Kinesiska arbetare tar strid – strejkvåg ger resultat
Det började i slutet av maj med nyheten att ytterligare en anställd, den tionde för året begått självmord på företaget Foxconn, världens största elektronikfabriker som bland annat tillverkar iPhones och iPods åt Apple. Självmorden var toppen på det berg av inhumana arbetsförhållanden som rådde i de specialekonomiska zonernas sweatshops.
Arbetare på Foxconn hade i smyg, via mobiltelefoner och internet, rapporterat om förhållandena på företaget, med bland annat anställda vakter som misshandlade de arbetande. Med självmorden fick rapporteringen världsomfattande spännvidd, och nådde även de regeringstrogna statliga medierna i Kina som tog sig ton mot företagets arbetsvillkor. Detta ledde till en utlovad höjning av lönen för de anställda, på upp emot hela 70 procent.
Kort efter självmorden på Foxconn-fabriken startade nästan 2000 arbetare på en Honda-fabrik i Foshan en strejk. Honda är ett företag listat på Fortune 500 och Japans näst största biltillverkare. Men det betalade bara ut minimilön, 1000 yuan (1yuan är ungefär lika med en krona) i månaden till de anställda. Denna strejk har kommit att bli betydelsefull på flera sätt för klassernas styrkepositioner i Kina.
För det första är det ytterst ovanligt att en så utbredd strejk handlar om att höja lönerna, det vill säga ett offensivt krav, snarare än att protestera mot försämringar eller att lagstiftade villkor, som att lönerna inte betalas ut i rätt tid, inte i rätt summa, att grundläggande arbetsvillkor inte tillgodoses. De strejkande ställde bland annat tydliga krav på facket och fördömde dess arbetsgivarvänliga hållning. Man krävde att få tillsätta sin egna fackklubb, demokratiskt vald av arbetarna på företaget. Intressant nog var kravet att denna fackklubb ändå skulle ingå i det officiella facket, ACFTU. Det handlade alltså inte om att få tillåtelse att ställa sig vid sidan om för att bilda en ny fristående fackförening av typen Solidaritet i Polen.
Även här användes internet och mobiltelefoner i hög utsträckning för att nå ut med information samt att organisera arbetarna.
I början av juni hölls förhandlingar mellan valda delegater från de strejkande arbetarna, representanter från Honda-ledningen samt den lokala myndigheten. Strejken slutade i en 24-32 procentig löneökning för arbetarna, ett löfte om demokratiska val till fackklubben samt en tvåmånaders period av granskning av en lång lista av övriga krav.
Hong Kong-baserade South China Morning Post kallade strejken ”the biggest and most effective strike witnessed against a multinational in China”.
Kort efter strejken på Honda i Foshan utbröt en strejk på en annan Honda-fabrik i Zhongshan. Arbetarna på Honda i Zhongshan hade via internet följt händelserna på Foshan och enligt en av de anställda hade detta lett till att även de fattade beslut att gå i strejk. Även här blev internet och mobiltelefoner starka medel för att mobilisera arbetarna. Man slingrade sig förbi censur, skapade diskussions- och chattgrupper och la upp videos på den statskontrollerade hemsidan workercn.cn om hur Hondas säkerhetsvakter misshandlat anställda. Även om löneökningen här inte blev lika stor som man krävde eller som i Foshan fick man ändå en löneökning på 11 procent.
Strax spred sig liknande strejker och arbetarprotester som en löpeld genom landet. De nådde ända till det politiska centrat Beijing där en Hyundai-leverantör höjde lönerna med 25 procent.
Det har pågått en långvarig och stadig ökning av antalet strejker och arbetarprotester. Det första kvartalet 2009 ökade antalet arbetarkonflikter med 42 procent jämfört med samma period 2008. I början av maj gick runt 5000 arbetare på Nikon Corp till strejk.
Strejkvågen och dess framgång har flera orsaker:
-Det statliga krispaketet som gjort att arbetare och bönder fått jobb i de väldiga infrastruktursatsningarna runtom i landet och ger andra alternativ än exportfabrikerna i de ekonomiska frizonerna.
