Klassintresse och katastrofhot
Den 19 oktober arrangerade statsvetare, arbetsvetare samt medie- och kommunikationsvetare på Högskolan i Halmstad en idédag på temat Det sårbara samhället. Det som sades under eftermiddagen gav onekligen anledning att fundera vidare kring ämnet.
En viktig del av samhällets förmåga att hantera kriser är politisk kommunikation. För att samhället inte ska lamslås och stå oskyddat vid kriser så måste kommunikationen mellan politiker, myndigheter och allmänheten fungera friktionsfritt. Men det finns även andra aspekter av politisk kommunikation; nämligen hur och på vilket sätt man pratar och diskuterar kring ett samhällsproblem. Vad är det som sägs, och inte minst vad är det som inte sägs, och vem tjänar på det?
Sedan ett antal år tillbaka domineras samhällsdebatten av den övergripande bilden av samhället som ständigt utsatt för akuta risker och kriser, vilka på olika sätt måste hanteras. Orsakerna till dessa kriser tas för givna, liksom uppfattningen att utsattheten gör oss alla jämlika. Men hur väl stämmer den bilden med verkligheten? Finns det andra sätt att tolka frågan om ”det sårbara samhället”? Det är vad den här artikeln ska reflektera kring.
Risksamhället som teori
1986 utkom den tyske sociologen Ulrich Becks banbrytande bok Risksamhället. Den blev uppmärksammad inte bara för att den utkom vid tiden omkring Tjernobylkatastrofen utan också för Becks analyser av vad han såg som en utveckling mot en ny, ”andra” modernitet. Den ”första” moderniteten hade utgjorts av det industrikapitalistiska klassamhället och i det samhället var den sammanhållande faktorn nödens solidaritet. Hungern och bristen på materiella resurser var det som fick människor att söka sig till varandra.
Risksamhällets ”andra” modernitet kännetecknas istället av materiellt överflöd, en mycket högt avancerad och utbyggd ekonomi och teknologi samt individualiserade levnadsvillkor. Samtidigt skapar allt det här hela tiden olika typer av risker som alla människor ställs inför. Det som håller samman ett samhälle är därför numera, enligt Beck, inte nödens utan rädslans solidaritet. Alla risker som den nya modernitetens levnadsvillkor för med sig gör den enskilda människan rädd och får henne att gå samman med andra för att söka skydd mot riskerna.
Ulrich Becks bok är mångfacetterad och komplex. Egentligen är det kanske inte heller de mest spektakulära aspekterna av ”risksamhället” som är mest intressanta i hans analyser. Inte desto mindre har resonemang liknande Becks fått en dominerande plats i samhällsdebatten, och då just med tyngdpunkt på det påstådda ”katastrofhotet”.
Risksamhället som ideologi
En bild eller föreställning om verkligheten som upprepas tillräckligt många gånger tas till slut för en sanning. De allra flesta uppfattar förmodligen beskrivningen av det ”sårbara” samhället som självklar. Det är ju bara att se sig omkring: kärnkraftsreaktorerna som kan råka ut för härdsmälta när som helst, terrorister som när vi minst anar det kan slå till mot såväl oskyldiga civila som livsviktiga samhällsfunktioner, alla buss-, tåg- och färjeolyckor som inträffar ideligen p.g.a. slarv och brister i säkerheten, eller hotet från den globala finanskapitalismen som med några snabba spekulationer kan försätta ett helt land i konkurs.
För att skydda oss mot alla dessa risker måste vi gå samman och vara beredda att möta och hantera samhällskriser. I det arbetet har politiker och myndigheter en nyckelroll. Men viktigt att komma ihåg är att samhället faktiskt har förändrats och kräver helt nya förhållningssätt. Det kanske mest väsentliga är att vi nu en gång för alla måste glömma tanken på klasskampen som en avgörande politisk drivkraft. Idén om ett samhälle indelat i sociala klasser är förlegad och dessutom skadlig eftersom den stjäl fokus från de ”verkliga” hoten. Och inför den nya modernitetens risker och kriser är vi alla lika; fattig som pamp, dåre som direktör.
