Klimatdemonstration mött av massarresteringar

12 december gick ett hav av människor genom Köpenhamn. Det var den största demonstrationen på åratal – minst lika stor som under storstrejken förra året.Bakgrunden är allvarlig. All tillgänglig vetenskap tyder på att utsläppen av C02 och andra växthusgaser leder till globala klimatförändringar, som är ett hot mod miljoner människors liv och uppehälle. Några beräkninga tyder t.ex. på att Himalayas glaciärer kommer smälta redan 2030, och därmed sätta vattenförsörjningen för en fjärdedel av befolkningen i allvarlig fara.

Många – särskilt unga – människor är förbannade på att världens politiska och ekonomiska ledare inte har tänkt sig att ta de steg som krävs för att på allvar reducera utsläppen av växthusgaser. Uppemot 100.000 människor demonstrerade därför lördag den 12 december.

Repression

Polisen slog flera gånger till med massarresteringar och säckningar av de protesterande. Siffrorna talar för sig själv. Från fredag till sent söndag eftermiddag genomförde polisen 1300 s.k. ”preventiva arresteringar”, men man har bara häktat fyra personer för något som helst. Det motsvarar omkring tre promille av dem, som arresterades. 99,7% av de anhållna har alltså varit fullständigt oskyldiga – dessutom har polisen ännu inte bevisat att de fyra personerna är skyldiga. Dessa arresteringar har inget att göra med att bekämpa kriminalitet, utan är ett politiskt övergrepp mot opposition. Det är ett oacceptabel angrepp på mötes- och yttrandefriheten, och detta bör tydligt fördömas av den samlade arbetarrörelsen.

Borgerligt hyckleri

När säkerhetsstyrkor och polis i länder som Ryssland eller Zimbabwe genomför massarresteringar av demonstranter och förhindrar folk att församlas till möten och demonstrationer, uttrycker de borgerliga politikerna förargelse. Men det är rent hyckleri. Fördömelserna uteblir när nationalgardet i USA skjuter strejkande hamnarbetare med gummikulor, uzbekiska säkerhetsstyrkor som år 2005 massakrerade tusentals demonstranter i landets huvudstad Andijan, eller när diktaturen i Egypten dagligen sätter fackligt aktiva i tortyr-fängelsehålor. De regimerna är nämligen allierade med den västerländska överklassen.

Kampen för demokratiska rättigheter

Samtliga demokratiska rättigheter – från allmänna rösträtt till yttrande-, mötes- och föreningsfrihet – har vunnits genom kamp underifrån. De borgerliga politikerna har alltid varit emot att införa och utvidga dessa rättigheter. Det var genom arbetarrörelsens kamp som dessa rättigheter erövrades.

Polisens övergrepp mot demonstrationerna – och inte minst polisens angrepp mot sophämtarna på HCS blockad i oktober – visar, att arbetsgivarna och deras politiska representanter inte har några skrupler när det gäller att dra tillbaka demokratiska rättigheter, om de inte möter motstånd. Kampen för de demokratiska rättigheterna är kopplad till den övriga klasskampen. Just därför måste arbetarrörelsen klart säga nej till att polisen ska blanda sig i demonstrationer, fackliga konflikter och andra av arbetarrörelsens aktiviteter.

Vilka är vandalerna?

Ett av de borgerligas argument för att upphäva mötesfriheten för 1300 människor har varit att det skulle förhindra att Köpenhamn brändes ner och lades i ruiner. För det första är det ett väldigt tunt argument, då polisen hittills bara har upprättat anmälningar mot sex personer – och några av dem anhölls för innehav av hasch, vilket visserligen är effektivt för att söva hjärnan, men som inte kan användas för att bränna ner städer med.

Ett annat argument är att det är bättre att arrestera tusentals än att riskera att rutor slås sönder, bilar bränns och att vanligt folks egendom hotas. I själva verket är det här inte ett argument bara för dessa specifika arresteringar, utan ett argument mot mötesfrihet överhuvudtaget. Om argumentet ska få logisk mening, måste det också innefatta ett förbud mot åtgång till internet (som ju också utnyttjas för dåliga saker som bankkortssvindel, barnporr, dödshot, nazistisk propaganda och andra kriminella eller motbjudande aktiviteter), och ett förbud mot fotbollsmatcher, som ju drar till sig huliganer. Så skulle man kunna fortsätta.

Det är också lustigt att de borgerliga förargas av risken att privata bilar, cyklar, butiker och annan egendom utsätts för skadegörelse, samtidigt som de ihärdigt försvarar organiserad förstörelse i form av fabriksnedläggningar och massvarsel, som innebär angrepp på tusentals arbetarfamiljers uppehälle. De verkliga vandalerna, som polisen borde arrestera och sätta i ”klimatfängelse”, neka vatten och medicin, och därefter överösa med pepparspray, er de danska kapitalisterna – den lilla handfull som lever fett men slipper betala för den kris som deras system har skapat. Samtidigt tvingas arbetarklassen betala genom uppsägningar, löner, nedskärningar i välfärden och generellt samhällsförfall.

Hur beskydda demonstrationer mot skadegörelse och provokationer?

Polisen ingrep mot en mindre demonstration och beslagtog då en kasse med gatstenar, som de enligt utsago fann på demonstrationens ljudbil. Flera av demonstranterna har i efterhand sagt att de befunnit sig länge vid ljudbilen, men inte sett någon kasse med gatsten, och menade att den måste ha planterats av polisen. Det är inte osannolikt att de kan ha rätt i denna anklagelse – den danska polisen har tidigare avslöjats med att sända provokatörer in i demonstrationer med syftet att provocera fram våldsamheter.