-Den ändrade demografin med färre unga människor i landet vilket skapar en brist på arbetskraft som passar för sweatshops.
-En ny generation kineser som tar anställning på sweatshops, en generation som sett sina föräldrar slita ut sig och inte accepterar att gå i samma gamla fotspår.
-Utbredning av informationsteknologi. Stora satsningar på tillgången till internet och mobiltelefoni har, censur till trots, lett till ett ökat informationsutbyte och en medvetenhet om vad som händer i landet.
-Arbetsrättslagen som antogs 2008 och stärkte arbetares rättigheter på en rad områden.
Responsen från centralregeringen, lokala myndigheter samt facket är intressant. Till en början motarbetade facket de strejkande Honda-arbetarna. Det gick så långt att det utbröt slagsmål mellan representanter från facket och arbetarna. Även lokala myndigheter ställde sig negativa till strejken, och arbetarnas diskussionsforum på internet stängdes ner. Snart började dock den statskontrollerade pressen ge stöd till arbetarna. Detta är en av raden av banbrytande fenomen som uppkommit under strejkvågen.
Den regeringstrogna engelskspråkiga tidningen Chindaily skrev:
” The All China Federation of Trade Unions (ACFTU) has realized that the Honda strike is a different form of labor protest, not least because it goes to the heart of a problem - what is the union’s legitimate role. Its impact is potentially enormous.”
Att officiell media i Kina, som inte går utanför det som godkänns av den officiella policyn, rapporterar om arbetsplatskonflikter och uttalat tar arbetarnas ställning är något exceptionellt.
Även från politiskt håll började positiva röster höras. Före detta högt uppsatta politiska och fackliga tjänstemän undertecknade krav på högre löneökningar samt allmän prioritering av arbetarklassens behov i enlighet med den kommunistiska konstitutionen i ett solidaritetsbrev med Honda-arbetarna skickat till president Hu Jintao och premiärminister Wen Jiabao. Ordförande för den statligt ägda partnern till Honda och Toyota i Kina insisterade på att arbetarnas krav var rimliga.
Den första juli rapporterade Chinadaily att minimilönen höjs i tio provinser och städer. Förutom i Shenzhen som höjt minimilönen så sent som 2005 och nu höjde lönen med 10 procent höjdes lönen i de övriga regionerna med mellan 20 och 31 procent.
Som alla ekonomiskt underutvecklade länder som brutit med kapitalismen brottas Kina med problemet om hur man får tillgång till kapital och modern teknologi utan att få hela ekonomin uppäten av det internationella kapitalet och inhemska giriga kapitalister. Det är en svår balansgång och målet är ännu långt ifrån nått. Men det blåser nya vindar i Kina och styrkeförhållandena i världen håller sakta men säkert på att omformas. Krisen har kommit som en ytterligare motivation för den kinesiska regeringen att stärka den inhemska handeln och därför även köpkraften hos kinesiska löntagare. Givetvis känner de också påtryckningarna från de kinesiska arbetarnas alltmer högljudda krav som kräver ett kommunistparti som gör skäl för sitt namn. ”Implement socialism! Don´t give us capitalism” som en av Honda-arbetarna krävde. Och för närvarande råder det vind i seglen för Kinas arbetare som hittat stöd hos element inom centralregeringen och konstitutionen gentemot utländska och inhemska arbetsgivare samt korrupta lokala myndighetsmän.
Idag arbetar var fjärde proletär i Kina. De förtjänar vårt stöd, inte minst med tanke på att även svenska kapitalister pressar lönenivån för sina och sina underleverantörers anställda i Kina. Det är inte en dag för tidigt för arbetarrörelsen i Sverige att öppna ögonen för vad som händer med klassrelationerna i det land vars Kommunistparti och fackförbund är större än resten av världens övriga arbetarpartier och fackförbund tillsammans.
Magnus Rei-Ho Lundgren
Källor