Keynes går igen?
Det pågår en omfattande diskussion inom arbetarrörelsen om en alternativ ekonomisk politik. Inför partikongressen (1996) har "De femtons" motion blivit en samlingspunkt för oppositionstänkande. Den har antagits av arbetarkommunerna i bl.a. Stockholm, Malmö och Umeå, trots motstånd från den lokala ledningen. Med en expansiv keynesiansk politik och en så kallad "reduktion" av statsskulden genom ökade skatter (för de rika och på vinsterna) och ökad bekämpning av ekonomisk brottslighet hoppas man åstadkomma full sysselsättning utan inflation.
Det fanns stora förväntningar inför valet 1994 att en socialdemokratiskt regering skulle kunna åtminstone åstadkomma en sak - sänkt arbetslöshet. De flesta förstod att det skulle bli ytterligare försämringar i den offentliga sektorn, ledningen lovade inte heller någonting annat. Men man lovade att sänka den öppna arbetslösheten till 5%. Nu skriver vi 1996 och den öppna arbetslösheten ligger på 9%. Regeringens politik fungerar uppenbarligen inte, men är "De femtons" politik verkligen ett alternativ?
Mitterands reformer
Det sista stora försöket att genomföra en medveten expansiv politik var i Frankrike i början av 80-talet. I spåret av en massiv ökning av arbetslösheten till 10% valdes Mitterand till president och socialistpartiet och kommunistpartiet stormade till seger i parlamentsvalen. Vänstern fick 56% av rösterna, en av de största majoriteterna för vänstern någonsin i något land. Inom en timme efter det att valresultatet blev klart hade 200 000 strömmat till Bastiljplatsen i Paris, symbolen för revolutionen. Man sjöng och dansade och socialistpartiets medlemskort tog slut.
Mitterand höjde minimilönen med 10%, pensionerna med 20% och familje- och bostadsbidragen med 25% och en förmögenhetsskatt introducerades, dessutom förstatligade man med (generös kompensation för ägarna) fem storindustrier, två finansföretag och bankerna. Man planerade också att skapa av 210 000 arbetsplatser i den offentliga sektorn och förkortande av arbetstiden till 39-timmar med målet på 35-timmar 1985. Men snart ändrades regeringens inriktning och man beordrade lönestopp och attackerade arbetare som strejkade.
Företagen saboterar
Orsakerna till att arbetarnas förhoppningar grusades så snabbt och så brutalt är inte svåra att se. I teorin ska en expansiv politik fungera ungefär på följande sätt: Om arbetare får mera pengar i fickan kommer de att köpa mera, då kan arbetsgivarna sälja mera. För att kunna sälja mera måste arbetsgivarna investera och anställa flera. De nyanställda får förstås också mera pengar att spendera vilket leder i sin tur att arbetsgivarna kan sälja mera o.s.v. Till slut får man för en relativ billig initialpeng från regeringen full sysselsättning. Och så länge inte regeringen pumpar in mera pengar i ekonomin än att det precis blir full sysselsättning blir det ingen eller lite inflation.
I praktiken fattades en mycket betydelsefull länk i denna process. Företagen vägrade investera, de vägrade att följa teorien. Trots att regeringen under sina första 6 månader gav 30 miljarder franc (ungefär lika mycket i kronor) till den privata industrin minskade investeringar med 8%. I stället skeppades lass med pengar, guld och ädelstenar utomlands framför allt till Schweiz.
"Marknaden förstår oss inte"
Man kan undra över varför inte företagarna förstod teorien. Kanske kan man hävda att de helt enkelt är rädda för en vänsterregering? Men Anne Wibble klagade också att "marknaden förstår oss inte", när man trots våldsamma attacker på arbetarklassen och mutor till storföretagen inte förmådde undvika en absolut katastrofal sänkning av investeringsnivån och en devalvering i Sverige. Kanske var Mitterands metoder att stimulera ekonomin helt enkelt fel.
Experiment i USA
Efter den internationella nedgången 1981-82, den djupaste sedan 30-talets depression, haltade sig världsekonomin fram och verkade vara på väg in i en ny nedgång i mitten av 80-talet. De flesta regeringar, med USA i spetsen, försökte omedvetet pröva på ett annat sorts keynesianistiskt experiment. Man tillät nästan alla att spendera mera bara de lånade pengarna - arbetare köpte videoapparater för sina lånade pengar, de rika fastigheter och den amerikanska regeringen "starwars".
Skuldsättningen internationellt ökade enormt. USA (fortfarande världens största ekonomi) förvandlades från att ha varit världens största långivare till att bli den största låntagaren. Och istället för att ta från de rika för att ge till de fattiga för att få igång en expansion, nånting som de rika uppenbarligen hade svårt att acceptera, tog man från de fattiga och gav till de rika, i förhoppningen att de skulle investera.