Bilden som budskapet förmedlar känns säkert igen, men är den sann? Den är åtminstone i högsta grad ideologisk. Om man skrapar lite på ytan så märker man snart att den här bilden inte bara förnekar stora och mäktiga särintressen i samhället, utan i förlängningen faktiskt också gynnar dessa intressen.
Hoten mot ”det sårbara samhället”
Om man tittar närmare på några av de hot som ”det sårbara samhället” står inför så framträder snart sprickor i jämlikheten och enigheten:
Kärnkraften är en riskfylld energikälla, och ett reaktorhaveri skulle naturligtvis kunna få förödande konsekvenser. Men just därför var också kärnkraftsmotståndet en gång en viktig politisk kraft. Folkomröstningen 1980 ledde också till det (visserligen luddiga) beslutet att kärnkraften i Sverige skulle vara avvecklad till 2010. Den processen har aktivt förhalats av borgerligheten och näringslivet. Dåvarande Sydkraft kämpade i det längsta för att förhindra stängningen av Barsebäck trots kärnkraftverkets äventyrliga läge i Öresundsregionen och de mångåriga (inte minst danska) protesterna. Även en starkt energiberoende privat industri har ett ekonomiskt intresse i fortsatt kärnkraftsdrift och t.o.m. utbyggnad. Deras möjligheter att påverka politiska beslut är väsentligt mycket större än den genomsnittlige medborgarens.
Terrorismen påstås kräva nya former av preventiva insatser från samhällets sida. Det kan gälla allt från telefonavlyssning till den formella rätten att kommendera ut militär att skjuta på obeväpnade civila. Protester från arbetarrörelsen och politiska organisationer på vänsterkanten med hänvisning till framförallt Ådalen 31 har mötts av föraktfulla uttalanden från sakkunniga krishanteringsexperter om ”fastlåsningen” vid det ”otidsenliga” klassperspektivet. Bilden av det anonyma terrorhotet mot ”demokratin” döljer också ett betydelsefullt maktförhållande; nämligen vem som har makten att definiera vissa personer eller grupper som ”terrorister”.
Transportolyckor kan självklart ske p.g.a. slarv och tillfälligheter, men det råder likväl ingen brist på exempel där anställda som velat arbeta för att minska risken för olyckor aktivt har motarbetats av företagsledningen. Att t.ex. fackliga krav på högre säkerhetsmedvetande av vissa arbetsgivare betecknas som ”illojalitet” vittnade förra årets s.k. Connex-konflikt om.
Finansiella hot behöver knappast ens kommenteras. Kapitalismens utveckling mot en allt mer extrem casinoekonomi är lika lite en naturlag som det kapitalistiska systemet själv. Det är människor som är aktörer även i detta system; personer som naturligtvis aktivt motarbetar varje tanke på en övergång till ett annat ekonomiskt system.
Det ideologiska tolkningsföreträdet; makten över tanken och den politiska dagordningen, är m.a.o. en högst väsentlig del av temat krisberedskap och krishantering. Genom att utgå från den dominerande bilden av det ”sårbara” risksamhället befäster man det kapitalistiska systemets strukturer och får dem att framstå som något en gång för alla givet.
Klasskamp
För att sammanfatta: poängen är inte på något vis att ifrågasätta kompetensen hos, eller behovet av, de personer som på ett eller annat sätt arbetar med samhällets krisberedskap och krishantering. Poängen är däremot att det finns all anledning att ifrågasätta den i debatten dominerande bilden av att:
1. Samhället står inför akuta hot i form av risker och kriser vars orsaker helt ligger utanför dess egen kontroll, och att:
2. Utvecklingen mot ett ”sårbart” risksamhälle har gjort oss alla till jämlikar, och därmed också gjort tanken på klasskamp och klassintressen som viktiga drivkrafter i samhället till en ointressant och otidsenlig bromskloss.