Vi kan inte förlita på oss att polisen säkrar att våra demonstrationer kan genomföras på ett bra sätt. Den enda garantin är att arbetarrörelsen själv organiserar skydd av demonstrationerna, som kan ingripa mot opassande beteende och polisens provokationer. Fackföreningarna behöver skapa egna vaktstyrkor, som kan trygga att demonstrationerna går lugnt till och effektivt förhindra angrepp på demonstrationernas enhet.

Marxism och ”direkt aktion”

Ovanstående är skrivet utan att för den skull försvara s.k. ”direkt aktion”, som enskilda individer utövar i form av skadegörelse eller isolerade angrepp på polisen. Marxister motsätter sig starkt sådana metoder. Men vi går emot metoderna för att de inte fungerar – eftersom de uppnår raka motsatsen till vad syftet är:

”De marxistiska idéerna är inte ett akademiskt studieämne, utan en guide till handling. Vi går alla in för att handla, men handlingarna måste tänkas igenom, med bestämda mål och syften, om man ska uppnå saker. Om inte, hamnar vi i riktningslösa handlingar. Och utan politisk organisering, vem bestämmer vilken aktion som ska genomföras var och när?

Det finns ingen bättre direkt aktion, än när det stora flertalet tar kontroll över våra egna liv. I den handlingen ligger revolutionens essens. Inte meningslös ”direkt aktion”, utan medveten och demokratisk massaktion, inte bara emot kapitalismen, utan för ett nytt slags samhälle – socialismen.”

(Marxisme og direkte aktion)

Marxister värderar inte metoder utifrån borgerlig moral (som alltid mynnar ut i försvar av de beståene egendomsförhållandena – kosta vadet vill i form av krig, massarbetslöshet och nedskärningar), utan utifrån en moral som står på arbetarklassens sida. Det vill säga: de metoder, som höjer arbetarklassens självförtroende och politiska förståelse av värdet och behovet av kamp för socialism, är goda metoder. De metoder som tjänar till att splittra arbetarklassen och sänka dess medvetenhet om sin egen styrka, är dåliga. Det er givetvis en väldigt generell tumregel, men icke desto mindre ett värdefullt rättesnöre.

En genväg utför ett stup

Ett exempel på skadlig ”direkt aktion” genomfördes under toppmötet av några ”klimataktivister”, som brände ned en bensinstation i Lund. Deras uttalande sa bl.a:

”Vi ser ingen annan utväg ur den situation, som den industriella kapitalismen har fört oss till, än att bränna ner bensinstationer och andra monument, som håller systemet uppe. Vi lever i ett socio-ekologiskt kristillstånd, som kommer finnas kvar tills vi gör oss av med orsakerna till det”.

Sådana aktioner är – särskilt om de blir mer utbredda – djupt skadliga. Vilka slutsatser ska man dra av denna taktik med individuella angrepp mot ”monument”? Om vi ska ta taktiken på allvar, finns det ingen anledning till att organisera sig varesig politiskt eller fackligt. Allt vi behövde göra vore att luta oss tillbaka i soffan och vänta på att några hjältemodiga ”aktivister” får väck alla de ”monument som håller systemet uppe”.

Vi kunde lugnt lyssna på musik och ta oss en kopp kaffe hemma i stugan, medan dessa aktivister krossar systemet genom att angripa bensinstationer, fast food-kedjor, kolkraftverk, polisbilar, och andra s.k. ”monument”.  Allt skulle därmed lösa sig utan klasskamp, utan att vi skulle behöva vinna stöd för de socialistiska idéerna i arbetarrörelsen. Det låter som en ljuvlig genväg – men det är en genväg rakt utför ett stup.

Det enda sådana aktioner, som utförs av enskilda modiga aktivister utanför arbetarrörelsen, någonsin uppnår, är att ge staten och de borgerliga politikerna ursäkter för att slå till ännu hårdare mot demonstrationer, angripa mötesfriheten och i allmänhet inskränka arbetarklassens rättigheter.

Arbetarklassens ledande roll

Det finns ingen genväg vid sidan om arbetarklassen och dess organisationer, om vi vill ändra samhället. Utan arbetarklassens tillåtelse kör inga bussar, inga maskiner fungerar, ingenting blir transporterat och ingen ström produceras. Hela samhället står stilla om arbetarklassen beslutar sig för det. Arbetarklassen har en enorm potentiell makt, faktiskt den enda makt som kan driva samhället framåt, kasta ut kapitalisterna och påbörja en socialistisk utveckling av samhället, där produktion och forskning underställs en miljömässigt och mänskligt försvarbar plan istället för att underställas vinstintressen.

Om man vill kämpa för socialismen, måste man vinna majoriteten av arbetarklassen. I praktiken betyder det, att man måste vara aktiv i arbetarrörelsen, mobilisera andra till att bli aktiv, basera sig på arbetsplatsernas krav och förklara att inga förbättringar är säkra, så länge samhälle är underkastat kapitalismen. Det är nödvändigt att nationalisera de viktigaste delarna av ekonomin under arbetarkontroll och socialistisk planering.

Ovanstående är en förkortad version av en artikel skriven av Fredrik Ohsten för den danska marxistiska tidningen Socialistisk Standpunkt.