Och visst hade allt detta en effekt. Investeringar kom igång, världshandeln ökade och allt verkade bra tills man kraschade ned i en ännu djupare och större nedgång än 1981-82. Som antagligen hade slutat som en depression av 30-tals mått om inte världsekonomin hade räddats av den snabba ekonomiska utvecklingen i Östasien, framförallt Kina.
Spekulation
Tyvärr läckte en allt för stor del av lånen och vinsterna till spekulation och blev aldrig investerade i produktion. Enligt Världsbanken var för 20 år sedan 90% av alla internationella penningtransaktioner betalning för varor och tjänster och 10% var huvudsakligen spekulation, idag är förhållandena den motsatta - 10% är betalning för varor och tjänster och 90% är spekulation. Detta innebar att lånade pengar pumpas in i luftslott. Uppenbarligen kan inte luftslotten betala hyra i längden och vi betalar fortfarande för att röja upp efter deras kraschar. Återigen fungerade inte den positiva expansiva spiralen.
Inflation
Vi kan även titta på sjuttiotalets keynesianska experiment som slutade i hög inflation. Då försökte regeringarna i princip öka efterfrågan i ekonomin, dels genom olika investeringsplaner (löntagarfonder kan ses som en metod att tvinga fram investeringar som kapitalet inte är beredd att göra själva), förstatligande av konkursmässiga företag och utbyggnad av den offentliga sektorn. Detta skulle ha en spin-off effekt genom att det stimulerar privata företagare att också börja investera. Man finansierade det genom att öka penningmängden, vilket i princip betyder att man trycker mera pengar.
I teorien är det inget fel med att finansiera investeringar genom att trycka pengar, så länge investeringarna resulterar i en verklig ökning av produktionen och efterfrågan som kan ge substans till pengarna, annars försämras penningvärdet och vi får inflation. Men spin-off-effekten uteblev och istället myntades begreppet stagflation, ekonomin stagnerade samtidigt som inflationen ökade - en möjlighet som tidigare hade varit teoretiskt utesluten.
Var kapitalisterna trevligare förr?
"Man kan leda en häst till vatten, men man kan inte tvinga den att dricka" (gammalt engelskt ordspråk). Under de senaste 20 åren har man med många olika metoder försökt få kapitalet att investera så att vi kan få igång en positiv expansionistisk spiral i ekonomin. Med undantag av några år vid slutet av 80-talet har man vägrat att investera och dessa år har varit mycket dyrköpta. Varför beter sig arbetsgivarna på detta sätt? Visst var det annorlunda på 50- och 60-talet. Var Jakob Wallenberg helt enklare en trevligare och mer socialt medveten person än Peter Wallenberg? Var Gunnar Sträng mer intelligent än Göran Persson?
Så är det givetvis inte. Sanningen är snarare att under den långa ekonomiska uppgången från början av 50-talet till mitten av 70-talet investerades mycket mer i produktionen för att det gav högre och säkrare vinster än spekulation. Detta orsakades inte av att man förde en expansionistisk politik utan av helt andra orsaker.
Långsiktig tendens
De flesta av de stora ekonomerna (Adam Smith, David Ricardo, Karl Marx, John Stuart Mill och även Keynes) hade observerat att en av kapitalismens grundläggande tendenser var att profitkvoten (andelen vinst som man får ut för en viss investering) sjönk långsiktigt. De gav olika förklaringar till detta, men ingen förnekade att detta skede.
Andra världskrigets förstörelse återställde profitkvoten. Och USA absoluta ekonomiska, militära och politiska dominans innebar att man kunde tvinga fram en successiv nedmontering av handelshindren. (USA ansvarade för 50% av produktionen i hela världen, 70% av världshandeln och hade 75% av världens guldreserver). Detta var en av huvudorsakerna till varför profitkvoten och därigenom investeringar kunde hålla sig på en hög nivå.
Men från mitten av sjuttiotalet började vi gå in i en helt annan epok och profitkvotens tendens till fall började slå igenom allt mer och kapitalet flydde från produktionen in i spekulationsvärlden. (Se Socialisten nr. 7 och 8 för en detaljerad genomgång av efterkrigsuppsvinget och hur den vändes till sin motsats).
Konjunkturutjämning
Visst hjälpte en keynesiansk politik att jämna ut konjunkturerna (även om de inte avskaffades ens då) och smorde det ekonomiska maskineriet under efterkrigsuppsvinget. Men detta fungerade bara så länge det var lönsamt att investera i produktion. Nu är det andra tider, som exemplen ovan illustrerar. Keynes själv insåg problemet och ansåg att på längre sikt måste profitkvotens tendens till fall innebära att alla investeringar måste socialiseras, d.v.s. att staten ansvarar för samtliga investeringar, eftersom han insåg att de inte skulle bli av annars.
