Trots socialdemokratiskt styre:

Klassklyftorna ökar

År 1950 tjänade näringslivets toppchefer lika mycket som 26,1 industriarbetare. Mellan 1950 och 1980 minskade klyftorna i samhället.

1980 hade näringslivets toppchefers inkomster glidit ner till "bara" 9,1 industriarbetarlöner. Men under 80-talets och 90-talets kalla högervindar har utvecklingen vänt 180 grader och klyftorna blivit rekordstora. År 2000 hade inkomsterna för näringslivets toppchefer växt till 46,4 industriarbetarlöner, det vill säga inkomstklyftan hade ökat med över 400 procent!

Löneutvecklingen för politikerna har följt ett liknande mönster, men på en mycket lägre nivå. En politikerlön ligger nu på 5,4 industriarbetarlöner.

Under ungefär samma period (1968-1998) ökade antalet LO-medlemmar som inte har tillgång till någon daglig tidning från 10 procent till 28 procent. Huruvida detta beror på att folk inte längre har råd med tidningar, att man inte längre har tid att läsa dem, eller om folk vill slippa läsa om samhällsutvecklingen kan man väl bara spekulera i.

Klassklyftorna har en mycket tydlig effekt på hälsan. Redan i åldersgruppen 16-29 år lider 14 procent av arbetarna av någon långvarig svår sjukdom, vilket är dubbelt så mycket som högre tjänstemän, och i åldersgruppen 45-64 år så är motsvarande siffror 28 procent för arbetarna och 12 procent för de högre tjänstemännen. Utöver dessa siffror finns det ungefär lika många till som lider av någon långvarig sjukdom som inte betecknas som svår. De i särklass vanligaste sjukdomarna är sjukdomar som har att göra med skelettet eller rörelseorganen, till exempel ryggsjukdomar, ledbesvär på grund av förslitning och reumatism. Inte oväntat är det också dessa sjukdomar som är mest klassbetingade.

Uppgivenheten och bristen på framtidstro bland arbetare ger också upphov till sämre levnadssätt. Om man inte ser några ljuspunkter i samhällsutvecklingen eller sin egen levnadsituation blir man inte heller motiverad att vårda sin egen kropp. Andelen manliga arbetare som röker eller snusar dagligen ligger mellan 46 och 54 procent beroende på vilken åldersgrupp man tittar på. Motsvarande siffror för manliga högre tjänstemän ligger mellan 16 och 26 procent. Undersökningen visar också att arbetare motionerar avsevärt mindre och oftare är överviktiga även om skillnaden här inte är fullt lika tydlig. Motion är ett viktigt medel för att må bra fysiskt men också psykiskt.

Nu är det hög tid att ställa konkreta krav på förbättringar som måste börja med ett rungande NEJ till alla föreslagna nedskärningar.

Pelle Nilsson

Från Socialisten nr 66, december 2003