisa Malygina" har påståtts vara delvis självbiografisk (Agneta Pleijel nämner detta i sin efterskrift). Oavsett om den är självbiografisk eller inte så är det hjärtskärande läsning. Berättelsens huvudperson Vasilisa är aktiv bolsjevik och har genom sitt arbete i den lokala sovjeten (rådet) träffat och förälskat sig i en man, Vladimir. De träffas och inleder vad de kallar för äktenskap under de skälvande månaderna mellan februari- och oktoberrevolutionen 1917. Men Vladimir skickas till fronten för arbete. Vasilisa har sitt arbete och under lång tid ses de inte alls.

Vasilisa arbetar hårt, dels med det vanliga partiarbetet och dels med ett kollektivhus hon startat. Arbetet sliter ut henne och hon blir deprimerad. När hon då får ett brev från Vladimir som nu blivit "direktör" i ett företag under NEP-perioden, blir hon överlycklig. Hon tar tjänstledigt och åker för att besöka sin man. Hon finner att hans livssituation är en helt annan än hennes egen. Han lever i ett överflöd som är väldigt ovanligt vid den här tiden. Hans beteende och umgänge verkar främmande för Vasilisa. Kärleken mellan dem finns kvar men den är ordentligt förändrad. Vasilisa känner onda aningar, något stämmer inte. När den lokala partikommittén börjar undersöka Vladimirs förehavanden så försvarar hon visserligen honom, men tvivlet gnager i henne.

Lögner och bedrägeri är Vladimirs taktik för att hålla kvar Vasilisa vid sin sida. Mer och mer inordnar hon sig i Vladimirs livsstil. Så småningom går det upp för henne att hon förnekar sig själv och för att råda bot på detta skaffar hon sig sysselsättning i det lokala partiarbetet. Kontrasterna blir då än skarpare, mellan det liv hon är van vid och det liv Vladimir lever. Ändå stannar hon. Hans brister, hans lögner, till och med hans stora svek mot henne försöker hon själv ta på sig skulden för. Här förekommer Kollontay den moderna kunskapen om den emotionellt och/eller fysiskt misshandlade kvinnan som tar på sig skulden för mannens beteende.

Kollontays noveller är känslomässiga utan att vara fördömande. Hon utgår helt ifrån materialistisk filosofi i sina beskrivningar av personers utveckling, kanske är hon till och med övertydlig med detta.

Novellerna är, som jag sagt tidigare, inte av någon exceptionellt hög litterär kvalitet. Men de är tänkvärda, och roliga att läsa. För den som har en enkelspårig syn på kärlek och samlevnad, kan dessa små skrifter vara ett sätt att börja bredda sin uppfattning. För de som redan har en öppen moraluppfattning i dessa frågor kan berättelserna hjälpa till med ytterligare funderingar.

Trots att Kollontay är en varm vän av fri kärlek så ryggar hon inte för att beskriva de känslomässiga problem som finns med detta. Hennes historier är helt enkelt läsvärda nedslag i verkligheten som inte tvekar att beskriva vare sig lycka eller olycka.

Boken är med allt lidande och all lycka en rungande förklaring att kärlek behöver vi alla, låt oss tillåta den på det sätt den passar var och en!

Carl Persson

Från Socialisten nr 68, mars 2004