Sverige - mästare i ökade klassklyftor

Socialisten har sedan den startades alltid hävdat att kapitalismen sedan mitten av sjuttiotalet befunnit sig i en ny epok - en epok av instabilitet med återkommande djupa kriser. Vi såg också djupa konjunkturnedgångar i mitten av sjuttiotalet, i början av åttiotalet och början avnittiotalet. Nu har siffror kommit som bevisar att vi har varit i en sådan epok.

Under slutet av nittiotalet verkade utvecklingen ha vänt. Reallönerna har ökat fem år i rad, barnbidragen har stigit med flera hundralappar och för första gången på länge lovar regeringen att fler reformer är på väg. Men låt oss inte dra förhastade slutsatser av detta.

LO-tidningen redovisade nyligen att vi inte har kommit längre än att vi 1997 äntligen kravlade oss över 1976 års lönenivå! Reallöneökningar säger långt ifrån allt om tillståndet för arbetarklassen idag. För den fattigaste delen av arbetarklassen, de som är mest beroende av bidrag och den offentliga sektorn, har situationen inte blivit bättre. De har missgynnats mest av nedskärningar och privatiseringar inom till exempel skola och sjukvård.

När det skärs ned och privatiseras är det alltid de fattiga som drar det kortaste strået. Hur ska en stressad ensamstående fattig mamma kunna ta sig tid att shoppa runt bland alla skolor för att hitta den bästa för sina barn? Eller betala för en privat pensionförsäkring?

Fattiga 34% fattigare

De som har gynnats mest av konjunkturen är höginkomsttagarna. Trots högkonjunkturen har klassklyftorna fortsatt att öka. I Dagens Nyheter 3/4 2001 konstateras: "Mellan åren 1989 och 1998 minskade den disponibla inkomsten för den fattigaste tiondelen av Sveriges befolkning med 34 procent. Under samma period fick den rikaste tiondelen 10 procent mer pengar att röra sig med."

Sverige har enligt FN (UNDP 1999) det tvivelaktiga nöjet av att tillsammans med Storbritannien och USA leda ligan över i-länder där klassklyftorna har ökat mest. DN visade 11/3-01 att medan lönerna har ökat från 100 (enligt index) till 306 (inte inflationsjusterat) mellan 1980 och 2000, så har aktieutdelningarna ökat från 100 till hela 1490.

Inte för inte avslutas artikeln i DN med att konstatera att hitintills har löntagare "blidkats med options- och bonusprogram ... (men) ett bistrare klimat på aktiemarknaden leder sannolikt till krav på större lönelyft. Därmed kan vi framöver få en mer klassisk motsättning mellan löntagare och aktieägare än vad som varit fallet tidigare under 1990-talet."

Frågan om arbetarklassens tillstånd i Sverige är inte uttömd bara för att man tittar på reallöneökningar och klassklyftor.

Sparbanken har varje år under de senaste tre decennierna gett ut "Fickekonomen" som en ekonomiskt hjälpreda för hushållen. År efter år har man bevakat hushållskassornas utveckling. Nu inför trettioårsjubileet har man sammanställt det hela. De visar sig att hushållens ekonomiska standard knappast ökat alls under de senaste trettio åren, tvärtom så har den minskat något för många. Så här ser förändringarna ut:

• Ensamstående man: -10 000 kr/ år.

• Familj med två barn: -12000 kr/år.

• Ensamstående förälder: +2500 kr/år.

• Folkpensionär: +5000 kr/år.

Hur kan det vara på det här sättet trots att reallönerna har ökat något? För det första har den delen av vår inkomst som vi lägger på boendet ökat kraftigt, bland annat för att alla subventioner i princip har upphört. Idag betalar man 30% av sin inkomst för boendet. 1971 betalade man bara 20%.

Dessutom har skatterna höjts. Kommunalskatten låg på 22,54% i genomsnitt 1971 mot 31.75% idag. Detta är en regressiv skatt (den drabbar de fattiga mest) eftersom kommuner där de rika bor som Lidingö, Danderyd och Vellinge har betydligt lägre kommunalskatt än de fattigas kommuner som Botkyrka och Södertälje. Statsskatten har förlorat en stor del av sin progressivitet. Den högsta marginalskatten har sänkts åtskilligt.

Misslyckande

Många upplever det förstås inte som om de har haft det i princip oförändrat under de senaste trettio åren. Nog har man kunnat samla på sig videoapparater, bilar och möbler. Så sammantaget har man fått det bättre. Men om man jämför situationen för två vanliga 35-åringar med två barn idag med hur det var då så har dagens familj det sämre. Detta innebär förstås inte en rätlinjig förändring under hela perioden.

Antagligen ökade standarden för många fram till mitten av sjuttiotalet för att falla sedan dess med undantag för några år av uppgång i slutet av åttio- och nittiotalet.

Vilket misslyckande för kapitalismen - nu ligger de flesta på ungefär samma nivå som för trettio år sedan! Vilket misslyckande för den socialdemokratiska ledningens strategi! De satt vid makten i tjugoen av de senaste trettio åren. Nu kommer en lågkonjunktur som innebär att de flesta kommer att få det sämre. Och att nedskärningarna börjar igen. Löftena om reformer kommer att stanna vid några få återställare vid toppen av högkonjunkturen.

Jonathan C