Deckardrottning med empati

Under juli till augusti i år läste Ove Haugen Karin Fossums Älskade Pona i P1 som radioföljetong. Jag missade flera avsnitt men bokens upplägg och rösten som läste gjorde mig oerhört nyfiken på Karin Fossum. Naturligtvis missade jag också upplösningen på Älskade Poona men bestämde mig för att läsa några böcker av henne. Jag läser ganska mycket och ofta blir det deckare. Spänningen håller intresset vid liv. Tyvärr glömmer jag handlingen och innehållet så fort jag läst klart. Men det måste inte vara så.

Den första Fossum jag läste var hennes första deckare, Evas öga, som gavs ut 1995 i Norge. Boken börjar helt fantastiskt. Människorna är alla så levande och de lever. Maja har mördats och en annan kropp dyker upp ett halvår senare. Varför reagerar singelmamman Eva som hon gör? Vilka är sammanhangen? Kriminalkommissarie Konrad Sejer försöker lösa fallet. Det är en vacker bok och den ger en otrolig känsla för alla inblandade personer. Andra halvan börjar med parallellhändelser som tyvärr drar ner tempot lite för mycket. Men som helhet är den klart läsvärd.

Frukta vargen

Sedan läste jag Den som fruktar vargen som kom 1997. Även detta är en fantastisk bok. Boken bebos av levande människor som sänder ut känslor, provocerar reaktioner, berör varandra på alla plan. Här är det människor utanför det vanliga samhället, en missbrukare och en kille på anstalt. De kanske inte verkar sympatiska i början, men när vi fått vara med ett tag börjar vi förstå vilka människorna är och varför de gör som de gör. När boken var klar kom den stora tomheten.

Men är det en kriminalhistoria? Jag tror det eftersom boken började med ett mord och mot slutet får vi flera förklaringar och en lösning. Intrigen är dessutom helt suverän. Trots att den har ett ganska långsamt tempo är den väldigt spännande, annorlunda jämfört med de flesta andra deckare jag läst. Istället för att få världen färgad genom en enda (eller ett fåtal) karaktär(er), oftast detektiven får vi här följa alla inblandade, deras känslor, tankar och reaktioner.

Empatisk förmåga

När Nick Hornby var på Kulturhuset i Stockholm påpekade han att när män diskuterar böcker gör de listor över de tio bästa eller jämför böcker medan kvinnor inte gör det på samma sätt. Därför måste jag sätta dem i lite perspektiv. Om du inte läst Karin Fossum kan jag säga att hon är motsatsen till Björn Hellberg som skriver så att det känns som att leva genom en kikare. Allt verkar långt borta och vi ser inget annat än det den avgränsande kikaren lyfter fram.

Världen silas inte genom hjälten, du får se hela världen och det gör Karin Fossums böcker speciella. Eftersom hon debuterade ganska sent hann hon med att göra annat innan hon började skriva. Det märks att hon arbetat med människor och varit intresserad av andra. Det har gett en empatisk förmåga som gör det hon skriver intressant och trovärdigt. Hennes historier handlar inte som många andra deckare om presidenter, kungar eller statsministrar. De handlar om vanligt folk, verkliga människor. Och de ställer frågor, hur kan de göra så? Är människan ond? Varför? Dessutom är det spännande.

Rikard Erlandsson

Från Socialisten nr 56, januari 2002