Men han drog inte slutsatsen av detta också måste innebära en socialisering av produktionsmedlen. I vilket fall så var han inte intresserad av vad som hände på längre sikt: "På lång sikt är vi alla döda" sa han och såg sin uppgift att på kort sikt dra upp ekonomin ur depressionen.
Varje kapitalistiskt företag förstår att deras huvudmålsättning är att försöka öka sina vinster och motverka profitkvotens tendens till fall. Om alla lyckas med att höja sina vinster på lönernas bekostnad så skär de förstås samtidigt ned på marknaden för sina produkter.
Men den enskilda arbetsgivaren ser inte detta, för honom är marknaden för hans produkt i stort sett obegränsad, (om han inte har ett monopol, nånting som är ytterst ovanlig). Även om vi tittar på Volvo, en av Sveriges största företag, så kontrollerar de inte mer än ett par procent av världsmarknaden. För Volvo spelar det ingen roll att en del Volvo-anställda inte kommer att köpa deras bilar när de får lönen sänkt. Det de märker däremot är att de extra vinster som de tjänar kan de använda till att investera i nya modeller och en större marknadsföring och därigenom kapa åt sig en större del av världsmarknaden, även om världsmarknaden som helhet krymper.
Vinsterna avgörande
För det individuella företaget är vinsterna avgörande. För dem är vinst skillnaden mellan liv och död. Så länge vinsterna var bra, som på 50- och 60-talet (och då talar vi om verkliga vinster från produktionen och inte om dagens uppblåsta spekulationsvinster) kunde man uppnå reformer, men nu är situationen annorlunda.
Idag är vi mitt uppe i en högkonjunktur. Den märks knappt och snart är vi på väg in i en lågkonjunktur. Alla länder försöker exportera sig ur krisen, samtidigt som man skär ned på hemmamarknaden, det säger sig själv att ekvationen inte går ihop.
Små reserver
Men utrymmet för keynesianistiska experiment är ytterst begränsad jämfört med de senaste 50 åren. Möjligheterna att låna sig till en expansion är små, vi har fortfarande stora skulder efter 80-talets övningar. Möjligheten för att genom en expansion av penningmängden och påföljande inflation ta sig ur krisen är också små. Industrikapitalet har inte så mycket emot en måttlig dos inflation. Eftersom inflationen innebär att löneökningarna släpar efter prisökningarna, är inflation också ett sätt att öka vinsterna.
Problemet är dels att inflation har svårt att hålla sig inom måttliga gränser, den tenderar hela tiden att skena iväg och en hög inflation skapar allvarliga problem för företagen, och dels så innebär skiftet från investeringar i produktion till spekulation och långivning att finanskapitalet inte kan acceptera inflation för då urholkas värdet av alla likvida medel och av lånen. De länder som försöker expandera kommer inte nödvändigtvis att utsättas för att fabrikerna omedelbart flyttar därifrån, det tar lite längre tid, däremot kan man vara säker på att det blir en investeringsstrejk och en massiv förflyttning av pengar från landet.
Planekonomi enda alternativet
Tyvärr är "De femtons" motion inget verkligt alternativ. Det går inte att bortse från eller överbrygga det som Marx kallade kapitalismens grundläggande motsättning: "Produktionen är samhällelig, men ägandet är privat". Idag finns inte bara en nationell utan också en internationell marknad, men fortfarande är företagen privatägda.
För samhället vore det bäst med en expansion av ekonomin, kombinerat med en arbetstidsförkortning, tills dess att vi hade full sysselsättning. Om de femtio största företagen i Sverige förstatligas och en planekonomi introduceras, som ett första steg till en internationell planekonomi vore det också lätt att göra detta. Vi skulle inte ha något spekulationsläckage och ingen möjlighet att flytta pengar, som beror på det privata ägandet av produktionsmedlen.
Den positiva spiralen skulle bli verklighet. En ökning av köpkraften
genom att låna pengar eller trycka dem skulle leda till investeringar
och anställningar, som i sin tur leda till en större efterfrågan
och mera investeringar och anställningar osv tills vi fick full sysselsättning.
Detta antagligen med en del inflation, kanske 3-4% eftersom det skulle
finnas flaskhalsar med en snabb expansion, men ingenting att oroa sig
för. Keynes vision skulle till slut bli verklighet. Fast på
ett sätt som han själv inte önskat. Han sa själv att
ifall det skulle bli ett klasskrig så skulle han sälla sig
till den klass som han tillhörde, den utbildade borgarklassen.
Jonathan C
Från Socialisten nr 14, mars 1996